Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Palmsöndagen
Gudstjänst i Backens
kyrka
25 mars 2018
Tema: Vägen till korset
Text:
Luk 19:28-40


Jag har de senaste dagarna funderat på vilka som egentligen fanns där vid vägen in mot Jerusalem. Vilka var de som bredde ut mantlarna på vägen framför Jesus, när han kom ridande på åsnan. Vilka var de som sjöng och jublade och viftade med psalmböckerna – öh, jag menar förstås palmbladen? Vilka var de?

Här i texten från Lukasevangeliet står det att det var hela skaran av lärjungar som i sin glädje ljudligt började prisa Gud för alla de underverk de hade sett.

Men vilka var de?

Ja, om vi bara tittar bakåt i det evangelium som Lukas förmedlar, så är det mycket möjligt att det kan ha varit en hel del av följande personer jag tänker räkna upp, de som personligen fått möta Jesus och fått sina liv förvandlade i detta möte:

Det kan ha varit några av herdarna på ängen utanför Betlehem, där Jesus föddes drygt trettio år tidigare (Luk 2:8-20). Det kan ha varit någon från det tillfället när den tolvårige Jesus samtalade med de skriftlärde i templet i Jerusalem (Luk 2:41-52). Det kan ha varit någon som var med när Jesus döptes i Jordanfloden och där Gud bekräftade att detta var han älskade son och hans utvalde (Luk 3:21-22).

Det kan ha varit några av de som Jesus mötte och botade under sina vandringar i landet. Jag tänker på mannen i synagogan i Kafarnaum som blivit befriad från en oren demon (Luk 4:33-36) och Petrus svärmor, som Jesus botade från hög feber (Luk 4:38-39) och många andra som han botade från olika sjukdomar (Luk 4:40-41). Där fanns säkert också mannen som blivit botad från sin svåra spetälska (Luk 5:12-14), mannen med en förtvinad hand (Luk 6:6-10), den krokryggiga kvinnan (Luk 13:10-17), den blinde mannen utanför Jeriko (Luk 18:35-43), de tio spetälska (17:11-19), kvinnan med blödningar (Luk 7:43-48), och den förlamade mannen, som hade såna omtänksamma vänner, att de burit honom på en bår upp på hustaket och firat ner honom framför Jesus, han som fick sina synder förlåtna och sen fick bära hem sin bår själv (Luk 5:17-26). Ja, det är så många som blivit botade av Jesus.

Jag tänker även på officeren som sökte upp Jesus och dennes tjänare som Jesus hade botat på avstånd (Luk 7:1-10). Säkert fanns där också änkan i Nain och hennes son, som Jesus hade uppväckt från de döda (Luk 7:11-17). Även synagogföreståndaren Jairos och hans dotter var där, hon som Jesus också hade väckt upp från de döda (Luk 8:40-56)

Jag tänker även på alla som blivit upprättade av Jesus: föraktade tullindrivare, allt ifrån Levi (mer känd som Matteus) (Luk 5:27-32), till Sackaios (Luk 19:1-10), liksom synderskan som smorde Jesu fötter med dyrbar balsam (Luk 7:36-50).

Där fanns givetvis apostlarna som hade fått följa med från början för att se och lära, de som till exempel hade fått se hur de, på ett oväntat sätt, hade fått massor med fisk i näten (Luk 5:1-11), som blivit kallade att bli människofiskare, som blivit kallade att lämna allt och följa honom, de som hade sett hur stormen tystades (Luk 8:22-25), sett brödundret, när 5000 män + kvinnor och barn hade blivit mätta av fem kornbröd och två fiskar (Luk 9:10-17), som själva hade fått makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar (Luk 9:1-6), som sett och förstått vem Jesus var, som sett honom förvandlas inför dem på härlighetens berg (Luk 9:28-36) och varit med om mycket, mycket mer.

Där fanns också alla kvinnorna som Lukas nämner. Det var Maria från Magdala, Johanna, Susanna och många andra, som följde med Jesus, lika nära som de tolv, och som hjälpte dem med sina tillgångar. (Luk 8:1-3)

Där fanns förstås barnen, små och stora barn, mängder av barn som Jesus hade mött på sin vandring. Barnen har ju alltid haft en särskild plats i Jesu hjärta. Han såg dem och tog sig alltid tid för dem (Luk 18:15-17) och jag är övertygad om att det gäller även idag.

