Idag är det exakt 50 år sen Stellan Bengtsson tog sitt VM-guld i Bordtennis, nånting som han också fick bragdguldet för 1971. Det var nog ännu större än man kanske tror idag. Sannolikt har det betytt en hel del för det svenska pingisundret som kom på 80-talet. För mig har det också betytt en del. Visserligen var jag bara fem år gammal då, så jag minns ju inte själva händelsen, men jag blev rätt snart medveten om den när mitt bredare sportintresse vaknade i sexårsåldern. Jag läste nån artikel i årsböckerna ”Sporten i dag” eller ”Årets sport”, såg något reportage i nån serietidning och hade full koll på vem ”Mini-Stellan” var. Bordtennis var också en av de sporter som jag och Broschan prövade på rätt tidigt hemma på köksbordet. Det funkade det med. Vid den tiden var det pingis på TV ibland. Det ökade förstås intresset. Jag minns SOC förstås och Kjell ”Hammaren” Johansson, som var en av favoriterna, liksom nämnde Stellan Bengtsson. 1977 var det faktiskt en landskamp i Lycksele mellan Sverige och Frankrike. Jag och Broschan var där och såg och jag minns härliga matcher mot fransmännen Christian Martin och Jacques Secrétin… Ååh, nu börjar namnen rassla till i minnet, de där 70-talsstjärnorna: István Jónyer, Tibor Klampár, Gábor Gergely, Liang Geliang, Milan Orlowski, Antun Stipančić och Dragutin Šurbek, m fl.
På 80-talet kom Ulf ”Tickan” Carlsson, Mikael Appelgren, J-O Waldner, Ulf Bengtsson, Eric Lindh, Jörgen Persson, Peter Karlsson och de andra, men det är en annan historia. Idag är det Stellan Bengtssons dag.
För egen del blev det inte någon karriär inom bordtennisen, även om jag tycker att jag har klarat mig bra genom ungdomsårens matcher mot kompisar på S:t Mikaelsgården, liksom i den obligatoriska rundpingisen. Men mer än så blev det inte. Och där kunde man tro att allt intresse arkiverades och självdog, men faktum är att i julas köpte jag nya pingisracketar till mig och Elias och sen dess har vi spelat regelbundet i Ålidhemskyrkan. Och det är riktigt, riktigt roligt.