Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Söndagen efter nyår
Malå kyrka
2 januari 1994
Tema: Guds hus
Text: Luk 2:42-52


Kyrkan, gudstjänstlokalen, bönhuset, andaktsrummet har i alla tider varit en helig plats, en plats där man får stanna av och träffas för att tillsammans sjunga om och till Gud, be till honom och höra undervisningen om hans gärningar, genom bibelordet och genom predikan. Vi får möta honom i nattvarden och vi får ta emot honom själv om vi bara tillåter oss att göra det.

Detta är en mötesplats med vår himmelske Fader och det förstod Jesus när han som tolvåring följde sina jordiska föräldrar till templet i Jerusalem. Han stannade kvar i templet efter högtiden, och när Josef och Maria till slut hittade honom, sa han: "Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader".

Jesus hade rätt inställning redan som pojke: Han sökte det som var viktigast i hans liv. Han sökte sig till Herrens hus för att få vara nära Gud och stanna kvar i hans närhet och helighet.

Jesus sa en gång att när man ber ska man gå in i sin hjärtas kammare, för att söka Gud. Det har tolkats olika i alla tider, men jag skulle vilja säga att det bland annat handlar om att avskilja en bit i sitt inre för att söka Herren, att göra sig tillgänglig och att man gör sin inre kammare till ett tempel för Gud.

Vi har alla möjligheten att få göra personliga erfarenheter av Gud, att få möta honom, men när vi möter Gud kan vi få göra samma upptäckt som Jesaja gjorde, en helt vanlig människa som du och jag. Jesaja utbrast: "Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot".

I Herrens närhet kan vi få upptäcka att vi inte lever ett helt liv, att vi inte lever så helgade, syndfria och helöverlåtna som han vill och som vi förhoppningsvis vill och borde sträva efter. Då blir vi lätt skrämda av hans totala renhet.

"Men en ängel tog ett glödande kol från Herrens altare i himlen och kom till Jesaja och rörde vid hans mun. Och ängeln sa: Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad".

I Herrens närhet blir vi renade och förvandlade. När vi låter Guds helighet vidröra oss blir vi inte desamma - någonting händer. Förvandlingen sker både i vårt inre och vårt yttre. Kammaren i vårt hjärta som vi har avskilt för Gud, oftast ett ynkligt litet utrymme, får växa och ta allt större plats inom oss och i våra liv. I Herrens närhet blir vi mer helhjärtade för Honom och vår tro för större plats i våra liv. På så sätt kommer det att förvandla oss till det yttre, det kommer att märkas på oss.

Herren förmår att förvandla allt, till och med våra hårda, kalla och förstenade hjärtan. Gud kan skapa en längtan i dig efter att vilja lära känna honom bättre, efter att läsa och lära dig mer om honom, att bli mer överlåten osv. Denna längtan är en gåva från Gud. Ta därför vara på den. Be om hjälp att kunna förvalta den på bästa sätt, att det blir nånting av den.

Men det är så ofta som vi inte gör nåt åt denna längtan. Det finns så mycket som lockar bort oss från Faderns hus, från Herrens närhet. Det är inte lätt, och särskilt inte när omgivningen ofta inte förstår. Ta Josef och Maria som exempel: När de väl hittade Jesus i templet, skällde de ut honom, och de förstod inte att Jesus ville vara i Faderns hus. Så kan det vara för oss också. "Ha'ru gått å blive religiös". Och då kanske vi inte törs, trots att vi egentligen har längtan efter nåt mer i livet.

Men en fråga jag tror är mer brännande hos oss och som vi måste ställa oss idag är: Tillåter vi oss att komma i Guds närhet?

Tillåter vi oss att komma i Guds närhet? Har vi inte tendensen att vilja hålla det kristna livet och engagemanget på en lagom nivå? Vi är inte så helhjärtade och öppna för den Helige Ande och det är kanske därför som vi inte får uppleva nån personlig väckelse eller genomgripande förändringar i vår kyrka.

Jag vet inte era tankar just nu, men det är bara denna väg vi kan gå i dagens läge, innan det är för sent: att söka oss närmare Gud, till Faderns hus, och då komma ihåg följande: I Herrens närhet upptäcker vi att vi inte lever så helgade och helöverlåtna som vi borde, men att i Herrens närhet blir vi renade, förlåtna och förvandlade.

Låt oss därför göra oss tillgängliga för Herren, öppna våra hjärtan för honom och vara i hans närhet. Låt oss säga som Jesus: Varför ska jag inte vara där min Fader bor.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016