Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Kyndelsmässodagen eller
Jungfru Marie Kyrkogångsdag
Lycksele kyrka
3 februari 2002
Tema: Uppenbarelsens ljus
Text: Apg 2:42-46


Tänk vad de första kristna höll ihop. Vi läste just att de samlades troget varje dag i templet och i hemmen höll de måltid med varann i jublande, uppriktig glädje.

Många gånger upplever jag att när vi samlas så är det lite av slentrian. Vissa kan vara lite lätt negativa - varför måste jag gå på gudstjänst? Jag gick ju för några veckor sen. och det ger mig ändå ingenting. Det har varit en tung vecka och jag var uppe för länge igår kväll och behöver vila. Dessutom är det ju sport på TV. Nu ska jag inte säga att det här gäller alla, men många...

Vissa går ändå, men om man bär på dessa känslor så kommer inte gudstjänsten att ge någonting, för då är man så låst inför det som Gud vill ge. Då blir det dötrist och sen dröjer det länge innan man går nästa gång.

Och så läser vi hur de första kristna samlades troget i jublande uppriktig glädje. Vad är skillnaden? De måste ju ha haft en annan drivkraft, upptäckt nåt som inte vi har i samma utsträckning idag.

Jag tror verkligen att det handlar om att de hade upptäckt något som de bara inte kunde vara utan, det verkliga överflödande sprudlande livet. Den här nyupptäckarglädjen kanske man skulle kunna kalla förälskelsen i Jesus. Ni vet den här nyfikna pirrande känslan som gör att inga vilda hästar i världen kan dra mig från att träffa min älskade.

Efter att ha tvivlat och förnekat och varit allmänt osäkra hade lärjungarna fått möta den uppståndne Jesus och styrkts i sin tro, sin visshet att Jesus verkligen är Guds son och världens frälsare, att han lever och verkar bland oss även idag genom den Helige Ande. Lärjungarna uppmanades vid Kristi himmelsfärd att gå in till Jerusalem och vänta tills den Helige Ande skulle utgjutas över dem.

Lärjungarna väntade under några dagar i bön och längtan och när Pingsten kom blev allt så klart för dem: att Guds kärlek till oss är gränslös och den visar sig genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. Den Helige Ande öppnade deras ögon och gav dem brinnande hjärtan.

Nu var all försagdhet som bortblåst och de berättade frimodigt för alla de mötte om vem Jesus var, hur han förvandlat deras liv och att detta kan ske med var och en som längtar och vill ta emot frälsningen som Jesus ger till oss helt gratis.

Den första kristna församlingen växte snabbt. Det blev sånt sug efter evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus. Det var nåt nytt och levande. Och den Helige Andes kraft vilade över dem. Det skedde under och tecken, och Anden fyllde dem med jublande, uppriktig glädje. - Inte är det konstigt att de samlades troget!

Men det bästa är att det gäller även för oss idag. Samme Jesus lever idag, samme Helige Ande är utgjuten och verksam idag hos oss. Anden pekar på Jesus och säger: Se på honom, se på korset, se på segern, se på Jesus. Öppna ditt hjärta så att du kan fyllas av jublande uppriktig glädje.

Låt detta vara drivkraften i ditt liv. Låt inte dina egna känslor styra dig, vad du känner och inte känner, utan lita på Herrens löfte att du är frälst genom Jesus Kristus, att du har det eviga livet och att ditt hjärta kan vara fyllt av strömmande liv, fyllt av jublande, uppriktig glädje.

Jag tror att man kan säga att de första kristna var så förälskade i Jesus att de ville umgås med honom så mycket som möjligt. De ville lära känna honom som han verkligen är. Bästa sättet att lära känna honom beskrivs också i texten: ”De döpta deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna

Det här brukar, som många vet, kallas för de fyra B:na - Bibeln, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönen.

Apostlarnas undervisning grundade sig på Bibeln, Guds eget ord. Det står i Rom 10:17 att ”så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord”. Undervisningen var så viktig för de första kristna eftersom det skapar tro och bygger upp dem inombords. Det är väldigt viktigt att Ordet förkunnas klart och tydligt, grundat på Guds eget ord till oss. Vi har fått tillräckligt mycket flummeri predikat i våra kyrkor och det har förlett alltför många. Nej, Guds ord måste rent och klart förkunnas för att vi ska återfå vår tro och vår jublande, uppriktiga glädje.

Brödragemenskapen, den inbördes hjälpen, är våra gudstjänster och samlingar som ska vara präglade av Herren själv. Som det står i 1 Joh 4:11: ”Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra”. Det handlar om att vi delar med oss av vad vi har fått från Gud, både materiellt och andligt, inte bara i själva gudstjänsten utan även i livet i stort. Det finns t ex inte nånting som är så inspirerande som att få tala andliga ting med någon som har kommit lite längre och som delar med sig. Mer sånt!

Brödsbrytelsen är givetvis nattvarden, den innerligaste gemenskapen med Jesus själv. När vi äter brödet och dricker vinet tar vi emot Jesus själv, tar del av hans förlåtelse och frälsning och han lovar att bevara oss till evigt liv. Ingen är utestängd, utan alla är välkomna i Jesu namn.

Sist men inte minst är bönen, vår ständiga kontakt med Jesus. Vi får tacka honom, vi får be för oss själva och för andra. I bönen får vi umgås med Jesus. Vi får lämna av oss allt som känns tungt att bära och vi får ta emot hans frid.

Till sist: Nu har vi varit ganska koncentrerade vid vad vi ska göra: vi ska läsa bibeln, vi ska gå på gudstjänst, vi ska ta emot nattvarden, vi ska be. Det kan ge oss kramp inombords. Jag tror att hemligheten med de första kristnas jublande, uppriktiga glädje handlar om att de hade upptäckt den andra sidan, alltså inte vad vi ska prestera, utan vad Jesus gör: Han talar till oss i bibelordet, undervisningen, predikan. Han är närvarande vid våra gudstjänster och samlingar, och vill betjäna oss. Han möter oss i nattvarden och ger oss evigt liv. Han hör oss när vi ber och svarar på våra böner.

Jesus, den uppståndne och levande Herren vill umgås med oss. Jag hoppas att vi bara kan slappna av och ta emot honom och så få fyllas av den jublande, uppriktiga glädjen som bara han kan ge.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016