Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Sexagesima
Högmässa i Piteå kyrka
23 februari 2014
Tema: Det levande ordet
Text: Joh 6:60-69


Det är outhärdligt det han säger. Vem står ut med att höra på honom?

Hur ofta har du tänkt så när du lyssnat på en predikan? Hur många gånger har du tänkt resa dig upp och gå ut ur kyrkan för att du inte står ut?

Det kan nog tänkas att en del av er har gjort det. En del kanske har tänkt tanken – eller gjort det rent bokstavligt – för att det varit för skarpa ord, där lagen bankats in, utan något som helst evangelium. Andra kanske har gjort det för att det varit för lena ord, där det som prästen sa inte var Guds ord, utan nåt annat, där saltet saknades och där människor rentav leddes fel. Gemensamt för båda orsakerna är att det har varit ord, många ord, men inte levande ord.

De som lämnade Jesus i texten vi hörde hade nog inte det problemet. Där handlade det snarare om att de levande orden från Jesus snarast gjorde ont att höra. De ville hellre fortsätta på sin väg, en väg som kanske kan sägas vara väldigt lagom, så här modernt lagom, där inte Jesus tillåts vara alltför nära.

Tänk att det som hände i texten faktiskt handlade om Jesu lärjungar, inte de tolv, utan den stora skara av män och kvinnor som också följde med Jesus. De borde ju ha det så mycket lättare än oss idag, kan man tycka. Det var lärjungar som tyckte om Jesus, som gillade mycket av det han sa, som var fascinerade av de under och tecken de sett, inte minst brödundret som inträffat just innan. De hade sett hur Jesus förvandlat fem bröd och två fiskar till att räcka till 5000 män, plus kvinnor och barn. Klart att sånt är intressant att följa.

Men sen!

Vad hade Jesus egentligen sagt som gjorde att de drog sig undan? Jo, Jesus hade börjat prata om att han är livets bröd. Jesus sa: ”Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” (Joh 6:48-51)

Men hur skulle det här vara möjligt? De som lyssnade började diskutera det här med varann. Då säger Jesus till dem: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen” (Joh 6:53-54)

Vi kanske reagerar på hur Jesus uttrycker sig, med kött och blod och sånt, men det som är mest stötande är nog egentligen innebörden av detta, att Jesus säger att vi behöver ta emot honom för att ta emot det verkliga livet, för att bli riktiga människor, levande, såna som vi var tänkta att vara från första början.

Det handlar alltså inte bara om att ta emot Jesu tankar och åsikter, utan om att ta emot Jesus själv. Det är stötande för många, både då och nu. Det är stötande att någon – även om det är Jesus själv – påstår att vi faktiskt inte klarar det här själva, att vi behöver vända om från den väg som leder fel, att vi behöver Jesus för att bli frälsta och räddade. Det är stötande för många, både för de som ofta sitter i kyrkbänken och för de som aldrig skulle sätta sin fot i Guds hus.

När vi väl sitter i bänken är vi alltför många som nöjer oss med vackra, behagliga ord, ord som är politiskt korrekta, ord som stryker medhårs, ord som vaggar oss till sömns. Men Jesus vill nåt mer. Jesus vill inte bara ge oss vackra ord. Han vill ge oss levande ord. Han vill inte bara ge oss åsikter om livet. Han vill ge oss Livet. Därför vill han komma in i oss, in i våra hjärtan och leva i oss. Han vill komma in och rädda oss inifrån, rädda oss från det som gjort oss omänskliga, rädda oss från den förfuskning och förvrängning av Guds plan som skett med oss, rädda oss från det som gör att vi hamnar i synd och död i stället för i glädje och i liv.

För att rädda oss ger Jesus sitt liv på korset. Han ger oss sitt liv. Han ger sig själv till oss. Han ger oss sin kropp, sitt kött och sitt blod. ”Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet”.

Det här är korsets anstöt. Det kunde reta människor på den tiden och det kan reta oss än idag. Ska vi verkligen behöva Jesus för att bli räddade? Finns det ingen annan väg? Ska Jesus verkligen behöva komma oss så nära för att vi ska få del av det verkliga livet?

Vi ställs vid en skiljeväg. När ordet griper tag i oss, väljer en del att slingra sig ur greppet och menar att det är outhärdligt, att de inte står ut. Andra kapitulerar och ger Jesus rätt, för vart skulle vi annars gå?

Ibland kan jag fundera över alternativen. Jag möter ju, som alla andra, denna skiljeväg. Det sker ganska ofta, inte minst när jag ska förbereda en gudstjänst. Det skulle vara så mycket enklare att väja undan när jag möter sånt som blir jobbigt, sånt som faktiskt kräver lite av mig som präst och kristen. Det skulle vara så mycket enklare att inte behöva fundera, utan bara välja sånt som passar mig och sen skippa allt det andra. Sånt är ju sant mänskligt, i negativ betydelse. Men samtidigt vill jag ju inte det. Jag vill följa Jesus, helt och fullt, även om det kostar på, även om det kostar allt.

Sen märker jag, till min stora sorg, hur många andra väljer andra vägar, medvetet eller omedvetet. Det händer även bland präster och predikanter, bland biskopar och kyrkan i stort. Då blir jag både ledsen och lite förbryllad. Är det jag som har fel? Är det jag som har missuppfattat allt?

Det enda jag då hör är Jesu ord: ”Följ mig!” Det är den kallelse jag har. Det är den kallelse som du har. Att följa Jesus, att låta honom leda mig genom svårigheterna, leda mig till de gröna ängarna, till den porlande bäcken, där låter mig vila och finna ny kraft genom sitt levande ord.

Så även om andra väljer den andra vägen och lämnar Jesu närhet, så vill inte jag göra det. När jag ställs inför frågan: ”Inte vill väl ni också gå er väg?”, så vill jag säga som Petrus, i sin starka bekännelse: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige”.

Ja, till vem skulle vi gå? Jag vill stanna kvar hos dig, Jesus. Jag vill följa dig och leva nära dig!

Det är då, när vi kapitulerar och släpper taget om vårt eget som vi, genom den Helige Ande, får möta vår Frälsare, Jesus Kristus, här i gudstjänsten, hemma i bönekammaren, i vardagen, i samtalet med andra kristna, ståendes i kön på Ica eller knäfallande vid nattvardsbordet. Det är då som vanliga mänskliga ord och handlingar, plötsligt får liv. Det är då som bröd och vin blir Jesu kropp och blod. Det är då som vi får ta emot levande ord, från Guds hjärta till vårt hjärta, ord som berör, kanske ibland stör, men framförallt gör nåt med oss. Det vill jag verkligen inte vara utan, så jag väljer att stanna hos Jesus, för till vem skulle jag annars gå?

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016