Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Söndagen efter Jul
Piteå kyrka
29 december 2002
Tema: Guds barn
Text: Gal 4:4-7


Jag tycker att dagens Episteltext är väldigt intressant, grundläggande och inspirerande: Tänk att det står att vi är friköpta från lagen och har fått söners rätt. Vi har Gud som Far och vi är arvtagare. - Fantastiskt!

Men vad var det egentligen som stod? Jag tror jag läser texten igen så får vi påminna oss om den.  "När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare". (Gal 4:4-7)

Vi är Guds söner och därför också arvtagare. Detta är möjligt eftersom Gud sände sin Son till oss, född som människa för att genom sin död och uppståndelse friköpa oss – vi är inte längre slavar, utan söner och döttrar till Gud själv. Vi blir så att säga adopterade av världens skapare, av vår Gud – av ingen annan anledning än att han älskar oss så mycket.

Inte nog med det: Vi har rätt att ropa ”Abba! Fader!” till honom. (Abba är ett arameiskt ord och är ett förtroligt tilltal - alltså inte ”Far” som ibland kan vara alltför formellt och distansskapande, utan snarare ”Pappa”, och nästan, faktiskt: ”du farsan!”). Vi har rätt att be till Gud, att prata med honom och låta honom veta allt som vi bär på, att vara förtroliga med honom. Det är vad han vill. Vi får komma som vi är, behöver inte ens knacka på dörren. Han finns till för oss. Det här är nånting fantastiskt, som ni säkert hört förut, men som vi hela tiden behöver påminna oss om: detta att vi får kalla Gud för pappa. eftersom vi är hans älskade barn.

”Men hur sker det? Hur kan jag ta emot det här?” kanske nån tänker. Jo, det står i början av Johannesevangeliet att Jesus kom till världen, men ingen ville ha nåt med honom att göra, ”men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn" (Joh 1:12).

Det handlar alltså om att ta emot Jesus, att med enkla ord bjuda in honom i sitt hjärta, att ta emot honom som en kär vän som kommer på besök och med enkla ord bjuda in Jesus i sitt hjärta: ”Jag längtar efter dig Jesus, välkommen in i mitt hjärta.”

När du gör det, då är du Guds barn. Som löftet jag nyss läste: "Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Gud barn" – Och då är du också arvtagare och har fullständiga rättigheter. Då placerar Gud den Helige Ande i våra hjärtan som ett sigill, som en garanti för oss att det stämmer. Anden påminner oss om allt som Jesus har gjort för oss, påminner oss om att vi är Guds barn och får leva nära vår himmelske Far och prata förtroligt med honom.

När vi tagit emot Jesus, då kommer inte heller lagen att döma dig. Ni vet kanske att Guds lag är väldigt krävande, så krävande att ingen enda av oss har en chans att uppfylla lagen. Men när vi tar emot Jesus, bekänner vår synd, då är vi förlåtna och vi är friköpta från lagens dom, friköpta med det blod som Jesus göt på korset. Vi får i utbyte ta emot det överflödande liv som Herren vill ge oss. Vi är arvtagare till det nya livet.

Okej, nu har jag flera gånger nämnt att vi är arvtagare, men vad är det vi ska ärva?

Det handlar givetvis om det eviga livet, att vi ska få ärva himmelriket. Men arvet gäller redan här och nu på jorden. Vi får även leva ett liv fyllt av helig Ande:

- vi får bli tröstade av honom när vi är sorgsna och nedstämda: Anden påminner oss om vem vi är i Kristus. Han tänder en tro i oss och låter tron växa till. Han ger oss hopp inför framtiden och förmedlar kärleken från Fadern. Tro, hopp och kärlek - det som är det bestående vill den Helige Ande förmedla till oss.

- vi får också bli ledda av Anden genom livet. Vare sig det gäller stora livsavgörande beslut, eller mindre vägval, så får vi be om ledning och också förvänta oss att vi blir ledda. Men vi måste lära oss att lyssna och lyda för att det ska bli till glädje för oss.

- vi får dessutom ta emot de andens gåvor som finns beskrivna i t ex 1 Kor 12: tungotalets gåva, uttydandets gåva, profetians gåva, gåvan att kunna skilja mellan olika andar, trons gåva, kunskapens gåva, kraftgärningarnas gåva, helandets gåva osv. - Alla är övernaturliga gåvor som Fadern vill ge sina barn för att hjälpa vår församling att byggas upp, för att Guds helhet ska finnas redan här och nu, till hjälp och uppbyggelse för var och en. Gud vill att vi ska känna försmaken av himlen direkt när vi kommer in hit i kyrkan, eller när vi samlas i hemmen. Det är vad Herren vill ge oss genom den Helige Ande, det är en del av arvet som vi har rätt till, eftersom vi är Guds barn.

Jag tycker personligen det är väldigt konstigt att detta förekommer så minimalt inom vår egen församling och i Svenska Kyrkan i stort. Jag tror att vi inte riktigt har förstått vad Gud vill låta oss ta emot och leda oss in i. Det handlar om ett flöde av liv som strömmar ut från Herren och som får svepa oss med, inte okontrollerat och farligt, utan tryggt burna i hans famn. Vi behöver inte vara rädda. Vi behöver inte tänka att vi är för gamla - tänk på att Hanna i templet var 84 år och hade ändå profetisk gåva.

En sak är säker. Gud vill leda oss vidare i vår tro, både som enskilda och vi som församling. Det är aldrig sagt att vi ska behöva kämpa i egen kraft för att försöka hänga oss kvar som Guds barn efter bästa förmåga (som ju inte alltid är så stor). Skulle det vara så skulle ingen av oss klara sig. Nej, den Helige Ande är försmaken av det fullkomliga himmelska arvet, som vi får ta emot, till hjälp, ledning och stöd.

Jag skulle önska att vi var och en var präglade av den förväntan och lyhördhet som Symeon och Hanna hade.

Symeon väntade, bad och längtade efter Messias. Han visste – eftersom Gud hade talat om det för honom – han visste att han skulle få möta Frälsaren innan hans tid var ute. Så när Maria och Josef kommer med Jesusbarnet, talade Gud om det för honom, Symeon kände igen Guds röst och Guds ledning eftersom han kände honom. Han brukade ju umgås intensivt med honom.

Samma sak med Hanna, som hade en profetisk gåva. Hon levde konstant med Herren, i bön och fasta, därför visste hon att Jesus var världens frälsare.

Det är två exempel på den förväntan och lyhördhet som vi skulle behöva mer av: en förväntan på att Gud ska uppfylla de löften han har gett, en förväntan på att han kan och vill göra under mitt ibland oss idag och låta Andens gåvor flöda mitt ibland oss. Vi behöver också en lyhördhet att känna igen Guds röst till oss, att lyssna och lyda och låta oss vägledas av den Helige Ande.

Förväntan och lyhördhet. Men det är nåt som vi bara kan få av Gud genom att umgås med honom i högre grad, genom att göra oss tillgängliga. Det är nyckeln till det överflödande livet.

Till sist står det i Efesierbrevet 1:3 att Fadern ”har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”. Det har Fadern alltså redan gjort. Vi har rättighet till detta. Vi är arvtagare, eftersom vi är Guds barn. Fadern vill ge oss det. Låt oss därför sträcka ut våra händer i tro för att ta emot det: Frälsningen, Andens gåvor och alla himlens välsignelser, allt det goda som Gud, vår pappa vill ge oss.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016