Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P r e d i k o a r k i v e t

[Tillbaka till predikoarkivets huvudsida]


Septuagesima
Predikan i Furubergskyrkan och EFS Svensbyn
20 februari 2011
Tema: Nåd och tjänst
Text: Fil 3:7-14


Har du funderat på vad som är din största längtan som människa och kristen (om du nu är det)? Genom hela Bibeln förstår vi att stora Gudsmäns och Gudskvinnors passion är att verkligen lära känna Gud. Mose säger till Gud: ”Låt mig få se din härlighet!” (2 Mos 33:18). David ber: ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud” (Ps 42:2). Paulus skriver i dagens text: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse

Egentligen är det rätt intressant att dessa tre män hade denna önskan. De kände ju redan Gud. Paulus var ju en mycket lärd man. Han hade gått i skola hos den skriftlärde Gamaliel, en legendarisk rabbi. Paulus kunde lagen utan och innan. Han var verkligen hängiven. Det poängterar han några verser innan dagens text. Men allt hade förändrats när han träffade Jesus på vägen till Damaskus. Livet vändes upp och ner. Det andra hade förbleknat. Den Helige Ande hade uppenbarat för honom djupet i Gamla Testamentet och dess uppfyllelse i Jesus Kristus.

Om det gamla livet säger Paulus: ”Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen

Varför? Jo, ”för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.”

Hos Jesus finns det nånting som är mer värt än allt det andra. Paulus hade all kunskap om Gud, men kände honom egentligen inte. Det gjorde han först när han hade mött Jesus.

Vi ser i evangelierna att inte ens Jesu lärjungar, de som levt med honom i några år, riktigt kände honom. Jesus säger i Johannes 14: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern.” (Joh 14:6-9a)

Filippos hade vandrat med Jesus några år, sett honom i aktion, hört honom predika, samtalat med honom, men ändå hade Filippos inte fullt ut förstått vem Jesus var.

Så kan det vara för dig också. Du kan ha gått i kyrkan i många år, men inte riktigt insett och förstått vad det hela handlar om. Det handlar ju inte om att bara ana Guds existens eller att veta allt om honom.

Det handlar inte om att höra om vad Gud har gjort i andra människors liv, utan om att ta emot honom i sitt eget liv och låta honom förvandla en inifrån. Det handlar inte om hjärnans kunskap, utan om hjärtats gemenskap med honom.

Paulus visste allt om Gud, men det var först när Jesus uppenbarat sig för honom på vägen till Damaskus, som han fann honom som är ”Vägen, Sanningen och Livet”. Efter denna stund ville han inget annat än att leva med den Uppståndne.

Så var det även nu när han drygt 20 år senare skrev sitt brev till församlingen i Filippi. Det var länge sen han tog emot frälsningen, men drivkraften var fortfarande de underbara orden av längtan: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse”.

Paulus uttrycker det som allt handlar om: den nära gemenskapen med den uppståndne Jesus Kristus. Här har vi nyckeln till hela det kristna livet. Här finns frälsningen, utmaningen och hoppet, tre punkter som vi nu ska gå genom.

 

Frälsningen

Grunden till frälsningen är lagd i och med dopet. Paulus skriver i Romarbrevet: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.” (Rom 6:4-5)

Du är alltså död, begraven och uppstånden med Kristus i dopet, men samtidigt vet vi att tron och dopet hör ihop. Jesus säger ju: ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.” (Mark 16:16)

Frälsningen handlar om att tro, om att ta emot gåvan, om att lära känna Jesus, den uppståndne, och leva i gemenskap med honom.

Det här är en utmaning för oss alla, både att vi personligen tar vara på våra möjligheter, men även att hjälpa andra att förstå allvaret, så att de inte låter dopets möjligheter förtvina i okunskap, ointresse och nonchalans.

Men utmaningen att lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse ligger även på fler plan.

 

Utmaningen

Vi möter utmaningen att lämna det gamla. Vi ser i texten att Paulus lämnade allt det gamla bakom sig för att ta del av det nya hos Kristus. Och ändå var inte det gamla speciellt hemskt och klandervärt. Paulus var ju en renlevnadsmänniska, levde efter lagen och allt sånt, men det hade inte längre nåt värde för honom. Han slängde allt ”på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom”.

