Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Långfredagen
Malå kyrka
5 april 1996
Tema: Korset
Text: Matt 27:32-56


Om julens händelser vore en film skulle den nog katalogiseras under familjefilmerna, en idyll, lite sockersött. Men långfredagens drama skulle placeras under barnförbjudet, för här är det blod som flyter, det är ondska och tortyr. Det är brutalitet, smärta, tårar och ond bråd död.

Idag står korset som står i centrum. Det är ett skakande, grymt drama som utspelar sig. Vi kan nog bara ana bråkdelen. Ondskans alla makter är lössläppta och all vrede drabbar den enda människan som har levt ett totalt fullkomligt liv, han som var godheten och kärleken själv. Det är den oskyldige som drabbas.

Men Jesus gör det frivilligt, trots att han visste vad som väntade. Han hade ett uppdrag att fullfölja även om det var ångestladdat, även om det innebar ett grymt lidande, hån och en förnedrande död genom korsfästelse.

Vi möter idag för det första den lidande Kristus. Det är ingen skönmålning i evangeliernas skildring. Vi ser korset i centrum, Jesu kors. Bödlarna har utfört sitt verk och Jesus hänger där hjälplös. All härlighet är borta.

Tänk att det är egentligen vi som skulle hänga där. Jag skulle hänga där och du skulle göra det, för att straffas för allt det onda vi gjort, smått som stort. Vi är värda döden genom våra överträdelser, men ändå är det Jesus som tar straffet på sig i vårt ställe. Det står i 1 Petrusbrevet 2:24 ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade.”

Jesus blir offerlammet. Ni kanske har hört att under det gamla förbundets tid valde översteprästerna varje år ut ett felfritt lamm som skulle slaktas och offras för att sona folkets alla förbrytelser och synder. De valde även ut en syndabock som de drev ut i öknen för att dö i deras ställe. Det var handlingar som de var tvungna att upprepa varje år.

Men här ser Gud själv ut sitt offerlamm och sin syndabock. Jesus är det felfria offerlammet som slaktas för att försona folkets synder, inte bara det gamla förbundsfolket utan det nya förbundsfolket, jag och du. Och det är ett offer som sker en gång för alla. En gång... för alla!

Jesus blir ett med synden. Hans börda är oerhört, ofattbart tung, han går in under vår nöd och förbannelse, och det går så långt att till och med Gud överger honom: Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”.

Det profetiska ord som egentligen gällde Israels folk och för övrigt hela mänskligheten fick nu drabba Jesus: ”Ett litet ögonblick övergav jag dig, men i stor barmhärtighet vill jag åter församla dig. I min översvallande vrede dolde jag ett ögonblick mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig, säger Herren, din förlossare." (Jes 54:7-8)

Och detta gjorde han för dig och mig.

Mitt i det att vi möter den lidande Kristus möter vi också kärlekens Kristus. Jesus gör ju detta för dig och mig utifrån en kärlek som inte går att släcka. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son”. Mitt i Jesu lidande kan vi lägga märke till att även om han blev hånad så hånar han inte tillbaka. Han uttalade förlåtelsens ord, när ondskans och hatets svallvågor sköljde över honom: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör”. Mitt i det att världen förkastar Jesus så förkastar han inte oss. Mitt i allt det mörka så lyser kärleken så starkt. Gud går i döden för min skull. Han gör det för att han älskar mig. Världens synd och hat kan inte släcka kärlekens eld som brinner i Guds hjärta för oss. Samtidigt som vi hör de tunga hammarslagen slå in spikarna så hör vi Guds fadershjärta slå kärlekens varma slag: ”Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet”.

Det är denna kärlek som gör att vi idag även kan möta frälsningens Kristus.

Det är bara genom Jesu korsdöd och den kommande uppståndelsen som vi kan bli frälsta, räddade. Om Jesus inte hade dött skulle vi fortfarande vara fastnaglade vid förbannelsen att vara utestängda från Guds härlighet, för evigt förtappade. Men som det står på August Strindbergs gravkors: ”Ave crux spes unica” - ”Var hälsat, kors, mitt enda hopp”.

Korset står för hoppet om frälsningen. Allt det som Jesus genomled var för att rädda oss till det eviga livet, för att lyfta oss ur fördärvets grop. När Gud vill rädda oss sträcker han inte bara ner sin hand för att dra oss upp. Nej, han blir ett med synden och dör. Han hamnar längst underst och det är för att han ska kunna lyfta oss upp. Han har själv lidit och vet därför hur vi många gånger lider och har det svårt. Han har känt djupaste ångest. Hans kropp har rivits sönder. Han har plågats och kan därför känna med oss i våra svagheter och genom hans sår så blir vi helade. När vi själva har sjunkit som djupast så finns det fast mark under fötterna. Där finns Jesus för vår skull, för att lyfta oss upp igen. Hos Jesus finns frälsningen, hela frälsningen, den enda frälsningen.

Jesus förutsade sitt lidande och sin död, men även att han efter tre dagar skulle uppstå. Där är själva nyckeln till frälsningen. Utan uppståndelsen hade det bara varit ytterligare ett tragiskt och grymt dödsfall. Men nu vet vi att även om Gud övergav Jesus när han hade blivit ett med synden, så var det bara tillfälligt. Vi kan med facit i hand konstatera att ljuset är starkare än mörkret. Kärleken är starkare än hatet. Livet är starkare än döden. Döden är inte slutpunkten. Så välj då Livet, käre vän: Sträck dina armar upp mot korset. Välj Jesus - ditt enda hopp.  

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016