Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P r e d i k o a r k i v e t

[Tillbaka till predikoarkivets huvudsida]


Söndagen efter Jul
Högmässa i Piteå kyrka
27 december 2009
Tema: Guds barn

Text: Mark 10:13-16


Det var en gång två pojkar, låt oss kalla dem Folke och Mats. De var väldigt busiga och hamnade ofta i trubbel. Så fort det hade hänt nåt i grannskapet eller i skolan så var det oftast deras fel. Deras föräldrar visste inte vad de skulle ta sig till, så de vände sig till prästen för att få hjälp.

Prästen bestämde sig för att träffa dem en åt gången, så han började med Folke. Folke fick sitta på ena sidan av ett stort imponerande skrivbord och prästen satt mittemot. Sen satt de bara och stirrade på varann i fem minuter. Till slut pekade prästen på Folke och frågade: ”Var är Gud?” Folke såg sig omkring, tittade under bordet, i hörnen av rummet, ut genom fönstret, men sa ingenting.

Prästen frågade igen, med lite högre röst: ”Var är Gud?”. Folke såg sig omkring igen, men sa ingenting. Prästen lutade sig framåt, pekade återigen på Folke och frågade en tredje gång, med en mycket bestämd röst: ”Var är Gud?”

Folke fick panik och sprang hela vägen hem. Han letade reda på Mats, drog in honom i lekrummet och sa. ”Nu har vi problem, stooooora problem!”. Mats frågade: ”Vad menar du, stoooora problem?”. Folke var alldeles uppskakad när han svarade: ”Gud är försvunnen och de tror att det var vi som gjorde det”.

Det är så lätt för oss att tro att barn bara är besvärliga, att de bara springer omkring och bråkar och stör – eller andra diket, att de inte spelar så stor roll, att de är oviktiga och bara ska hålla sig undan.

Men Jesus visar i den här grundläggande och välbekanta berättelsen hur han ser på barnen. När lärjungarna visade bort dem, så avslutade Jesus genast det han höll på med, han blev förargad och sa: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte”. För Jesus var barnen viktigare än allt annat.

”Hindra dem inte”, ”hindra dem inte”, ”hindra dem inte”. Det är som att orden ekar genom århundradena, i vår kyrka och i våra egna liv. För hur många gånger har inte vi hindrat barnen från att komma till Jesus? Vi har satt upp gränser för när, var och hur vi kan komma till Jesus – och vi tränger egentligen oss själva före, för att våra behov ska tillgodoses först.

Vi kanske tänker att barnen är ett hinder för oss i gudstjänsten, i vårt möte med Gud, men sanningen är kanske den att det är vi vuxna som är ett hinder för barnen.

Om jag tar mina två barn som exempel. När Caroline var liten följde hon ibland med till kyrkan, men ofta for jag själv. Det var lugnast så och jag ville ha en lugn stund med Gud i gudstjänsten. På så sätt hindrade jag henne från att växa in i gudstjänstfirandet. Nu är det sällan hon vill följa, eftersom hon tycker det är så tråkigt i kyrkan.

Än så länge går det bra med Elias. Han vill gärna följa med, men mest för att få följa med pappa. Inget fel i det, men frågan är om det håller i längden.

Men å andra sidan, alla sätt är bra utom de dåliga, så länge som barnen är i Jesu närhet så finns alltid möjligheten att de ska möta Jesus här och bli välsignade i gudstjänsten. Det finns ju andra värden i att komma hit till kyrkan än att man ska ”ha roligt” i världslig mening.

Det viktigaste är alltså att vi inte hindrar dem, utan låter dem möta Jesus på deras nivå, utan att vi underskattar deras upplevelser av Jesus eller pushar dem på ett sätt som gör att de slår bakut.

Det är helt fel att tro att barnen inte skulle kunna ha djupa upplevelser av Guds närhet. Om vi bara tar några exempel från bibeln så känner vi till att Gud talade till Samuel när han var i templet som en liten pojke. David hade en stor förtröstan på Gud när han var fåraherde och blev tidigt smord som kung. Och vi läste i episteltexten om Timotheos, att han ända sedan barnaåren var hemma i de heliga skrifterna.

Barnen har en speciell plats i Jesu hjärta. Jesus säger: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.” Sen fortsätter han: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" (Mark 10:14-15).

