Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Fastlagssöndagen
Malå kyrka
21 februari 1993
Tema: Kärlekens väg
Text: 1 Tim 2:4-6


Har du varit förälskad nån gång? Riktigt, riktigt förälskad? Jag skulle tro att de flesta av er har varit det, kanske både en och flera gånger, kanske fortfarande. Men hur är det då man gör för att få den som man har kärat ner sig i? Får jag några förslag?
(Man kan ringa, man kan ge blommor, man kan prata om väder och vind och annat intressant, eller gå och hälla den nyss inköpta mjukglassen över henne. Då vet hon i alla fall att man finns till. Nej, det är kanske inte så smart - inte konstigt att jag fortfarande är ungkarl!).

Man kan faktiskt säga att Gud är förälskad i oss människor. Han skulle kunna göra precis vad som helst för att få vår uppmärksamhet, för att vi ska upptäcka honom och besvara hans kärlek, precis vad som helst. Och det har han också gjort. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Gud sände sin egen son, Jesus Kristus, till oss för att bevisa sin kärlek till oss. Och han gjorde det på det mest otänkbara sättet: Jesus gav sitt liv för vår skull på korset.

Jag tror inte det är särskilt många, om ens nån som skulle gå så långt som att ge sitt liv för den man är förälskad i. Då kan man verkligen tala om att Gud är förälskad i oss. Det står i Joh 15:13 "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" och det stämmer. Gud vill verkligen att vi ska bli hans på nytt.

Vi var ju hans en gång för länge sen i paradiset, men hela mänskligheten valde att gå sin egen väg, att skilja oss från honom som hade allt som vi nånsin skulle drömma om. Ända sen den gången har Guds plan varit att vinna oss tillbaka. Vi kan kalla det för "kärlekens väg" - som också är temat för dagens texter. Sista steget på kärlekens väg var just detta att Jesus kom, att han led för oss, dog och uppstod igen, för att vi skulle få liv.

När man är riktigt kär sägs det att man är förblindad, man ser inte den utvaldas fel och brister, allt är rosenskimrande och perfekt, men tids nog upptäcker man att det kanske inte var riktigt som man hade trott, då kan kärleken försvinna för oss, men det gör den inte för Gud. Han är kanske inte förblindad i sin kärlek så att han inte vill att vi ska bättra oss, men han är något ännu bättre: Gud har förlåtit oss genom det som Jesus gjorde. Det spelar ingen roll vad vi har gjort, hur fel vi än har gått i livet. Hans kärlek är fortfarande orubblig och helhjärtad.

Man Gud tvingar sig inte på nån. Han kan ju inte tvinga på någon sin kärlek och kräva att vi ska älska honom tillbaka. Det skulle aldrig bli en helhjärtad kärlek från vår sida. Men det hindrar ju inte att Gud vädjar, längtar och väntar. Som det stod i episteltexten: "Gud vår frälsare vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen".

När vi besvarar hans kärlek, väljer att vara Hans, det är då man kan kalla sig kristen. "Jag tillhör Kristus". Min morfar som är 93 år har inte bekänt sig som kristen förrän på senare år, men jag tror att han har fångat en stor sanning när han har sagt: "Det står i Bibeln att Gud vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen, och om nu han vill och jag vill, då kan det ju inte vara så svårt".

Vi behöver alltså inte komplicera till det i en massa fromma fraser och teologiska funderingar - sanningen är enkel: Gud älskar oss - men älskar vi honom?

Men hur är det då med oss som har upptäckt Guds kärlek till oss och har besvarat den? Håller vi kärleken vid liv? Den behöver vårdas precis som kärleken i ett äktenskap. Vi behöver umgås med Gud dagligen i bön och bibelläsning, prata med honom, lära känna honom allt bättre. För vad tycker egentligen din jordiske make eller maka om att du sitter och läser tidningen vid matbordet i stället för att berätta hur din dag varit? Jag tror det är på samma sätt med vårt umgänge med Gud: Vi behöver vara helhjärtade, annars kan ingenting hända med våra liv.

Bland det finaste jag vet är när ett äldre par går sin söndagspromenad och håller varann i hand, när man märker den ömsesidiga omsorgen och kärleken. En sån kärlek skulle jag själv vilja uppleva på äldre dagar, men jag tror definitivt att man måste vårda en sån kärleksrelation för att den ska kunna hållas vid liv på detta sätt. Samma sak med vår Gudsrelation. Den måste vårdas för att vara brinnande.

Vi går nu in i fastetiden. Låt oss under den stanna upp och tänka efter vad vi gör av våra kristna liv. Det är kanske saker som har fått för stor plats, saker som hindrar oss från att vara helhjärtade. Vi kanske behöver avstå från något, hålla någon form av fasta, vilken form det än kan ta sig och vad det kan gälla, för att inrikta oss på Gud, på vad han vill säga mig i min situation just nu. Ta dig tid för att umgås med Gud. Låt inte ditt kristna liv bli slentrian och torr mossbelupen kärlek.

En sak till vill jag säga innan jag avslutar min predikan: Det stod i texten: "Gud vår frälsare vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen". Gud kan göra mycket för att människor ska få upp ögonen för honom, men det som Gud egentligen behöver i dagens läge är bulvaner här på jorden, människor som hjälper honom att sprida kärlekens budskap, människor som vittnar i ord och handling om vad Jesus betyder för dem, vittnen som genom sina liv lever ut den kärlek som Kristus har visat oss på när han dog på korset. Vi kan var och en tänka över vad vi kan göra i vår närhet för att kunna vara Guds sändebud. Sprid hans budskap över världen: "Gud vår frälsare vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen".

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016