Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Midsommardagen
Gudstjänst i Piteå kyrka
25 juni 2011
Söndagens tema: "Skapelsen"
Text: Mark 6:30-44


Ett av Guds allra tydligaste karaktärsdrag är omsorgen om oss människor. Han vill oss så mycket gott. Ja, han vill oss allt gott! Allt är skapat för vår skull. Allt är förberett för att vi ska få möta honom igen, ansikte mot ansikte, och i väntan på den dagen vill han göra allt för oss och låta sin kärlek och omsorg omsluta oss på alla sidor.

 

Dagens text

Vi ser det så tydligt i dagens text. Apostlarna, de tolv närmaste lärjungarna, hade varit ute på uppdrag och kommer nu tillbaka. De är uppspelta och berättar storögt om allt de varit med om. De gläds och förundras tillsammans. Men de bär också på en sorg eftersom de just fått veta att Johannes Döparen avrättats i fängelset. De är uppspelta, sorgsna och givetvis trötta.

Jesus ser det här och säger: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”.

Men de får inte särskilt mycket vila. Folket följer efter. Här visar sig Jesu omsorg på ett annat plan. Det står att ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge”.

Ja, det blev så länge att det blev hög tid att äta. Men de hade ju ingen mat med sig. Det fanns bara fem bröd och två fiskar. Men så sker brödundret, när denna lilla matsäck ändå räcker till alla som var samlade. Alla blev mätta. 5000 män och dessutom kvinnor och barn, förstår vi när Matteus återger samma händelse.

Det här är faktiskt en sån viktig berättelse för evangelisterna att alla fyra berättar om denna händelse. Annars är det bara korsfästelsen och uppståndelsen som alla fyra berättar om.

Hursomhelst: Jesu omsorg visar sig alltså på tre plan: vila, undervisning och mat. Det är grundläggande behov för oss allihop.

Vi behöver mat för att orka. Vi behöver vila för att hämta nya krafter. Vi behöver undervisning för att lära känna Gud, förstå sammanhangen och finna meningen med livet. Det är en omsorg om kroppen, själen och anden.

 

Skapelsen

Dessa grundläggande behov finns nedlagda i oss ända sen skapelsen. Så även Guds omsorg. Om vi tänker på Adam och Eva för en stund så saknade de ju ingenting i paradiset. De behövde inte arbeta, Gud försåg dem med mat. Det fanns ljuvliga fruktträd att äta av.

Gud hade också inrättat sabbatsdagen på den sjunde dagen när han vilade från sina verk. Denna vilodag var tänkt både för Gud och oss människor, en veckorytm för att både kroppen, själen och anden skulle få vila och hämta nya krafter. Inte för att Gud egentligen behövde det, men för att vi behöver det – och han gick före med gott exempel.

Även undervisningen var en naturlig del i paradiset. De första människorna levde i Guds närhet och behövde inte sakna nånting. De kände honom mycket väl och de levde i gemenskap med varann. Jag är fullkomligt övertygad om att de gång på gång, på barnens vis, ville att han skulle berätta för dem hur han skapade världen, hur alla växter, djur och natur och de själva hade kommit till. Det var ett liv i frihet, i nyfikenhet och harmoni.

Och ändå nöjde sig inte människan med det.

 

Efter syndafallet

Men efter syndafallet var inte uppfyllelsen av de grundläggande behoven lika naturlig längre. Det tydligaste var ju att människan ville klara sig själv. Viljan att lära känna Gud, att få undervisning från honom var inte lika självklar. De fick kämpa för att få mat för dagen och hade nog rätt svårt att koppla av under vilodagen.

Det var nog rätt så likt hur det ser ut idag.

 

Idag

För visst är det samma behov vi har idag? Vila, undervisning och mat.

Det är många människor som arbetar i sitt anletes svett för att göra rätt för sig. Är det inte avlönat arbete på jobbet, så är det oavlönat hemma. Vecka ut och vecka in. Nog finns det stunder för vila, men det är långt ifrån alla som tar vara på denna möjlighet. Ofta blir det mer att pusta ut än att återhämta sig, mer att slöa än att sova – för inte vilar man lika bra framför TV:n och datorn jämfört med att få en ordentlig natts sömn?

