Förrådet:

[Aktionsgruppen Håll Smöret Slätt]

[Att bli 30]

[Att bli 40]

[Att bli 50]

[Att va' singel]

[Dikter]

[En dag i Ivar Hanärsåvis liv]

[En livs-berättelse på "Melodi-festivaliska"]

[Ny församlings-strategi?]

[Familjen Elström]

[Nyheter från GT]

[Joke Light]

[Julpotpurri]

[Lågbudgetskämt]

[Tabellen]

[Vårtalet 1997]

V å r t a l e t   1 9 9 7

Detta vårtal satte skräck i Malåborna, hehe...


Ni kan betrakta detta som ett avskedstal.

Jag har funnits här ett tag nu. Man skulle kunna säga att jag i början var som fallen från skyarna. Vissa sa att jag var sänd från himlen, vit och ren, och de tog emot mig med öppna armar, medan andra knöt näven i smyg vid min ankomst.

Jag har glatt en del, men har orsakat mycket möda för de flesta. Det är många som har haft fullt sjå med att hålla mig ur vägen, men jag har alltid kommit tillbaka, för jag ger mig inte så lätt. Jag önskar bara att ni ville, och kunde, förstå att jag bara vill väl. Jag vill glädja. Jag vill vara ett alternativ. Jag ville skyla över det som varit och ge er ljus när det var som mörkast, men det är som om ni har glömt bort det nu.

Nej, nu är det bara "bort, bort" - fortast möjligt, trots att jag inte riktigt känner mig redo än. På nåt sätt känns det som om ni, med visst fog, betraktar mig som en vän som hälsar på, men som inte vet när det är dags att ge sig av.

Visste ni förresten att det finns ett ordspråk om mig? Det är klart att jag blir smickrad. Man jämför mig med den vitaste renheten. Men då måste jag erkänna att jag blir generad, för även jag är ju nedsmutsad på många områden. Det märks nog om ni tar er en närmare titt. Men som sagt: visst blir jag smickrad när ordspråket säger: vit som snö. Och jag vet ju att på de områden där jag är upplyst och reflekterad måste jag ju faktiskt hålla med om att jag är glimrande, ja, rent av bländande.

De senaste veckorna har jag varit det givna samtalsämnet. Ni har svävat mellan hopp och förtvivlan. "Nu får han väl ändå ge sig. Det är så onödigt. Nog borde det väl vara dax nu? Nog är det märkliga tider. Det verkar vara rubbat på nåt sätt", säger ni - och egentligen har ni ju rätt. Visst är det dax, men jag har ju trots allt trivts rätt så bra hos er. Även om jag ofta kan vara lite kylig så måste jag erkänna att de få gånger som jag möts av mänsklig värme kan jag inte annat än smälta.

Jag bryr mig egentligen inte om det vanliga skidsnacket, men värre är det med hur ni behandlat mig. Till och med barnen mobbar mig. De rullar mig runt, runt och kallar mig sen för gubbe! Och jag som inte ens är ett år gammal.

Det är klart att vissa har ju kramat mig - men de flesta, till och med de som säger sig vara mina vänner, har trampat på mig. Då skare djupt inom mig och det har gett mig djupa spår. - Vid såna tillfällen vill man bara falla till marken och ligga kvar, men då är det andra, speciellt äldre, som medan jag har legat där, har passat på att sparka på mig.

Allt det här gör ju att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Hur ska jag kunna behaga er? Man får inte vara för djup, det har jag förstått, men samtidigt verkar det ju inte finnas nån som gillar att träffa mig och ha det glatt heller.

Ni behandlar mig som en främling. Jag tror att ni är skinheads under era luvor, för jag har sett skyltar: "Akta er för snöras!". Men jag tycker ju att ni borde ha insett för länge sen att jag hör hemma här och att det är ofrånkomligt att jag kommer tillbaka till dessa trakter, även om det inte är skottår varje år.

Jag tycker ni ska sopa framför egen dörr först, innan ni handgripligen försöker driva bort mig.

För visst är det nåt som är fel när nån undrade om det inte borde vara skottpengar på mig. Så långt har det väl inte gått än, men många försöker spada mig med olika tillhyggen. Nån gång har jag försökt ge igen, men det har bara varit lite drevande. Värst är det när nån på maskinell väg försöker slunga mig så långt bort som möjligt. Men ni borde ju inse att ju mer ni gör så, desto högre upp hamnar jag och det är svårare att bli av med mig.

Men en gång har jag då fått ge igen. Det måste jag få berätta: Ni vet ju alla att det har blivit väldigt populärt, främst bland de yngre, att ge sig på mig med brädor, och det sker alltid när jag är i lite utförsbacke, lite neråt, men en fick jag i alla fall tag i och då gav igen. Jag slog honom ordentligt i skallen och efter det har han visst skaffat hjälm. Klok kille det där! Han insåg att jag faktiskt menade allvar. att man inte kan leka med mig hursomhelst. Det är ju bara att erkänna att när jag blivit rejält hoptryckt, då blir jag lite pist.

Men ni behöver inte oroa er. Jag tänker inte ta till strid. Jag har inga snökanoner i beredskap. Jag är den fredliga typen och sympatiserar faktiskt med Plogbilsrörelsen.

Ni behöver inte oroa er. Jag tänker dra mig tillbaka när tiden är inne. Jag droppar av när vår Herre vill, och jag förstår att det närmar sig. Jag har insett att ingenting här på jorden är bestående. Till och med jag kommer att töa en dag. Det är ofrånkomligt, men samtidigt är det skönt att veta att det är Skaparen som kommer att värma mig när tiden är inne. Han är en riktig hedersskyffel. När han möter mig med sin kärlek - All His Lavin' - då kan mitt hjärta inte stå emot, även om det är av is. Då smälter det frusna. Då förvandlas vintern till vår.

Så håll ut, för om inte allt för länge kommer mina krafter att tina bort. Jag kommer att snyfta och gråta och till sist när allt hopp är ute, får jag bara säga som Kristina från Duvemåla: "Jag - töar - inte - mer".

 

© Sven-Bertil Grahn 1997-2017