Det här tycker många låter konstigt. Jag har mött flera som inte alls kan förstå vad som menas. De kan fråga: Är det kört för mig när jag har blivit äldre? Nej, självklart inte, men det är lite svårare. Jesus säger ”Den som inte tar emot Guds rike SOM ett barn kommer aldrig dit in”. Ja, det är lätt att inte se de små – och det gäller även ordet ”som”. ”Som ett barn”, säger Jesus.

Det handlar om att ha barnets sinne, barnets inställning, barnets perspektiv. Barn har kvalitéer som vi vuxna tappar efter vägen. Vi tänker gärna att för att kunna tro måste vi ha bevis, men hundraprocentiga bevis kommer vi aldrig att få. Vi krånglar till det, medan barn tar det mycket mer naturligt – om vi bara låter dem göra det.

Salomo ger oss följande visdomsord: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd” (Ords 3:5) . Det säger mycket om vad det handlar om: mer hjärta än hjärna. Jag menar givetvis inte att inte hjärnan får vara med – tron på Gud håller även vetenskapligt, även om det bara verkar vara dårskap – men våra hjärnor kan stå i vägen, kan hindra oss från att tro på Gud.

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd

Eller varför inte använda de ord som Alfons Åberg säger till sin pappa: ”Var inte så vuxlig”. Innan jag fortsätter min predikan tänkte jag att vi skulle sjunga en sång som visar på det perspektivet.

Psalm 787 - Bara den som vandrar nära marken

Nej, var inte så vuxliga. Ta barnen som förebild. Vad kan barnen lära oss? Om vi utgår från de första bokstäverna i ordet BARN så kan vi kanske lära oss nånting som vi har tappat bort:

B – Burna
Barnen är burna från första stund. De klarar sig inte själva, utan behöver vår hjälp. När de blir lite större och börjar kunna gå lite själva, så kommer de ändå gärna och vill upp i famnen en stund, särskilt när nånting har hänt. Men ju äldre vi blir desto mer tycker vi att vi klarar oss själva.

Samma sak är det i vår relation med Gud. Men barnen kan lära oss att vara vi får vara burna av Gud.

A – Aktiva
Barnen är aktiva. De har en inbyggd nyfikenhet på livet, undersöker gärna, är öppna och aktiva. Denna nyfikenhet är grunden för att vi ska kunna utvecklas. När vi blir lite äldre slår vi oss lätt till ro. Vi orkar inte, eller ids inte. Vi kanske tror att vi är fullärda.

Men fullärda kommer vi aldrig att vara när det gäller Gud. Barnen kan lära oss att vara är aktiva och låta vår nyfikenhet driva oss närmare Gud, så att vi kan lära känna honom mer.

R – Raka
Barnen är raka. De säger precis som det är. De förställer sig inte. Men ju äldre vi blir desto lättare har vi för att spela ett spel, att visa upp ett glatt ansikte, när vi egentligen gråter inombords. Det är inte så ofta vi tillåter oss att vara svaga och behövande.

Men så behöver det inte vara i vår relation med Gud. Barnen kan lära oss att vara raka. Vi får säga precis hur det är till honom. Vi behöver inte förställa oss inför honom. Han känner oss redan. Han har lovat att vara med oss alla dagar och att bära våra bördor.

N – Närvarande
Barnen är närvarande. Det är nuet som gäller. Bebisar oroar sig inte för morgondagen. Men ju äldre vi blir, desto svårare har vi att leva i nuet. Vi är ständigt på väg nånstans. Vi grämer oss gärna över gårdagen eller oroar oss inför morgondagen.

Men så behöver det inte vara. Barnen kan lära oss att vara närvarande i vår relation till Gud. Det finns ett klokt visdomsord som säger: "Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren." Vi får vila i Guds närhet och leva i nuet.

Barnen är burna, aktiva, raka och närvarande. Där har vi mycket att lära oss. Ja, Jesus säger ju till och med: "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.". Så viktigt är det alltså. Det är därför vi måste bli som barnen: burna, aktiva, raka och närvarande.

Till sist vill jag bara säga några ord om vem som egentligen är barn i Guds ögon. Det handlar nämligen inte om ålder, utan om vår inställning. Johannes skriver i inledningen av evangeliet om Jesus: ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, 13som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud” (Joh 1:9-13)

Du är välkommen, ung och gammal, till Jesus. Han ser dig, oavsett ålder, och vill röra vid dig, beröra dig med budskapet och välsigna dig. Han säger: ”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37b) 

Nej, det ingenting kan stå emellan dig och de välsignelser som Jesus vill ge dig, ingenting utom du själv, om du krånglar till det, om du är för vuxlig och inte bara tar emot som ett barn.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016