Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

 

Ps 34:19

[Tillbaka till Guldkornens huvudsida]


En känsla som många människor är bekanta med är förtvivlan. Det börjar tidigt i livet. Små barn kan gråta så hjärtskärande när de tror att mamma eller pappa är försvunna. Krokodiltårarna rinner lätt och rinner ofta.

Som tonåring kommer ofta mörka och hopplösa tankar. Man kan periodvis ofta befinna sig i djup förtvivlan. Det kan handla om brustna förhållanden, eller längtan efter kärlek. Det kan handla om självbilden: vem är jag? duger jag? Det kan handla om oro för framtiden: betygen, yrkesvalet. Vad är det för mening med allt? Ja, tonårstiden kan verkligen vara förvirrande och jobbig.

Men tro inte att det blir annorlunda som vuxen. Visserligen dämpas det värsta, man blir förhoppningsvis någorlunda trygg i sig själv, men tankarna kan ändå finnas där ibland. Men ännu oftare kommer tankarna: Var det här allt? Hade inte livet mer att ge? Man kan drabbas av motgångar av olika slag: skilsmässa, arbetslöshet och känner oro för barnen. En del kan känna sig besviken över att livet inte blivit som man tänkt sig.

När man blir äldre kan man visserligen tycka det känns skönt att bli pensionär, men samtidigt känner man hur åldern tar ut sin rätt. Man känner att kroppen inte hänger med som man skulle vilja. Förr eller senare drabbas man alltid av nånting, krämpor och sjukdomar. Det som inte avtar, det tilltar. Man märker hur ens vänner faller bort, en efter en, och när ens livskamrat avlider kan hela världen falla samman.

Kort sagt: under hela ens liv kommer perioder av förtvivlan och hopplöshet. Det hör, på nåt sätt, till livets spelregler.

Men viktigast av allt är det som är dagens Guldkorn ur Bibeln, att Gud är med oss varje dag i våra liv, hur det än ser ut. I Psaltaren 34:19 står det: "Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa"

Det här är så skönt att veta. Jag är inte ensam. Mitt liv ligger i Guds hand. Han är nära mig när jag är förtvivlad, tröstar mig och påminner mig om att det ändå finns hopp mitt i alltihop. Gud kan och vill ge mening och mod att kämpa vidare, för när det är som allra mörkast är inte gryningen långt borta, då är Gud som allra närmast.

"Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa"

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016