Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Fastlagssöndagen
Familjegudstjänst i Öjeby kyrka
14 februari 2010
Tema: Kärlekens väg
Text: 1 Kor 13:4-7


Kärlekens lov
Det finns ett ställe i Bibeln som brukar kallas för ”Kärlekens lov”, visste ni det? Det handlar inte om sportlov, påsklov, eller sommarlov. Nej, kärlekens lov är en hyllning och en beskrivning av hur fantastisk den djupaste kärleken är, hur Guds kärlek till oss människor ser ut.

Det står bland annat så här: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor 13:4-7)

Tanken är ju att min kärlek till andra människor ska se ut så här, men när jag läser det här så kan jag inte låta bli att fundera på hur min kärlek ser ut, hur jag bemöter andra människor. Är jag verkligen så här kärleksfull mot dem som jag verkligen älskar mest av allt, dvs min familj?

Tyvärr inser jag fort att jag inte alltid är speciellt tålmodig och god. Jag kan bli lite småirriterad på dem ibland. Jag kan väl i och för sig inte påstå att jag vill någon nåt ont, men nog är jag samtidigt ändå rätt så självisk och visst kan jag brusa upp, även om jag egentligen inte vill det. Hur ofta är det inte jag får höra ”Dumma pappa!” från mina barn? Nog för att de överdriver det hela, tycker jag, men det ligger säkert en hel del i det också.

Och är jag sån mot dem jag älskar mest av allt, hur ser då min kärlek ut gentemot övriga människor? Hur behandlar jag andra? När jag läser Kärlekens lov inser jag min egen otillräcklighet och jag funderar på hur den äkta kärleken egentligen är. För så här var det ju inte tänkt att det skulle vara, eller hur?

Vi ska få höra två sånger som visar oss på dessa två sidor: Hur fel det har blivit och sen hur det egentligen ska vara, när kärleken kommer till oss, när kärleken landar.

Gud gav oss händer
Gud gav oss händer.
Händer till att bygga,
händer till att skapa,
händer till att ge,
händer som vi fått av Gud.
Händer som var till för att bygga: River ner!
Händer som var till för att skapa: Förstör!
Händer som var till för att ge: Dom tar!
Händer vi fått av Gud.

Gud ger oss händer,
händer som vill ge en trygghet och tröst,
händer är tänkta för dig – till att skapa med.

Kärleken har landat
Kärleken har kommit hit och bosatt sig hos dig och mig.

1. Den leker hos mig varje dag.
Den lockar fram mitt sanna jag.
Kärleken har landat här på jorden, landat här på jorden.
Kärleken har landat här på jorden.

2. Den följer med mig hand i hand.
Den löser mina knutna band.
Kärleken har landat här på jorden, landat här på jorden. Kärleken har landat här på jorden.

3. Den frågan inte efter fel.
Den lagar mig. Den gör mig hel.
Kärleken har landat här på jorden, landat här på jorden. Kärleken har landat här på jorden.

4. För den kan inte låta bli
att älska mig, göra mig fri.
Kärleken har landat här på jorden, landat här på jorden. Kärleken har landat här på jorden.

 

Kärlekens väg
När jag hör den här sången inser jag att kärleken verkligen har landat här på jorden. Jag tänker direkt på Jesus, han som Gud sände till världen med uppdraget att hela det som har blivit trasigt. Det står i dagens episteltext: ”Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. (1 Tim 2:4). Där är ursprunget. Jesus kom för att befria dig och mig och för att rädda oss från undergång, rädda oss till himlen. Jesus är en som verkligen kan älska alla människor, inte bara sin familj och sina närmaste vänner, utan alla. Till och med sina ovänner.

Det står i Bibeln: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:8). Alltså: när vi inte ens ville vara vänner med Jesus, när vi vänt honom ryggen, så gick han ändå kärlekens väg, upp mot Jerusalem, upp mot korset. Jesus gav sitt liv för dig och mig. Han dog för oss på korset, för att han älskar oss så mycket. Han dog för att vi skulle få leva, för att vi skulle kunna vara med honom och ha gemenskap med honom resten av livet och sen hemma i himlen, för evigt.

Att på det sättet gå kärlekens väg, att ge sitt liv, det är verkligen kärlek, eller hur? Så mycket älskar Jesus dig och mig! Lärjungen Johannes skriver i ett av sina brev: ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.” (1 Joh 3:16)

Vi ska lyssna till en körsång till. Den handlar om kärlekens väg.

Kärlekens väg
Han gick omkring på jorden, en människa som vi.
Han delade vår vardag med sorg och glädje i.
De fattiga blev hjälpta, de blinda såg igen.
Och de, som ingen älskat, fick äntligen en vän.

Han gick omkring på jorden – Guds son blev en av oss.
Men vägen som han valde, var vägen till ett kors.
Han avstod från all ära och satte andra först,
och visade för alltid att kärleken är störst.

 

Kärlekens mål
Kärleken är störst av allt!
Ni minns säkert texten jag läste tidigare om kärlekens lov. Den avslutas med tre saker som kommer att bestå, tre saker som kommer att finnas kvar när allt annat försvinner. Det är tro, hopp och kärlek – och så står det att ”störst av dem är kärleken”! Störst av dem är kärleken! Det finns inget större än den kärlek som vi får från Jesus.

Målet för Jesu liv var att ge sitt liv. Målet för Jesu kärlek var att ge all sin kärlek till oss. Allt var fokuserat på oss, på dig och mig. Trots att kärlekens väg gick till döden på ett kors, så var det värt det, tyckte han, just för att han älskar oss så oändligt mycket och vill dela livet med oss.

Och efter att Jesus sen uppstod på tredje dagen så får vi leva tillsammans med honom varje dag. Vi får vara i hans kärlek, leva i hans kärlek och ge hans kärlek vidare till andra.

Jesus säger: ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Joh 15:12)

Vet ni vilken dag det är idag? Alla hjärtans dag. Det är en rätt trevlig dag, eller hur? Det är en påminnelse till oss alla att visa vår kärlek och uppskattning till de människor vi har i vår närhet.

Men det kanske inte är det allra viktigaste. Det är kanske ännu viktigare att visa kärlek och omsorg om alla människor, alltså även såna som vi inte tycker om så mycket.

Det är kanske de människorna som behöver det allra mest. Tänk så mycket annorlunda det skulle se ut på våra skolor och våra arbetsplatser, ja i hela världen om vi gick in för att älska alla människor, att göra gott mot varann, att visa dem samma kärlek och omsorg, som Jesus gjorde för oss.

För störst av allt är kärleken!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016