Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

 

Ps 106:4-5

[Tillbaka till Guldkornens huvudsida]


I stort sett alla guldkorn jag hittills har hittat i min Bibel har jag upptäckt för många år sen. Det är underbara bibelord som jag har återvänt till många gånger och burit med mig i livets olika skeden.

Men ibland händer det att jag ramlar över nåt nytt. Dagens guldkorn är ett exempel på ett sånt. Det var för ungefär en månad sen som det glimmade till och sen dess har jag läst detta bibelord i stort sett varje dag. Det är en bön i Psaltaren som satte ord på en längtan jag har haft under flera år.

Jag har egentligen alltid, särskilt i vuxen ålder, känt en stor lycka inombords över att vara kristen. Periodvis har det varit som ett glädjebubbel i hjärtat, en obeskrivlig känsla som inte kan ersättas av nånting annat.

Men nu har det under några år känts rätt så tomt. Inte så att jag har lämnat tron på nåt sätt, men glädjebubblet har inte funnits där speciellt ofta. För ungefär 5 år sen blev jag sjukskriven efter att ha kämpat mot utbrändhet ett bra tag. Jag har alltid haft en stark kallelse och önskan att vara en bra präst, att ställa upp och ge mitt yttersta, men jag har haft svårt att känna mina egna gränser och försummat att själv fylla på. Till slut blev även det som alltid varit min glädje bara en stor kamp. Den eld som brunnit började falna och till slut hade den mer eller mindre slocknat Jag blev utbränd.

Glädjen försvann, bubblet har lagt sig. Kontakten med Gud har blivit annorlunda. Jag har inte orkat stå i främsta ledet. Men jag har samtidigt känt att det är helt okej för Gud. Han har varit med mig ändå, mitt i det jobbiga. Andra saker har blivit mer framträdande, t ex vilan och tryggheten hos Gud. Jag har blivit påmind om att det inte är känslan som är det viktigaste, eftersom våra känslor går upp och ner. Guds löften däremot är eviga och hållfasta och det är dem vi ska bygga vår tro på. Det är Guds löften som ger mig den trygghet och den vila som jag behöver.

Sen dess har mycket hänt. Jag har träffat Magdalena. Jag har gått Solviks gospellinje. Vi har gift oss och fått Caroline. Vi har flyttat hit till Piteå. Livet har fått ett stort innehåll, men resterna efter utbrändheten har ändå funnits där. Idag betraktar jag mig som återställd, även om jag inte är densamme som för sex-sju år sen.

Men jag har ändå burit på en längtan inom mig och det är att jag ska återfå den här djupa glädjen som jag haft tidigare, att det ska börja bubbla i hjärtat igen, som det brukar göra när jag har ett nära möte med Gud.

Det här är en liten bakgrund till dagens guldkorn. För ungefär en månad sen glimmade det alltså till och jag upptäckte denna vers i Psaltaren. Det är en bön som satte ord på den längtan jag bär på. "Tänk på mig, Herre, när du visar nåd mot ditt folk, ta dig an mig när du räddar dem. Låt mig känna dina utvaldas lycka och dela ditt folks glädje, vara stolt att höra till dina egna" (Ps 106:4-5)

Under den här månaden som jag har burit med mig denna bön känner jag tydligt att glädjebubblet kommer oftare och oftare. Det känns bra!!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016