Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Sexagesima
Högmässa i Piteå kyrka
12 februari 2012
Tema: Det levande ordet
Text: Luk 8:4-15


På ett sätt är det här en text som vi alla borde förstå. Jesus förklarar den ju till och med för sina lärjungar. Många av oss har hört den många gånger och tycker säkert att vi kan den. Men samtidigt började jag tänka att det är ju inte alls säkert att alla ändå har förstått den, eller också behöver vi påminna oss om dess innebörd. Så vi ska försöka ta det rätt så grundligt.

Det handlar alltså om en såningsman som går ut för att så. Han verkar kasta ut utsädet precis överallt. Utsädet är Guds ord och marken där det landar är våra hjärtan. Men frågan är då hur vårt hjärta är, om det är mottagligt, om det har förutsättningar att ge nån skörd.

Jesus beskriver fyra olika hjärtan, fyra platser där sådden hamnar: vägkanten, berghällen, tistlarna och den goda jorden.

 

Sådden på vägkanten

Första platsen är vägkanten. Det handlar om ett hårt hjärta. De hör ordet, men det finns inget intresse. Man kan lyssna till budskapet om Jesus, men med döva öron.

Man kan tycka att det här är bortkastad sådd, men det lär vara så att det inte var så ovanligt att en judisk såningsman sådde överallt innan man plöjde, alltså även på vägkanten, där det till synes var omöjligt och därmed onödigt. Problemet i det här fallet var att folk trampade på fröna och fåglarna åt upp det. Enligt Jesu egen förklaring handlar det om att djävulen kommer ”och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade”.

Vi får ju inte glömma bort att vi har en motståndare som verkligen vill motarbeta ordet från att komma ut bland folket och förstöra våra möjligheter till frälsning. Han är synnerligen aktiv även i de två följande platserna där ordet sås ut.

 

Sådden på berghällen

Nu går vi vidare till berghällen. Här finns det ingen jordmån att tala om. Även om fröet skulle börja gro så får det inget rotfäste. Det handlar alltså om ett ytligt hjärta.

Det är ingen tvekan om att intresset finns hos en sån människa. Jesus säger att det är ”de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de

Jag kommer att tänka på flera gamla konfirmander, särskilt en tjej som blev väldigt intresserad och tänd av budskapet. Hon kom alltid på gudstjänsterna under några veckors tid, satt och antecknade, funderade, ställde frågor efteråt och det riktigt lyste om henne. Men nånting hände, så hon försvann. Jag vet inte om ordet och tron kanske fortfarande finns kvar i hennes hjärta, men hennes engagemang försvann i alla fall.

Jag tror att det är många som egentligen kan bli berörda när de kommer inom ordets hörhåll. Det intresserar, attraherar, rör vid nåt i vårt inre, men det kan ändå vara svårt att ta steget till ett avgörande. Det kan jag och många med mig känna en viss frustration över. Men vi måste också komma ihåg att allt måste ske i rätt takt. Jag tror inte alltid att det är så lyckat att pressa fram en omvändelse, åtminstone inte om man inte är beredd att följa upp, att undervisa och själavårda och på så sätt fördjupa jordmånen.

Det är givetvis lättare att ta steget till att vilja tro på Jesus när man är känslomässigt engagerad. Inget fel i det, men det finns också en risk att bara börja jaga upplevelser och andliga kickar. Visst är sånt också viktigt - och är en del som finns i den kristna tron, men om man fastnar där, på ytplanet, så blir det lätt problem när det börjar ta emot, när det blir prövningar, när de mörkare dagarna kommer och allt inte är så rosenskimrande.

Jesus säger i Matteus version av samma liknelse: ”Sådden på de steniga ställena, det är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig; blir det lidande och förföljelse för ordets skull kommer han genast på fall”. (Matt 13:20-21)

Detta visar på hur viktigt det är att varje kristen får en rejäl undervisning för att komma bort från beroendet av känslor och i stället låta rötterna tränga genom ytskiktet och djupare ner i myllan. Eller att gå från vällingstadiet till fast föda för att använda en talande bild från Hebreerbrevet (Hebr 5:11-14).

