Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Domssöndagen
Högmässa i Öjeby kyrka
20 november
2011
Tema: Kristi återkomst
Text: Matt 13:47-50


Slutet

Genom århundradena har det hörts många domedagsprofeter som höjt sina röster att nu är tiden slut, nu kommer världen att gå under. Hittills har alla bevisligen haft fel. Men de har rätt, så till vida att vi närmar oss slutet.

Men slutet handlar inte i första hand om skenande miljöförstöring, om ökat lidande, om tilltagande naturkatastrofer, om något tanklöst kärnvapenkrig, eller andra hemskheter. Nej, slutet handlar om ett möte mellan oss och Jesus Kristus. Det är vad bibeln vittnar om. För några kanske det känns som en katastrof, men för mig känns den tanken så befriande och det blir lättare att andas.

Jesus säger: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” (Luk 21:25-28)

Slutet handlar om vårt möte med Jesus. Det handlar om befrielse, om den slutgiltiga frälsningen.

 

Mötet

Tänk, när Jesus kommer tillbaka kommer vi att få möta honom som vi har satt vår tro till här på jorden, möta honom som vi har läst om, hört om, sjungit om, sjungit till, bett till, tackat i stunder av glädje och tacksamhet, ropat till i stunder av oro och ångest. Hur nära gemenskap vi än har till Jesus idag, så kommer allt att överskuggas av detta möte med Jesus Kristus vid tidens slut, mötet ansikte mot ansikte.

Som vi sjöng i början av gudstjänsten: ”Min Frälsare lever, jag vet att han lever. Jag honom får möta till sist, när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad, befriad från ångest och brist” (Sv Ps 313).

 

Domen

Samtidigt som Jesu återkomst är nånting att verkligen se fram emot, så finns det ett allvar och detta allvar handlar om att det kommer en dom, det kommer ett skiljande mellan det onda och det goda.

Vi läste om det i dagens evangelietext. Denna liknelse ingår i en rad olika liknelser som alla har himmelriket som utgångspunkt. Det är liknelsen om ogräset, senapskornet, surdegen, skatten i åkern, pärlan, och nu då om nätet som dras upp ur sjön.

Ett par av dessa liknelser handlar om domen, om skiljandet av ont och gott. Vi vet ju alla att det finns gott och ont i världen. Vi ser det på nyheterna och vi ser det på nära håll. Och är vi tillräckligt ärliga så ser vi det i vårt eget liv också. Men en sak som dessa liknelser vill säga är det inte går att skilja mellan det onda och goda förrän i slutet. Det är först då som det stora nätet dras upp på stranden och sorteringen börjar.

Då kan man undra: varför är det först då? Jo, av två anledningar.

För det första har vi alla både ont och gott i oss. Om det onda skulle dras bort från oss, så skulle vi förgås. Då skulle vi bli som en trasmatta som remsas upp.

För det andra är det som Petrus skriver: ”Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9)

Det är ingen tvekan om att Gud vill att alla människor ska räddas, men samtidigt respekterar han vårt val. Jesus säger: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn." (Joh 3:16-18)

Den som tror på Jesus ska räddas, den som tar sin tillflykt till Jesus, sträcker ut sina händer mot honom, kommer han aldrig att gå förbi, kommer aldrig att bli slängd åt sidan.

 

Frälsningen

Även om vi vet detta, så kan liknelsen om nätet som dras upp vid tidens slut vara ganska skrämmande. Vem av oss hör till de goda fiskarna och vem tillhör de dåliga? Jag våndades en hel del över vad jag skulle säga om detta, tills jag läste dagens gammaltestamentliga text, för där finns lösningen på allt, en underbar vision som profeten Hesekiel förmedlar.

Det handlar om ett livgivande vatten som rinner från templet som en flod ner i Döda havet, ni vet det hav som är så salt att ingenting kan leva där. Då säger Gud till Hesekiel: ”Detta vatten flyter genom landet österut, strömmar ner i Jordandalen och rinner sedan ut i havet, så att det salta vattnet där blir friskt. Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva.” (Hes 47:8-9)

Det här är en beskrivning av frälsningen, av det liv som Gud skapar på nytt genom Jesus Kristus. Det döda får liv igen, även om det verkar totalt omöjligt. Det här är också så hoppfullt inför domen. Även om vi bär på skuld upp över öronen, och är värda att straffas och kastas åt sidan som ruttnande, döda, oätliga fiskar, så är vi förlåtna i Jesu namn när vi tillhör honom. Vi får nytt liv igen, genom att Jesus tog skulden på sig upp på korset, dog och uppstod igen på tredje dagen.

Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh 5:24)

Och Paulus skriver: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus” (Rom 8:1)

De första kristna använde ofta fisken som en symbol som förenade dem. Det grekiska ordet för fisk är ”ichthys” och bokstäverna i detta ord är en förkortning av formuleringen ”Jesus Kristus Guds Son Frälsaren”. När du har lämnat ditt liv till Jesus, så är du som en fisk, en levande fisk, hur ditt liv än har sett ut, så är du nu en levande fisk, för från denna stund ska du få leva det liv du var tänkt till från början.

Vi får plaska i det livgivande vattnet som strömmar emot oss från korset, från den öppna graven, från Gud – Skaparen, Frälsaren och Livgivaren – som sitter på sin tron i det himmelska templet. Vi får jubla och sprattla som bara små fiskar kan, de som återfår friheten i den kristallklara sjön i himmelriket, för från denna stund ska vi leva, verkligen leva!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016