Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Midsommardagen
Friluftsgudstjänst i Syrénbersån vid Kyrkcenter i Piteå
24 juni 2006
Söndagens tema: "Skapelsen"
Text: Apg 14:15-17


1. Den grundläggande skapelsen

Bibeln vittnar om hur allt kom till, hur den grundläggande skapelsen ser ut. Det står att "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord" (1 Mos 1:1). Av ingenting annat än ingenting gör Gud land och hav, ljus och mörker, växter och djur. När han såg allt det här var Gud så nöjd, mycket nöjd. Det blev fantastiskt bra. Det var bara ett litet problem. Han ville gärna ha nån att visa det här för och dela glädjen med.

Därför skapade han, Adam och Eva, människorna, till sin egen avbild. De var och är skapelsens krona. Gud visade dem runt i Edens Lustgård och när de gick där och njöt av allt det vackra säger Gud till dem ungefär så här: Jag lämnar över allt det här åt er, att ta hand om och förvalta. Föröka er nu och sprid ut er över hela jorden – och framför allt: Lev i gemenskap med mig.

Det här är den grundläggande skapelsen, vårt gemensamma ursprung.

 

2. Den fallna skapelsen

Men vi vet hur det gick. Människan gick i syndafallet från att vara skapad till att bli skadad, i relation till sig själv, till varann, till skapelsen och till Skaparen själv. Och ända sen dess är det alltför många människor som vänt Gud ryggen av ovilja, nonchalans eller ren okunskap. Trots att vi lever mitt i skapelsen blundar vi för Skaparen.

Som Paulus och Barnabas säger till folket i Lystra i dagens episteltext: "Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje."
(Apg 14:15-17)

Paulus skriver sen, ännu skarpare, till de kristna i Rom: "Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Därför finns det inget försvar för dem; de har haft kunskap om Gud men inte ärat honom som Gud eller tackat honom. Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa men blev till dårar. De bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur."
(Rom 1:19-23)

Följderna har blivit den värld vi lever i: en fallen skapelse. Paulus beskriver den så här: "Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfyllda av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet och ondska, fulla av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sina föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa. De vet vad Gud har bestämt: att alla som lever så förtjänar döden. Ändå är det just så de lever, ja än värre, de tycker det är bra när andra gör det." (Rom 1:28-32)

Visst känner vi igen oss?! Vi är en del i den fallna skapelsen, dömda till evig skilsmässa från Gud. Men Gud ville inte lämna oss i sticket. Vi är fortfarande hans älskade barn, skapade till hans avbild. Därför blir Gud själv människa för att göra den nya skapelsen möjlig.

 

3. Den nya skapelsen

Jesus kommer till världen för att rädda oss. Om Jesus inte hade tagit på sig våra synder och gett sitt liv på korset hade det varit ute med oss. Då hade vi inte haft någon framtid. Paulus skriver: "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror." (Rom 3:23-25a)

Det som Jesus gjorde på korset banade väg för den nya skapelsen, en skapelse som inte ska gå under, som inte är präglad av synd och död, utan av Uppståndelsens kraft. Det är denna kraft som kan förvandla våra liv och vår värld. Jesus kommer till oss "with an offer we can't refuse", med ett erbjudande vi knappast kan tacka nej till, särskilt inte om vi inser allvaret att vi är en del i den fallna skapelsen.

Jesus gör det som vi inte förmår göra och han gör det för dig, för att han vill återuppliva gemenskapen med dig. Jesus säger: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig" (Upp 3:20). Det enda du behöver göra är att öppna hjärtats dörr och ta emot honom i ditt liv, att med en enkel bön säga: "Jesus, jag vill tro på dig. Jag vill ta emot det nya livet från dig. Kom in i mitt hjärta."

