Vardagsrummet:

[Aktuellt]

[Blogg]

[Prispallen]

[Prispallen från tidigare år]

[Stamningen]

[Utsänd lika med utbränd?]

[Kyrkans Ungdom från 80-talet i Lycksele]

 

S t a m n i n g

En sak som är utmärkande med mig är att jag stammar. Detta har jag gjort sen jag var barn och periodvis har det varit väldigt jobbigt. Stamningen har givetvis påverkat mig väldigt mycket och på många sätt också format mig till den människa jag är idag. I vuxen ålder har jag dock funnit att livet fungerar rätt så bra ändå. Mitt mål är att stamningen inte ska behöva påverka mitt liv mer än nödvändigt och framför allt ska den inte hindra mig från att göra de saker jag vill göra.

Här nedan kan du läsa min syn på stamning.

[Min historia] [Hur kan man vara präst och stamma?]
[Vad är egentligen stamning?] [Själva problemet]
[Min bild av stamningen] [Länkar]


Min historia     

Jag har, som jag nämnde tidigare, stammat sen jag var barn. Mina första ord var ma-ma. Redan då anades oråd. Jag har funderat mycket på vad det var som gjorde att jag började stamma. Som liten var jag ganska försiktig av mig och vågade kanske inte sticka fram hakan så mycket. Denna osäkerhet blev tydligare när jag började förskolan. Där var jag väldigt otrygg och det var också där som stamningen upptäcktes. Den hade då formen av att jag "sa om meningar". Jag var dock inte alls medveten om detta.

När jag började första klass visste fröken om mina problem, men hon lät meddela mina föräldrar att det inte alls var några problem. Jag stammade tydligen ingenting under lågstadiet och det berodde säkert på den fina, lugna och trygga lärarinnan. Vid jultid i fjärde klass flyttade vi till ett annat bostadsområde i Lycksele och jag fick då byta klass. Jag trivdes mycket bättre i den nya klassen, men samtidigt var den mycket stökigare och läraren var en katastrof. Där kom stamningen tillbaka, men jag var fortfarande inte medveten om det. Det jag kommer ihåg från den här tiden var att jag gärna undvek att prata med såna som jag inte kände och t ex lät min bror föra min talan i många lägen.

Högläsning 30 minuter varje dag... inte min favoritmetodNär jag skulle börja sjuan tyckte mamma och pappa i alla fall att det kanske vore bättre för mig om jag blev medveten om att jag stammade så att jag skulle kunna göra nåt åt det. Det var då, när jag blev medveten om stamningen, som de verkliga problemen kom. Det blev väldigt jobbigt att prata. Jag hade ju aldrig varit speciellt framåt tidigare, men nu var jag helst tyst och min självkänsla sjönk ordentligt.

I högstadiet gick jag under en period hos en talpedagog, men hon gjorde bara saken värre. Hon tog inte mina problem på allvar, kanske beroende på att jag inte hade några problem att prata när jag var hos henne. Det jag fick göra var avslappningsövningar och talövningar. Det var skönt att få gå från lektionerna, men stamningen blev klart sämre. Till slut bestämde jag mig för att sluta gå till talpedagogen och det var ett rätt beslut! Det var för övrigt först då som hon insåg att jag verkligen stammade. Mycket märkligt!

Gymnasietiden gick förhållandevis bra. Jag vågade prata i många lägen, men om jag inte var tvungen var jag hellre tyst. Det jobbigaste var att ta kontakt med nya människor och prata i främmande situationer, därför undvek jag detta i stort sett. Efter gymnasiet jobbade jag ett halvår tillsammans med Arne Selander som var skolpräst i Lycksele på den tiden. Det var en mycket vis man. Han lärde mig mycket och stärkte mitt självförtroende ordentligt. Han gav mig ibland vissa uppgifter som jag tyckte var lite jobbiga eftersom det krävdes lite av mig, men jag gjorde det och märkte att det gick bra. Så kunde jag successivt resa mig upp. Under denna period minns jag särskilt en luciavaka där jag för första gången ställde mig på scenen och framförde en sketch inför flera hundra människor. Känslan efteråt var obeskrivlig, eftersom jag faktiskt vågade!!

Nästa steg i stärkandet av självkänslan var när jag året efter flyttade till Boden och gjorde det s k "Diakonala året" - ett sorts voluntärjobb inom Svenska Kyrkan. Jag tror att det betydde mycket att stå på egna ben och faktiskt vara lite i centrum bland ungdomarna där. (Jag har aldrig varit så omsvärmad som då). Under detta år fick jag möjligheten att gå på talvårdskliniken i Boden och det blev en fantastisk upplevelse. Jag skulle först vara där en vecka för att lära mig en teknik för hur jag skulle kunna sluta stamma. Jag snappade upp detta direkt och stammade inte på flera veckor!! Vilken känsla - och det gjorde att jag kunde tro på framtiden. Visserligen kom stamningen tillbaka efter ett tag, successivt, men jag hade provat prata flytande under flera veckor och alla bara gapade. Jag fick vara där en vecka till och samma sak hände...

