Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Den helige Mikaels dag
Piteå kyrka
5 oktober 2014
Tema: Änglarna
Text: 1 Mos 28:10-17


Hur gör du för att komma ihåg minnesvärda händelser? Ja, det beror förstås på om du vet vad som ska hända. Om det till exempel är ett dop, så tar vi förstås kameran med oss och fotograferar eller filmar. Det är ett bra sätt att fånga tillfället och bevara minnena.

Men om det är en oväntad händelse, hur gör du då? Då går du antagligen igenom allt du varit med om i dina tankar gång på gång, för att bearbeta, sortera alla tankar och upplevelser och för att pränta in alla detaljer. Du kanske pratar med dina vänner om händelsen och berättar om varje liten del. En del skriver ner allt i en dagbok eller liknande. På så sätt kan minnesvärda händelser bevaras i vårt eget minne och kan kanske även få föras vidare till andra, förhoppningsvis varken med storfiskarens överdrifter eller jantelagens minimerande, utan precis vad som hände.  

Hur gjorde Jakob, som vi hörde om i den gammaltestamentliga texten för en stund sen? Hans upplevelser var ju verkligen inte väntade, så han var förstås inte beredd att fotografera eller filma vad som hände. Sen fanns det förstås inte kameror heller på den tiden. Och även om det hade funnits det, så hade det givetvis inte gått att fånga hans dröm på film. Så hur gjorde han? Vi kommer strax fram till det.

Texten vi hörde läsas tog faktiskt inte med vad som hände strax efter. Vi förstår bara Jakobs förvåning när han vaknade. Det stod: ”Sannerligen”, sa han, ”Herren är på denna plats och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port”.

Men sen fortsätter det: ”18Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. 19Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus. 20Jakob avgav ett löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, 22och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.” (1 Mos 28:18-22)

Jakob reser alltså upp stenen som en stod, som ett minnesmärke. Det är vad han gör för att minnas och markera den plats där han hade mött Gud i drömmen. Sen kan vi vara säkra på att Jakob funderade mycket på vad som hade hänt och pratade med andra om det. Berättelsen kunde på så sätt föras vidare och sedermera skrivas ner, annars hade vi förstås inte haft den bevarad ännu idag, snart 4000 år senare.

Men vad var det då som Jakob hade varit med om? Det var ju en extraordinär upplevelse, ett riktigt gudsmöte. Gud kan ju möta oss på så många olika sätt och drömmen är definitivt ett av sätten.

Bakgrunden var i korta ordalag att Jakob hade lurat till sig förstfödslorätten av sin tvillingbror Esau och hade även lurat sin pappa Isak att ge honom välsignelsen. På detta sätt var det nu Jakob som skulle få arvet efter sina föräldrar. Men det hade ett högt pris. Han hade varit tvungen att fly från Esau och han var nu på väg till sin morbror Laban som bodde i Harran. Det är inte svårt föreställa sig hur Jakob måste ha känt sig: rädd, förvirrad och skamsen. Han var verkligen en bedragare. Jakob hade säkert fått känslan att han var fördömd av både människor och Gud. Men Gud hade verkligen inte övergivit Jakob.

Jag är övertygad om att Jakob verkligen behövde den här drömmen, behövde få en bekräftelse på att han inte var övergiven. Jakob får möta sina fäders Gud och får samma löften som de hade fått, löfte att få ärva landet, få många ättlingar och framför allt Guds välsignelse. Sen lovar Gud: ”Jag ska vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig”.

Visst är det underbart?! Vilket löfte och vilken bekräftelse!

Och vet du: Samma ord gäller dig. Även du är Guds barn. Samma löfte gäller dig. Du är inte ensam och övergiven, även om du ibland upplever det så. Gud är med dig och hans omsorg gäller dig också, även om du kanske inte har fått vara med om samma drömmar och händelser som Jakob fick nåden att uppleva. ”Jag ska vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig”.