Behovet av mat känner vi alla av. Det har inte förändrats genom århundradena. Kroppen behöver bränsle. Vi har vad vi behöver här i Sverige, men samtidigt är det ju långt ifrån alla som har en balans i detta.

Behovet av undervisning kanske inte är lika uppenbart. Men ändå känner de flesta människor av tomheten inombords, platsen där Gud var tänkt att finnas. Långt ifrån alla kan definiera sin längtan. Långt ifrån alla lyssnar på Andens röst som kallar oss tillbaka till gemenskapen med Gud.

Behoven är desamma genom århundradena, årtusendena, men Gud visar samma omsorg idag, som på Jesu tid. Jesus möter våra behov även idag.

 

Jesus möter våra behov även idag

Så här i semestertider känner många en längtan efter verklig vila. Jesus säger, på samma sätt som då: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”. Vi behöver dra oss undan, bort från vardagen, för att få den verkliga vilan, den vila vi behöver på djupet.

Jesus säger också: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.” (Matt 11:28-29)

I denna avskildhet tillsammans med Jesus har vi möjlighet att få undervisning av Herren själv. Det behöver vi. Jesus ser att vi idag är mer vilsna än nånsin. Även vi är som får utan herde. Vi behöver få vägledning och undervisning. Det kan ske på möten, gudstjänster och konferenser, i predikningar, i läsning av bibeln, andaktsböcker och annan kristen litteratur, i samtal med andra kristna, på retreat och liknande.

Det viktigaste är att vi avsätter tid för att låta honom undervisa oss. När Jesus ville dra sig undan tillsammans med sina lärjungar, så sprang folket till och med före dem dit de skulle. Så ivriga var de. Så längtande var de. Så stora behov hade de.

Jag tror även du och jag har lika stora behov av att få sätta oss ner med Jesus och låta honom undervisa oss, berätta för oss att vi är hans älskade vänner, att han har makten över liv och död, att han har kraft att befria oss från allt som binder oss, att han en dag ska komma tillbaka för att hämta oss hem till sig i himlen, att allt är förberett för vår skull, att vi är försonade med Gud, att vi är förlåtna genom blodet som han göt på korset, att det nya oförstörbara livet har öppnat sig genom hans uppståndelse, att vi får leva med honom i uppståndelsens kraft varje dag och så vidare.

Åh, vad vi behöver höra detta, eller hur?

Allt detta gör oss förhoppningsvis motiverade till att göra en bättre fördelning av de resurser som finns. Alla människor har ju behov av mat och vatten, men vi vet hur det ser ut i världen. Det är inte så självklart. Här har vi en mycket viktig roll i att hjälpa andra.

Vi ser i texten att när Jesus hade undervisat folket till sent på dagen, så kom lärjungarna fram till honom och påminde honom om att de måste ju äta också. Självklart visste Jesus det, han hade ju samma behov som de, men han ville nog lära dem – och oss – nåt viktigt.

Han utmanade dem: ”Ge dem något att äta, ni själva.” — ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.”

Folket fick slå sig ner på marken. Jesus läste tackbönen och sen delade de ut av det som fanns. Och det räckte och blev över.

Vad vill Jesus lära oss? Jo, dels att han har omsorg om även denna del av våra behov, dels att han har makten att göra under på även detta plan och dels att det finns så att det räcker. Och Gud vill välsigna det vi har. Vi får ta det vi har och dela det med varandra. Det räcker och det blir över. På så sätt kommer alla människor att få äta sig mätta, även vi. Svårare än så är det inte. Och ändå håller vi så krampaktigt om vår lilla matsäck.

Nej, Gud har omsorg om oss allihop – och ofta vill han använda sig av oss för att fylla varandras behov. Gode Gud, hjälp oss att inse detta!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016