Tyvärr tror jag att enbart inlärande av en teknik inte håller i längden. När inte den fungerar är det så lätt att hamna tillbaka i de inre problemen som finns hos en stammare. (Jag ska beskriva dem mer här nedan). När jag bodde i Uppsala och läste till präst fick jag så slutligen (?) möjligheten att gå regelbundet på Foniatriska kliniken, som är en specialklinik som finns vid regionssjukhusen. Där fick jag gå hos en underbar kvinna som hjälpte mig att angripa stamningen från ett annat håll, nämligen inifrån.

Förutom att repetera och öva teknikerna som jag redan tidigare stött på i Boden, fick jag olika uppgifter mellan träffarna, att iaktta mig själv i olika situationer, iaktta andra människors reaktioner, att våga göra saker som jag normalt sett inte vågade, att lägga in s k frivillig stamning för att lösa upp spänningar och visa stamningen att jag kan behärska den och inte tvärtom, etc.

Detta var en fantastisk tid. Jag fick hjälp att bearbeta min inre stamning. Jag började inse att det kommer att gå bra att vara präst även om jag stammar. Efter prästvigningen -92 gick jag ut i tjänst och det har gått väldigt bra. Visserligen har jag mina sämre perioder, men i det stora hela är det inga problem. Människor accepterar mig för den jag är.

 

Hur kan man vara präst och stamma?     

Den frågan har jag ställts inför många gånger. När jag upplevde kallelsen att bli präst ifrågasatte jag det givetvis, men jag har hela tiden fått bekräftelser på att kallelsen är rätt, att Gud verkligen har utsett mig till den här uppgiften. Det har fungerat bra att vara präst, även om jag stammar. Jag tror faktiskt att det många gånger kan vara en fördel, eftersom folk ser att även en präst är en vanlig människa. Kanske lyssnar de lite extra: "Om han predikar trots att han stammar så måste det ju vara nåt viktigt han har att säga". Det har jag också fått bekräftat från en del människor. Vi får ju inte glömma bort att jag ju har ett budskap som tål att upprepas!

Självklart skulle jag hellre vilja slippa stamningen, men å andra sidan skulle jag knappast vara den människa jag är om jag inte hade stamningen. Gud kan använda det som är svagt. Utan hans hjälp skulle det inte fungera.

 

Vad är egentligen stamning?     

Ja, därom tvista de lärde. Det kanske är olika för olika stammare, men jag läste en gång en teori som jag tycker stämmer in väldigt bra på mig själv. Det handlar om att talcentrat normalt sett sitter i höger hjärnhalva (sångcentrat finns i vänster - vilket innebär att ingen behöver stamma när man sjunger). Hursomhelst går denna teori ut på att hos en stammare finns talcentrat i båda hjärnhalvorna och att det blir störningar i överföringarna mellan dessa.

Det tycker jag stämmer rätt bra, eftersom jag oftast stammar mer när jag är trött, när jag har många tankar i huvudet, när jag är stressad, är i bullriga miljöer etc. För om jag är utvilad och koncentrerar mig mycket - vilket är väldigt ansträngande - går det oftast mycket bättre.

 

Själva problemet     

När man möter en stammare märker man givetvis upprepningarna av ljud eller delar av ord, grimaser och liknande. Detta brukar kallas för den yttre stamningen. Egentligen är stamning inte nåt allvarligt talfel, men det byggs hela tiden på. Ljuden och grimaserna är från början ett sätt att omedveten komma vidare, men de hjälper inte speciellt länge och till slut är de fastcementerade och svåra att arbeta bort.

Det största problemet finns dock under ytan. En stammare känner sig ofta mindervärdeskänslor, rädsla för att prata i olika sammanhang, man undviker situationer när man måste prata. Skam- och skuldkänslor kan också finnas. Detta brukar kallas för den inre stamningen.

Stamningsproblemet kan ofta liknas vid ett isberg. Se bilden här nedanför.

 

 

Min bild av stamningen     

När jag gick hos logopeden i Uppsala fick jag en gång i uppgift att rita min stamning. Här nedan kan du se resultatet. Bilden är, som du ser, abstrakt och varje del har sin speciella betydelse. Fundera gärna på vad jag menar...

 

Hur ska man bemöta en som stammar?   

Några korta personliga råd:

  • Acceptera mig för den jag är.

  • Ge mig den tid jag behöver.

  • Fyll inte i ord.

  • Fråga gärna om allt du funderar över.

 

Länkar     

Vill du veta mer kan du kolla på nån av nedanstående länkar:

Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR)
Information om verksamheten och många bra länkar

Plus
Medlemstidning från SSR

Stamning
Specialarbete av Gustaf Liljegren

Stamningsterapier
Specialarbete av Torkel Gustafsson

The Stuttering Homepage
Gedigen sida på engelska

V-v-visst s-s-stammar jag. V-v-vad är d-d-du bra på?
En mycket bra och omfattande sajt av Anita S.Blom, själv stammare.

 

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016