Där fanns många andra som stått vid sidan av och förundrats över Jesu makt och myndighet, både i ord och handling (Luk 4:33-36), alla andra som blivit berörda av allt de hade sett och hört.

Där fanns också många av de som hade fått lyssna till Jesu undervisning: liknelsen om den barmhärtige samariern, liknelserna om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen, liknelser som hjälpt folket att få upp ögonen för hur mycket Gud älskar varje enskild människa och aldrig visar bort en människa som vänder tillbaka till honom, för hos Gud är alla välkomna, famnen är öppen även för dig och mig. Därför behöver vi aldrig bekymra oss och oroa oss för morgondagen (Luk 12:22-34)

Ja, det var så många som fanns vid vägkanten och som hyllade Jesus när han kom inridande på åsnan i Jerusalem. Det här är bara några av dem som Lukas nämner i evangeliet om Jesus Kristus.

Första delen av predikan har handlat om vilka det var som sannolikt stod där vid vägkanten och hyllade Jesus, med utbredda mantlar och viftande palmblad. Där fanns nog de flesta som bara hade möjlighet, för de hade blivit berörda av Jesus, berörda av hans ord och hans gärningar. De längtade efter mer och de ville göra honom till kung. För dem fanns det ingenting viktigare än att få vara nära Jesus.

Jag är tveksam om några av dem skulle ha valt att stanna hemma för att kolla på Vinterstudion. Det var säkert inte heller så många som stannade hemma för att sova ut efter en hård jobbarvecka och ett par kvällars festande för att fira att helgen kommit. Det var nog inte heller så många som uteblev för att skotern behövde motioneras.

För det är ju såna saker som gör att dagens människor sannolikt inte skulle stå vid sidan av vägen för att hylla Jesus. Eller kanske allra mest: Idag finns det så många som inte kommer, eftersom de känner att budskapet i dagens kyrkor inte handlar om dem och deras liv, de som stannar hemma eftersom de inte blir berörda av ett urvattnat budskap, de som saknar Guds makt i sin kyrka idag, de som upplever en kyrka som inte längre följer Jesus och förvaltar det uppdrag vi fått av honom.

Och det är så sorgligt. För det är ju samme Jesus som finns i sin kyrka och i vår gudstjänst idag, samme Jesus som vill möta oss på samma sätt nu som då, samme Jesus som gråter över Jerusalem strax efter dagens text, när han säger till dem – och kanske till oss: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök” (Luk 19:42-44).

Ja, det är samme Jesus som därefter körde ut de som bedrev handel i templet, de som hade gjort Guds hus till ett rövarnäste, de som använde kyrkan till något annat än som bönens hus. (Luk 19:45-48

Ja, det är samme Jesus, som är här hos oss idag. Men Jesus är inte här för att peka finger och anklaga oss, utan för att förbarma sig över oss, för att möta oss som längtar efter honom. Han kommer till oss i Backens kyrka. Han är här.

Om vi tänker efter en liten stund: Vad har du och jag för skäl för att prisa Jesus och jubla med palmblad i händerna? Vad har du varit med om i ditt liv, smått eller stort, där du känt Guds närvaro i ditt liv på ett eller annat sätt, känt tryggheten i att vara Guds barn, upplevt hans beskydd och hans vägledning, hans välsignelser och kanske helande till kropp, själ och ande, hans frälsning, hans förlåtelse och upprättelse och hans enorma kärlek till dig, den kärlek som till och med gjorde så att han gick den svåra vägen upp till Jerusalem, till lidandet, till korset, till döden, till det fullbordade uppdraget, det som bekräftas av uppståndelsen på tredje dagen, som vänder upp och ner på allt, som ger det nya livet till oss, när vi får möta honom personligen och låter oss leva med honom varje dag i uppståndelsens kraft.

När vi stannar upp och kommer ihåg stunderna med Jesus kommer lovsången att lockas fram i våra liv och i vår kyrka, där vi står vid vägkanten med våra palmblad. Det är den kyrkan som Jesus längtar efter ska komma i funktion igen.

Men om vi tiger kommer stenarna att ropa.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2018