Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Fastlagssöndagen
Högmässa i Ålidhemskyrkan
23 februari 2020
Tema: Kärlekens väg
Text: Mark 10:32-45


Idag är det alltså Fastlagssöndagen när vi vänder blickarna upp mot Jerusalem. Fastetiden tar upp lite tyngre ämnen, sånt i livet som är jobbigt och som vi får tampas med: prövningar av olika slag, den kämpande tron, kampen mot ondskan, osv.

Det handlar om lidandets väg, först och främst den väg som Jesus går upp mot korset, men som samtidigt är vägar som de flesta av oss också måste gå under perioder av våra liv, eftersom livet inte bara är en autostrada.

Just detta med vägar är ett återkommande tema i Bibeln. Vi kan läsa om den breda vägen och den smala vägen och vi uppmanas att vara uppmärksamma på vart den väg vi är inne på leder. Är jag inne på villovägar? Eller är jag på Bättringsvägen? Eller på Storgatan, där alla andra går? Eller har jag valt den trygga, men fega Gyllene Medelvägen? Är jag i en återvändsgränd? Eller är jag till och med "on a Highway to hell" som AC/DC sjunger?

Kristian Luuk frågar oss i TV på bästa sändningstid: ”Vart är vi på väg?”. Ja, vart är vi på väg? Psaltarens ord hjälper oss ytterligare med denna fråga:

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen”. (Ps 139:23-24)

Vad är då den eviga vägen? Ja, Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh 14:6) Han sade till sina lärjungar "Följ mig" och han säger samma kallelse till dig: ”Följ mig!” och Jesus understryker: "Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh 8:12)

Den väg Jesus går är Kärlekens väg, som korsar Livets Boulevard. Den går visserligen "Via Dolorosa", smärtornas väg, men målet är det som överskuggar allt annat: att du och jag personligen får ta emot och leva i Guds kärlek, i ett möte med Jesus själv, som den korsfäste, men uppståndne och levande Herren.

Kärlekens väg går ända fram till korset, men stannar inte där. Den fortsätter förbi den tomma graven och rakt in i våra liv. Vi får slå följe med Jesus och vi får fortsätta tillsammans på vandringen genom livet.

Jag vet inte om du har tagit emot Jesus i ditt liv, om du lever med Jesus och låter honom leda dig genom livet. Men själv känner jag som Petrus gjorde förra söndagen, i en av texterna. Ni kanske minns att flera av den stora lärjungaskaran lämnade Jesus, eftersom de reagerade mot nånting han sa. Men sen står det: ”67Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” 68Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” (Joh 6:67-69)

Ja, Jesus, till vem skulle vi gå? Det finns ingen annan religionsgrundare eller guru eller shaman eller pastor eller präst som offrat sitt liv för att vi andra ska få leva. Det finns ingen annan som har så stor kärlek till oss. Det finns ingen annan som bevisar sig kärlek genom att dö i vårt ställe, ingen annan som uppstått igen och därmed besegrat döden. Nej, det finns ingen annan Frälsare! Det finns ingen annan väg som leder hela vägen hem. Så det är klart att jag vill följa dig, Jesus, du som är Vägen, Sanningen och Livet! (Joh 14:6) 

Jag förstår att livet inte blir enklare. Jag vet att livet inte är enklare som kristen. Jag kommer möta motstånd, prövningar, lidande och död, men det viktigaste är att jag inte är ensam. Nej, ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig” (Ps 23:4a – Bibel-82). Det viktigaste är att Jesus är med, för då kan vad som helst hända och jag är ändå trygg. Det är som den härliga sången säger: ”Jag går på Livets väg. Jag går på Livets väg. Där kan allting hända, men jag kan va trygg, för Gud finns över mig och under mig, framför mig och bakom mig. Han omsluter mig på alla sidor”.

Och Bibeln vittnar på flera ställen om att ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” (Apg 2:21, Rom 10:13) och när jag då i nödens stund har ropat på Jesus eller i tysthet viskat hans namn, så får jag vara säker på att han finns nära och att han kommer att vara med mig, för det har han lovat.

Psaltaren vittnar om detta: ”Nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt”. (Ps 73:23-26)

Ja, även om jag är svag och inte orkar, även om jag irrar omkring, även om jag faller, så finns Jesus nära mig. Han är min fasta klippa. I hans famn är jag trygg, både nu och för evigt.

Jag känner att jag som avslutning av predikan ska berätta en av mina favoritberättelser. Många av er har säkert hört den, men jag tror vi behöver påminna oss om den, för att vi ska veta var Gud finns när vi har det som jobbigast. Det handlar om ”Fotspår i sanden”.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period av livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. ”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig som bäst”.

Herren svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig”.

Låt oss be…

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2020