Ja, Gud är med dig och följer dig genom livet mot det mål som är förberett för dig och för mig. Nu handlar det dock inte bara om Kanaans land, utan om himmelriket, dit vi är på väg. Himlen är löfteslandet. Himlen är vårt verkliga hemland. 

Vi kan i texten och dess fortsättning lägga märke till en annan viktig sak. Trots det som Jakob fick vara med om, ledde det honom inte till en direkt omvändelse. Han hade inte riktigt överlåtit sig och lagt sitt liv i Guds hand, trots sina upplevelser.

Det står att Jakob ställer villkor för att vilja och kunna tro: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud” (1 Mos 28:20-21)

Jag tror att Jakob behövde få smälta allt först. Det är inte alls konstigt. Så kan det vara för oss också. Men den starka drömmen ledde honom ändå till att resa upp denna sten och kalla platsen Betel, vilket betyder Guds boning. Han göt olja över stenen och det blev en speciell plats att minnas, ett Gudsmöte som garanterat påverkade honom resten av livet.

Hur är det för oss? Det är inte omöjligt att du har varit med om saker som gjort dig övertygad om Guds existens, men låter du det stanna vid denna visshet?

Jag tror nämligen att Gudsupplevelserna är till för att påminna oss om Guds närhet, omsorg och makt, men att de också har som syfte att vi ska omvända oss. Det är som Paulus skriver i Romarbrevet: ”Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse?” (Rom 2:4)

Låt alltså dina upplevelser tillsammans med Gud inte bara stanna vid en upplevelse, vid en rest minnessten, utan låt det leda dig till ett ställningstagande, leda dig till omvändelse, för det är då som Gud kan uppfylla sina löften på alla plan, allt från välsignelser till själva frälsningen.

Men Jesu ord till de första lärjungarna gäller givetvis oss också: ”Följ med och se!”. Vi får undersöka om det verkligen stämmer att det finns liv i de gamla berättelserna i Bibeln, att Jesus verkligen finns till för oss idag. Med ett öppet och nyfiket hjärta får vi fortsätta på vandringen tillsammans med Jesus och kommer då att märka att han inte bara finns vid våra resta minnesstenar, utan att han varje dag och varje stund är nära. Det är denna ständiga Gudsnärvaro som får bära oss, inte bara enstaka upplevelser hur härliga och underbara de än kan vara.

Nej, det är inte upplevelserna som ska bära oss i livet och i tron. Det är löftena som bär, eller snarast han som gett oss löftena. Hebreerbrevets författare skriver: ”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast.” (Hebr 10:23)

Ja, det går att lita på Gud. Gud är trofast och kommer att hålla sina löften. Det fick även Jakob uppleva, även om det tog rätt många år.

Det som hände var att Jakob fortsatte till sin morbror Laban i Harran, där han fick bo och arbeta under många år. Han gifte sig med Labans döttrar Lea och Rakel och fick många barn. Till slut uppenbarade sig Gud på nytt för Jakob i en dröm. Gud sa: ”Jag är den Gud som visade sig för dig i Betel, där du smorde en stod och där du avgav ett löfte till mig. Lämna nu detta land och vänd tillbaka till ditt hemland” (1 Mos 31:13)

Gud anknyter alltså till den minnesvärda upplevelsen Jakob hade haft många år tidigare. Så Jakob och hela hans familj, tjänare och boskap vänder tillbaka hemåt. När han väl är hemma står det:

Gud sade till Jakob: ”Dra upp till Betel och stanna där och bygg ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde undan din bror Esau” (1 Mos 35:1)

Så blev det. Jakobs upplevelser i drömmen om himlastegen, känslan av Guds påtagliga närvaro i Betel, och Guds beskydd, omsorg och välsignelser under resten av Jakobs liv i Harran, ledde honom till en levande tro på Gud. Nu handlade det inte bara om fädernas Gud, om Abrahams och Isaks Gud, utan även om Jakobs Gud.

Då hade Jakob äntligen fått komma hem, både i sin tro och i sitt liv. 

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016