Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Söndagen efter nyår
Högmässa i Ålidhemskyrkan
5 januari 2020
Tema: Guds hus
Text: Joh 2:13-22


Det är snabba ryck i kyrkans värld. För bara elva dagar sen föddes Jesus och redan rensar Jesus templet. Ett försigkommet barn, må jag säga. Men vi känner ju till de här tidsperspektiven i vårt kyrkoår och då blir det inte lika konstigt.

Hursomhelst händer detta under påskveckan i början av Jesu verksamhet. Det var många människor som sålde djur i templet och det fanns folk som växlade pengar för att folket skulle kunna köpa offerdjur, som behövdes för att bli renade och förlåtna. Men allt det här hade gått överstyr. Korruptionen bredde ut sig. Samtidigt som de stod till tjänst, så utnyttjade de situationen och lurade till sig pengar. De flyttade dessutom in sin verksamhet in på tempelområdet. På så sätt blev det svårt, eller egentligen omöjligt för någon att be och vara med Gud, där i Guds hus. (Kanske skulle det kunna kallas hemfridsbrott i moderna termer?)

Inte är det konstigt att Jesus reagerade som han gjorde. Templet hade alltid varit viktigt för honom. När han var tolv år gammal hade han stannat kvar i templet och när Maria och Josef slutligen hade hittat honom sa han: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” (Luk 2:49)

För Jesus var templet en plats för bön – han bad på andra ställen också, förstås, men templet var ändå principiellt viktigt. Det var hans faders hus. Därför drabbades han av en helig vrede och slog ut växlarnas pengar, välte omkull deras bord. Han drev ut allt som inte skulle vara där, med orden: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall”. Templet var Faderns hus, Guds hus, en plats för bön och gemenskap med den Gud som ville vara närmare folket än vad den urspårade offerverksamheten tillät.

Så var det då. Men hur är det idag? Jerusalems tempel finns inte kvar. Det förstördes år 70 efter Kristus. Tråkigt, på ett sätt, men samtidigt behövs inte templet längre. Det är inte genom templet vi kan närma oss Gud, som i det gamla förbundet, utan genom Jesus Kristus.

Jesus säger: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin egen kropp. Han talar om sin död och uppståndelse. Nu är det nya förutsättningar. Det är genom vi kan närma oss Fadern. Det är genom Jesus vi ber. Det är genom honom vi får förlåtelse och uppnår försoning.

Idag har vi kyrkor lite varstans, moderna versioner av templet, platser där Gud på ett särskilt sätt har lovat att möta oss när vi nalkas honom. Kyrkan är en mötesplats, avskild för bön och lovsång, gudstjänst och nattvard.

Samtidigt skriver Paulus i Första Korinthierbrevet: ”förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?” (1 Kor 3:16)

Vad innebär det? Jo, att du själv har alla möjligheter att umgås med Gud, att be i all enkelhet hemma vid köksbordet, i kön på affären, i kyrkbänken, när du är ute och går. Gud finns så nära dig som i ditt eget hjärta. Jesus har ordnat det så. ”Guds ande bor i er”.

Det innebär inte att vi inte behöver varandra. Tillsammans utgör vi Kristi kyrka här i Piteå. Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” (Ef 2:20-22)

Varje tegelsten i den stora byggnaden är levande (1 Petr 2:4-5), liksom Jesus lever. Eller om vi så vill: i minsta cell i Kristi kropp, i dig, finns livet, det nya liv som Jesus skapat genom sin död och uppståndelse och som får näring av den Helige Ande.

Guds ande bor i ditt hjärta. Visst öppnar det perspektiven?! När Guds ande bor i vårt hjärta kan vad som helst hända, åtminstone om vi låter honom finnas där.

Men ibland kan han ha det lite väl trångt i hjärtat, åtminstone i mitt. Ibland ser det ut som en saluhall därinne. Det är ett virrvarr av sånt som inte borde vara där. Det är mer ett köpcenter än fridens boning. O, vad jag längtar efter att Jesus på nytt renar templet, renar mitt hjärta, så att han kan vara där, så att vi tillsammans kan forma mitt liv som han vill att det ska vara, så att jag kan tjäna honom som han har tjänat mig, så att jag kan glädjas över honom som han gläds över mig, så att jag kan älska honom som han älskar mig.

Vi ska om en stund få en möjlighet att be vår bön om förlåtelse. Då har vi löfte om att en sån här rening eller storstädning ska ske, så att Guds tempel, mitt hjärta, blir ett behagligt hem för Livets Herre. Vi behöver bara öppnar vårt hjärtas dörr så sker undret på nytt.

Till sist vill jag be en bön som jag verkligen tycker om och som passar bra i det här sammanhanget. Den heter Frihetsvinden:

Som en kraftig vind,
varm och stark,
så blåser Din Ande
igenom mig, Herre.
Jag kan inte förstå det,
men jag beder
att Du med Din Andes vind
ville blåsa bort allt orent,
allt smutsigt,
som har samlats inom mig.
Rena mig, Herre,
från själviskhet och högmod.
Fyll mig med ödmjukhet
och kärlek från Din vind.
Jesus, för mig framåt,
in i Ditt rike,
där jag får dansa på ängarna,
leka med vinden,
då ingen människofruktan binder mer
och alla reservationer är bortblåsta.
Då dansar jag till Din ära
och jag har fått komma loss
i Din frihet!
Amen.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2020