Det är då det sker, frälsningen blir en verklighet. Jesus finns i ditt hjärta och omsluter dig samtidigt på alla sidor. Paulus skriver i Andra Korinthierbrevet: "Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit." (2 Kor 5:17)

 

4. Den fortgående skapelsen

Vi går nu vidare till den fortgående skapelsen. Den handlar inte bara om att Guds skapande fortsätter genom naturens under varje sommar, genom att nya liv blir till, att barn föds, genom att människor möter Jesus och får sina liv förvandlade. Nej, skapelsen fortsätter genom den Helige Andes verk i oss.

Hur det nu än är så står vi – även om vi är en ny skapelse – fortfarande i en ständig kamp med vår gamla natur. Vi känner alla av det som Paulus så träffande beskriver: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19). Vi faller ofta i synd, drivna av våra själviska begär. Vi gör sånt som skadar oss själva, andra och – framför allt – vår gemenskap med Gud. Syndens grepp trycker ner oss i skoskaften och vi glömmer bort att vi är en ny skapelse.

Men det är här som den Helige Ande kommer in, för att påminna oss om vem vi egentligen är, varifrån vi har fallit och att vägen tillbaka fortfarande är öppen genom Jesus Kristus. Den Helige Ande manar oss till omvändelse, rening och förnyelse.

Paulus skriver i Efesierbrevet: "Ni har lärt känna Kristus — såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till."
(Ef 4:20-24)

Jag läste nåt väldigt bra för ett tag sen. Det var från ett helt vanligt bokblad, lite reklam för nyutkomna böcker. Där stod det ett par rader som jag verkligen fastnade vid. Det är från en bok som heter "Mer lik Jesus" av en amerikansk pastor som heter Max Lucado.

Det stod så här: "Gud älskar dig precis som du är, men han vill inte att du ska förbli som du är. Han vill att du ska bli mer lik Jesus."

Vi återkommer ju ofta till att du är älskad för den du är. Det stämmer verkligen. Gud älskar dig precis som du är, ingen tvekan om det. Men ibland kan åtminstone jag tänka på mina dåliga sidor. Ska jag behöva dras med det här hela livet? Kan Gud älska mig trots att jag är som jag är?

Ja, Gud älskar mig ändå, men – och det är det här jag tycker är så bra – han vill samtidigt förändra mig, sakta men säkert. Inte vill han att jag ska behöva vara som en rädd liten hare i vissa lägen. Inte vill han att jag ska behöva brottas med mitt dåliga självförtroende, som jag känner av ibland. Inte vill han att jag ska fastna i min synd och i mina misslyckanden.

Han vill inte heller att du ska vara fördömd till den personlighet du har idag, att du till exempel ska vara tvungen att vara pessimistisk eller sur hela livet. Han vill inte att du ständigt ska behöva känna dig oälskad och oönskad.

Nej, Gud vill förvandla dig och ditt liv. "Gud älskar dig precis som du är, men han vill inte att du ska förbli som du är. Han vill att du ska bli mer lik Jesus."

Det är precis det här som den fortgående skapelsen handlar om, att vi får leva i Uppståndelsens kraft. Vi får sväva på starka örnvingar i stället för att vara bundna vid det jordiska som en kacklande höna.

 

5. Den fulländade skapelsen

En dag kommer skapelsen att nå sin fulländning. Det är vårt stora hopp. Paulus skriver: "Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade" (Rom 8:18-24a)

En dag ska detta ske. Vi vet inte när. Vi vet bara att evangeliet först måste "förkunnas för alla folk" (Mark 13:10) och att Gud dröjer för vår skull, "eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig" (2 Petr 3:9b). "Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor". (2 Petr 3:8-13)

Då återupprättas skapelsen och allt fullbordas. Då blir det som Jesus berättar i liknelsen om fåren och getterna: "Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse". (Matt 25:34). Det är detta som var tanken redan från början, att vi ska få ärva riket.

"Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” (Upp 21:3-5a)

Smaka på dom orden: "Se, jag gör allting nytt!"

Låter inte det underbart?

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016