Hur mycket mer ska då inte vi kunna lämna bakom oss? All synd, alla misslyckanden, alla sår vi bär på, sorgen och smärtan i livet, får vi lämna till Jesus. Vi har ju löfte att lämna allt sånt till Jesus. Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)

Och i Hebreerbrevet står det: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” (Hebr 4:15-16)

Vi får komma som vi är. Vi får möta Guds förunderliga nåd och låta kraften i uppståndelsen omsluta oss, hjälpa oss och befria oss. Men uppståndelsens kraft handlar om fler dimensioner av det kristna livet också, utmaningen att leva i det nya.

Vi kan läsa några verser ur Efesierbrevet: ”Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror — samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande.” (Ef 1:17-21)

Paulus lyfter här upp hoppet, det himmelska arvet och den styrka som finns hos Gud, samma styrka kraft som uppväckte Jesus från de döda. Uppståndelsens kraft, med andra ord. Även om vi är svaga i oss själva, så kommer Gud att ge oss den styrka vi behöver. Paulus skriver: ”När han blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna.” (2 Kor 13:4)

Ja, är inte detta en utmaning, särskilt för oss som känner vår egen svaghet och otillräcklighet: att lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse. Till och med det lidande som vi möter omsluts och bärs av uppståndelsens kraft.

 

Hoppet

Sista delen av predikan handlar om hoppet. Utmaningen att lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse ger oss en stor portion hopp inför framtiden. Vi minns ju Jesu löfte: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25)

Vi har en kallelse att bära ut detta hopp till de människor vi möter. Det kristna hoppet är bland det allra viktigaste vi har att dela med oss av. Som Petrus skriver i sitt första brev: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.” (1 Petr 3:15). Hoppet kan nämligen bära oss genom livets svårigheter och bokstavligen hjälpa oss att överleva. Hoppet hjälper oss att lyfta blicken från våra egna begränsningar och se på Jesus, han som uppfyller hoppet.

Jag skulle vilja berätta för er om Florence Chadwick. Hon blev 1952 den första kvinnan som försökte simma från Santa Catalina Island till fastlandet i Kalifornien, en sträcka på drygt fyra mil. När hon påbörjade sin historiska simtur omgavs hon av små båtar som skulle hålla utkik efter hajar och vara beredd att hjälpa henne om hon skulle skada sig eller inte skulle orka nåt mer.

Florence simmade timme efter timme, men efter ungefär 15 timmar, rullade en tung, tjock dimma in. Florence började tvivla på sin förmåga och sa till sin mamma, som satt i en av följebåtarna att hon inte trodde hon skulle klara det. Hon fortsatte simma en timme till innan hon bad om att få bli upplockad. När hon satt i båten visade det sig att hon hade slutat simma bara en dryg kilometer från målet i Kalifornien. Riktigt snopet. Florence förklarade att hon gav upp eftersom hon inte längre kunde se kustlinjen. Det var för mycket dimma. Hon kunde inte se målet.

Två månader senare gjorde Florence ett nytt försök och den här gången gick det bättre. Hon simmade raka vägen från Santa Catalina Island till kusten i Kalifornien. Samma tjocka dimma kom och omslöt dem, men Florence klarade utmaningen ändå, eftersom hon hade strandremsan i minnet. Hon fokuserade på denna bild och nådde på så sätt sitt mål.

När du går genom livet kommer det att bli dimmigt. Du kommer att undra om du kommer att klara det. Men om vi söker Gud så kommer hoppet att hållas levande. Då är den helige Ande aktiv för att ständigt påminna oss om Jesus, den kraft som ligger i hans uppståndelse och det hopp vi bär på. Jesus har öppnat vägen till himlen. Vi får se en glimt av himlen varje gång vi möter Jesus. Den Helige Ande hjälper oss att hålla blicken fäst på Jesus, fokusera på målet och på så sätt hålls det himmelska hoppet levande.

Känner inte ni, som jag, att denna djupa längtan från Paulus smittar av sig och fyller även oss med samma längtan: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse”.Gemenskapen med den Uppståndne innehåller frälsningen, utmaningen att lämna det gamla och leva i det nya, samt ett levande hopp som bär genom livets vedermödor.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016