Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Söndagen före Domssöndagen
Öjebymässan i Öjeby kyrka
16 november 2014
Text: Luk 17:20-30
Tema: Vaksamhet och väntan


Det hände för några år sen, medan jag fortfarande bodde i villa. Det var senare delen av oktober. Snön hade inte kommit än. Jag visste att jag borde ha klippt gräset för länge sen. Även om tillväxten hade avstannat, så var det lite för långt för att jag skulle kunna lämna det över vintern. Men jag sköt upp det. Tyvärr är jag sån. Jag sköt upp det gång på gång. Det regnade också mycket den där perioden, så det var inte heller så lätt att hitta rätta tillfället.

Men så en dag kom dagen när det skulle ske. Det hade varit uppehåll tillräckligt länge, så gräset var någorlunda torrt. Jag förstod att det här var nog sista chansen innan vintern skulle komma. Men ändå sköt jag upp det några timmar till. Det kändes inte alls bra, för jag visste att jag var tvungen göra det. Jag hann äta lunch och såg då några mörka moln uppe i skyn. ”Neeej, tänk om det börjar regna”, tänkte jag. Så jag skyndade mig ut, fyllde på bensin, stoppade öronproppar i öronen och drog igång gräsklipparen.

Jag hann inte klippa många minuter förrän regnet kom. Men nu var jag ju igång, så det var ju bara att fortsätta. Medan regnet förstörde frisyren tänkte jag på hur otroligt dumt det var att jag hade skjutit upp gräsklippningen så länge. Det var sent, men inte för sent – sista chansen faktiskt – för det visade sig att sen regnade det oavbrutet resten av hösten tills regndropparna blev till snö.

Ända sen dess har jag tänkt att det här är en mycket bra illustration just för den här söndagen, söndagen före Domssöndagen när temat är ”Vaksamhet och väntan”. Det handlar ju om att vara beredd när Jesus ska komma tillbaka, att ha sagt sitt ja till Jesus, att ha det klart med honom, när han kommer för att hämta de som tillhör honom.

Men jag är rädd att alltför många människor gör som jag gjorde med gräsklippningen, skjuter upp det och skjuter upp det och tänker att ”nog hinner jag”. Och visst, du hinner fortfarande. Än är det inte för sent, för som det står i 1 Petrusbrevet, så väntar Jesus på att du ska hinna omvända dig till honom. Det står så här ordagrant: ”Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9)

Javisst, du hinner, men vänta inte för länge med att din omvändelse, med att vända tillbaka till Jesus, för det finns en gräns och vi vet inte när strecket dras. Det enda vi vet är att Jesus väntar för vår skull, för han vill att vi alla ska få följa med honom till himlens land, där han har förberett för den himmelska festen.

Det här låter ju väldigt ödesmättat, som en katastroffilm, en verklig thriller, inte minst när vi läser dagens text: Vid tidens slut ska det bli som under Noas dagar och Lots dagar. Folket åt och drack, köpte och sålde, levde obekymrat sina liv, innan katastrofen kom, folket dränktes av floden eller gick under av att de regnade eld och svavel från himlen.

Det var inte så att de inte hade blivit varnade, för det hade de blivit, många gånger, men de hade hånskrattat och struntat i det. De fortsatte med sin ondska och till slut var det för sent. Men de som hade lyssnat till Guds ord och varningar blev räddade: Noa och hans familj räddades när de gick ombord på arken. Lot och hans döttrar räddades när de i sista stund flydde från staden Sodom.

När jag förberedde den här predikan var jag frestad att säga att skillnaden mellan dessa händelser och när Jesus kommer tillbaka är att det inte är samma katastrof, men det är ju just det det är. Om vi inte tagit emot Jesus och är beredda när han kommer tillbaka så kommer vi att missa livets största och viktigaste händelse. Då går vi miste om den frälsning, den räddning, som Jesus har förberett genom sin död på korset. Då får vi inte del av det liv som hans uppståndelse innebär, både här på jorden och sen fulländat i himlen. Detta vore väl ändå den största tänkbara katastrofen?!!

Nog hade min gräsmatta överlevt den där gången när jag sköt upp gräsklippningen till sista dagen, men hur är det om vi skjuter upp vårt beslut gällande Jesus för länge? Då har vi en evighet att gräma oss. Det tror jag ingen av oss vill. Jag vill hellre spendera evigheten tillsammans med Jesus och alla andra som sagt sitt ja och tillhör honom, i den jublande glädjen, den djupaste friden, i den verkliga friheten, i den överflödande kärleken som livet i himlen innebär. För det är allt detta – och mycket mer – som Jesus vill ge oss i evigheten.

Från Guds sida är allt klart. Försoningen är avklarad. Det är bara på dig det hänger. Ditt beslut. Ditt ja.

Du kan säga det i ditt hjärta där du sitter. Du kan göra det genom att ta emot Jesus i brödet och vinet. Du kan gå till förbön och be att någon av förebedjarna hjälper dig, eller kontakta mig eller nån annan i kyrkan för att få hjälp.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016