På så sätt kommer man också att vara beredd när det blir prövningar, lidanden och förföljelser.

 

Sådden bland tistlarna

Nästa plats där ordet sås ut är bland tistlarna. Det är ingen tvekan om att fröet gror och växer upp, men samtidigt är man så engagerad på olika håll och kanter att risken är stor för att trons frö kvävs. Jesus säger: ”det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd.”. Det handlar alltså om ett delat hjärta.

Är det inte här alltför många av oss befinner oss, åtminstone periodvis? Vad är dina tistlar? Vad är det som växer parallellt med trons planta och konkurrerar om utrymmet i ditt liv, sånt som blir viktigare än den levande relationen med Jesus? Jesus nämner livets bekymmer, rikedomar och nöjen – och vi skulle nog kunna lägga till en hel del själva!

Åh, gode Gud, kom och rensa upp i mitt liv! Det är ingen tvekan om att det finns sånt som tar utrymmet som du skulle ha haft. Det är ingen tvekan om att skörden skulle bli mycket större om du hade en större plats i mitt liv. Kom och rensa upp, Herre! Ta bort ogräset i mitt liv, så att jag kan bära frukt.

 

Sådden i den goda jorden

För visst vill vi väl bära frukt? Visst vill vi att ordet ska hamna i den goda jorden, att vårt hjärta är berett att ta emot sådden, växa upp och bära frukt?

Sådden i den goda jorden handlar om ett mottagligt hjärta. Det som Jesus ger som förklaring till lärjungarna visar på fyra saker. De som bär frukt är de som:
1. Hör ordet
2. Tar vara på det
3. Har ett gott och rent hjärta
4. Har uthållighet

Det handlar alltså inte bara om att höra ordet, utan även om att ta vara på det, både de ord som lyfter upp, som bekräftar dig och påminner dig om att du är Guds barn, men även de ord som vill ansa dig, som vill peka på synd i ditt liv, som vill leda dig vidare till ett större engagemang i församlingen, att inte bara vara konsument, att ta ett större ansvar i samhället, bland dina medmänniskor, till exempel. Som Jakob säger i sitt brev: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste” (Jak 1:22).

Men för att kunna ta vara på ordet behöver ditt hjärta vara gott och rent. Det handlar alltså även här om ditt hjärta. Det är ingen slump, eftersom hjärtat är det viktigaste i ditt liv.

Det finns faktiskt ett bibelord i Ordspråksboken som sammanfattar de tre första punkterna på ett fantastiskt sätt, som förklarar varför man: 1. ska höra ordet, 2. ta vara på det, 3. i ett gott och rent hjärta.

Det är från Ordspråksboken 4:20-23: ”Min son, lyssna till vad jag säger, hör noga på mina ord. Släpp dem aldrig ur sikte, bevara dem djupt i ditt hjärta. Ty de ger liv åt den som finner dem och läkedom åt hela hans kropp. Mer än allt annat — vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv”.

I den gamla översättningen löd den sista versen så här: ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet” (Ords 4:23).

Det är ditt hjärta det handlar om. Lyssna till Guds ord och ta vara på det i ett gott och rent hjärta. Men ibland – alltför ofta – kan ju hjärtat bli nedsolkad, men då får vi använda bönen ur Psaltaren 51: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta” (Ps 51:12a). Bär med dig den bönen! Den kommer att förvandla ditt liv! ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta

När vi ber den bönen kommer marken i ditt hjärta att beredas på bästa sätt, så att du kan ta emot sådden – Guds ord – och genom uthållighet bära frukt, ge hundrafaldig skörd, som Jesus sa.

Det är ingenting som säger att det går fort. Vi behöver därför vara uthålliga och inte vara förtvivlade över att vi inte ser så lite skörd i församlingens arbete. Vi har sått i så många år, men varför ser vi så lite skörd i församlingens arbete? Arbetar vi i onödan?

Nej, vår tröst kunde vi läsa i den gammaltestamentliga texten, att det inte är i onödan. Gud har en plan och ordet vänder inte fruktlöst tillbaka. Vi avslutar predikan med att lyssna till den.

Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer. Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” (Jes 55:8-11)

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016