Julbrev 2023

30-årsjubileum!! Aldrig hade jag trott när jag började med julbreven för trettio år sen att jag skulle hålla på så här länge. Jag funderar varje år på att avsluta, men samtidigt är det ett bra sätt för mig att dels hålla någon liten kontakt med er som jag inte träffar så ofta, dels att sammanfatta det år som gått och lägga det till det personliga minnesarkivet. I början, de första åren, skickade jag ut hundratals julbrev manuellt. Sen blev det digitalt via mejl och min hemsida och i dagens läge är det endast via hemsidan, som jag hänvisar till via Facebook och Instagram.

Det har varit ett mycket innehållsrikt år. Det har hänt så mycket och har funnits många härliga toppar, men dessvärre också några enstaka dalar. Vi kan ju börja med den tydligaste, så är det avklarat. Jag har under större delen av året brottats med utmattning. Redan före påsk kände jag att jag borde sjukskriva mig, men har hela tiden skjutit upp det och tagit det vecka för vecka. Till slut kände jag att det inte går längre, att gränsen sen länge passerats. Så nu är jag sjukskriven sen i början av december och ska så vara till efter trettondedagen, när tanken är att jag ska börja om på 25%. Jag hoppas det ska räcka så, men känner ännu ingen skillnad efter adventstidens sjukskrivning. Så vi får se hur det går.

Annars har jag gjort två fantastiska drömresor under året, resor som verklighet har varit höjdpunkter i livet. Den första var en fotbollsresa till England, som jag gjorde under februari tillsammans med min kompis Robert Isaksson från Piteå. Vi såg fem matcher på åtta dagar. Det var en riktig upplevelse som sitter kvar i minnet med ett stort leende, inte minst Merseysidederbyt på Anfield mellan Liverpool och Everton. Även om mitt lag förlorade, så var det någonting utöver det vanliga och en påminnelse om att ”You’ll Never Walk Alone” – och det gäller även om man råkar vara en Evertonian.

Den andra drömresan gjorde jag under hösten tillsammans med ”My First Lady”. Jag och Ulrika fick möjligheten att följa All For One Gospel Choir från Örnsköldsvik på en gospelresa till Chicago. Det var också en fantastisk upplevelse, bara detta att få uppleva gospelmusiken på plats. Ord kan inte beskriva allt vi fick vara med om. Jag känner bara en stor tacksamhet att ha fått vara med på detta.

Utöver detta var sommarsemestern fylld av målning av stugan i Granbergsträsk. Efter flera somrar med skrapande och målande är vi äntligen klara. Till sommaren kommer semestern sannolikt att gå mer i vilans tecken. Men å andra sidan behöver hemmet här i Umeå lite TLC också, så jag vet inte…

Andra minnesvärda händelser under året är att min bror har fått sitt första barnbarn, Henry, som jag hade glädjen att få döpa för ett par månader sen. Vi fick även vara med på ett bröllop i Finland, där Broschans äldsta son gift sig. Min kära mor har också fyllt 80 år, inte att förglömma.

Ett annat riktigt trevligt minne var att jag blev tillfrågad att leda en ekumenisk möteshelg i Malå i slutet av oktober. Temat var ”Livet före döden” och handlade om Befrielsen, Äventyret och Ringarna på vattnet. Värmen från (och till) Malåborna finns fortfarande och jag lever länge på denna helg.

Jag kommer ihåg att jag skrev i förra årets julbrev att jag hade flera spännande projekt på gång under detta år. Tyvärr har orken inte räckt så långt som jag trodde för ett år sen, men en sak har i alla fall satt guldkant på tillvaron och det är att få vara en del i ett nystartat kristet rockband. Vi har skrivit egna låtar och övat under året och planen är att vi någon gång under våren ska göra vår första konsert. Jag lovar er: det låter väldigt bra och är framför allt väldigt roligt. Det verkar som att det aldrig är för sent att stå på scenerna igen.

Vad mer? Ja, den närmaste familjen förstås. Det är väl ungefär som vanligt med Ren och Ulrika, så jag tror inte jag behöver utveckla det så mycket, men jag vill stanna till en kort stund vid Elias som under året börjat övningsköra. Ja, jag vet! Inte klokt vad tiden går! Han har fyllt sjutton, eller ”snarton” som han själv säger. Han har, efter diverse kompletteringar, dessutom börjat på musikestet på gymnasiet. Han har fått många nya vänner och skolan är väl kanske inte det som kommer i första hand för honom, på gott och ont. Men musikintresset består, liksom talangen på den distade elgitarren.

Nu står julen för dörren med budskapet om frid. Det är vad jag själv behöver och även den galna värld vi lever i. En julsång som verkligen fångat detta är ”Strålande jul” av och med Evelina Gard. Låt mig citera några rader som är en innerlig bön: ”Jul, jul, strålande jul. Ser du den värld som gråter? Jul, jul, strålande jul. Kom ge oss hoppet åter.” Ja, vi behöver hopp och frid. Vi behöver en förändring.

Jag tror fortfarande att Jesus är världens enda hopp, att han som föddes i Betlehem kan förändra en hel värld, ditt liv och mitt liv. Vi har ju provat allt annat, så varför då inte ge Jesus en chans på riktigt?

Med dessa ord vill jag önska er alla en God och Fridfull Jul och ett välsignat Gott Nytt År.

Sven-Bertil