Förrådet:

[Aktionsgruppen Håll Smöret Slätt]

[Att bli 30]

[Att bli 40]

[Att bli 50]

[Att va' singel]

[Dikter]

[En dag i Ivar Hanärsåvis liv]

[En livs-berättelse på "Melodi-festivaliska"]

[Ny församlings-strategi?]

[Familjen Elström]

[Nyheter från GT]

[Joke Light]

[Julpotpurri]

[Lågbudgetskämt]

[Tabellen]

[Vårtalet 1997]

A t t   b l i   5 0

Här kommer några tankar kring att fylla 50


Jag konstaterade häromdagen att man vet att man håller på att vara gammal när man måste skaffa en ny näshårstrimmer för att den gamla är utsliten.

Jag tycker det var nyss jag fyllde 40. Det är som att man fyller ständigt och … ja… jämnt.

De senaste tio åren har gått så snabbt. Mycket har hänt. Jag har passerat husnumret från uppväxten, 41. Jag har passerat mitt skonummer, 42. Och när jag var på väg att bli 45 blev jag singel – en gammaldags 45-varvare – när älsklingen förvandlades till ilsklingen. En jobbig tid. Jag har haft några malignta mellanår, när saker slog flint och livet blev grått. Men även det ligger bakom mig. Jag har passerat oståldern – ni vet halvfet + 45. Jag har passerat det amerikanska fotbollslaget San Fransisco 49ers. Nu siktar jag på midjemåttet. Fast det är väl ytterst tveksamt om jag når så långt. Får man väl hoppas i alla fall.

50 år – jag minns ju mina kära föräldrars firande. Jag minns hur ett antal vänner och släktingar kom till S:t Mikaelsgården i Lycksele och gratulerade. Det var en stor dag. Jag minns hur mina föräldrars två söner, mycket vackra och inte-lligenta framförde fantastiska potpurrier till deras ära. Då var de välartade  sönerna i 25-årsåldern. Själv har jag två älskade barn, varav Elias, nio år, är här. Han har inte planerat nåt sångnummer vad jag vet. Men för mig räcker det att han varje dag säger ”Jag älskar dig, pappa!” – Det är det som räknas.

50 år – ett halvt sekel. Hade jag varit av samisk börd hade jag varit en femtilapp. Det är en stor dag. En större dag än jag hade förväntat mig. Om jag ska vara ärligt, så tycker jag egentligen inte att det är så farligt att fylla 50. Jag har tränat mig i tanken några år, benämnt mig som 50 minus. Några av de vänner jag har umgåtts mest med här i Piteå har passerat 50 sen några år och de ger mig hopp.

Eller som nån sa: ”Nu går man in i en ny tid, då man kan göra precis vad man vill. ”Han är ju ändå så gammal”, vilket ursäktar det mesta”.

Eller som en skylt jag såg: ”Om du inte har vuxit upp före du fyllt femtio så behöver du inte”

Medelåldern är den tid när man är tillräckligt gammal för att veta vad man inte bör göra, men tillräckligt ung för att göra det ändå.

Fast det är klart: Man är ju inte ungdum längre.

Som min kära Ulrika sa på dagen jag fyllde: ”Du ser inte ut att vara en dag över 50”. Och hon har ju rätt… eller hade, för nu är det ju några dagar senare”. Mycket riktigt sa hon igår: ”Idag ser du ut att vara en dag över 50”. Tack Ulrika. Tack för att du finns och älskar mig, trots att jag är en gubbe.

För det är väl det man är nu? En gubbe. Jag benämnde mig länge som ”gubbe light”, men broschan påpekade häromdagen att jag måste inse att jag inte är gubbe light, utan ”heavy gubbe” nu.

Men jag vet inte om jag platsar: Jag skaffade en sån här 5-årsdagbok vid årsskiftet och har försökt att skriva upp vädret och temperaturen för varje dag. Det är väl det yttersta tecknet på att man håller på att vara gammal. Det har väl gått sisådär.

Jag är väl i den åldern när en del kvinnor är inne i övergångsåldern. Men vad är motsvarigheten för oss män? Undergångsåldern?

Visst märker jag en del ålderstecken. Jag glömmer en del, men det gör inte så mycket, eftersom jag ändå har fullt upp med det jag kommer ihåg. Jag har inte Alzheimers, möjligtvis en släng av Sometimers.

Visst känner jag mig trött ut emellanåt. Men det är inte så konstigt att man är trött egentligen: skriva på dagen och sudda på natten. Jag vet inte vad man försöker inbilla sig. Jag har i alla fall lärt mig att man inte alltid måste vara tillgänglig. Man kan tillåta sig att vara frångängligt ibland.  

Jag är i den åldern att jag alltmer uppskattar en tupplur på eftermiddagen. Det är min ”Happy Hour”, även om det bara skulle bli några minuter. Men jag känner mig inte lika skyldig om jag kallar det för att "följa min drömmar"

Att fylla 50 är inte så farligt har jag kunnat konstatera. Det är bara som att vara 40 + moms. Det stämmer ju rent matematiskt. Eller man kan se det som tilläggstid på första halvlek.

För vad händer nu? Om man ser till den här klassiska ålderstrappan så är det ju nu det vänder och det börjar luta utför. Fast med mina gener kan det ju vara hälften kvar, även om man ju förstår att man är på dödssidan.

Jag har i alla fall insett att det är för sent att dö ung.

Man kan också säga att när man är i 40-årsåldern är man i ungdomens ålderdom, men när man blir 50 år är man i ålderdomens ungdom. En fin tanke!

Men frågan är nu. Om man tänker sig en 50-skylt. Är det nu man ska börja bromsa in för att man når 50? Nej, jag vet inte om det. Det beror ju från vilket håll man kommer. Det är klart att kommer man från en 70-väg, så måste man förstås sakta in när det blir femtio. Men jag kommer ju från andra hållet. Jag kommer från 40, passerar 50 och siktar uppåt. Det är bara att gasa: 60-70-80-90-100-110…

– och fortsätta i det stora äventyret, som livet erbjuder.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2017