Förrådet:

[Aktionsgruppen Håll Smöret Slätt]

[Att bli 30]

[Att bli 40]

[Att bli 50]

[Att va' singel]

[Dikter]

[En dag i Ivar Hanärsåvis liv]

[En livs-berättelse på "Melodi-festivaliska"]

[Ny församlings-strategi?]

[Familjen Elström]

[Nyheter från GT]

[Joke Light]

[Julpotpurri]

[Lågbudgetskämt]

[Tabellen]

[Vårtalet 1997]

 

A t t   b l i   4 0

Här kommer några tankar kring att fylla 40


Ja, tänk att den dagen skulle komma när jag fyller 40. Det har känts så avlägset. Tänk att nu är jag faktiskt precis lika gammal som pappa var den dagen när han fyllde 40. (Jodå, det är sant!) Men hur kan det komma sig att jag fyller 40? Ja, det krävs ju ingen Einstein för att räkna ut att när jag nu är född år 1966 och att det i år är 2006, så blir det ju 40. Det är matematiskt helt korrekt.

40 år, det är samma sak som 14610 dagar – och i den jämförelsen känns ju 40 aningen mindre. Man skulle också kunna säga att jag fyller dubbeltjog, eller (om man använder ett enklare räknesätt): Min dotter Caroline fyller snart en hel hand, själv fyller jag åtta händer.

Jag känner mig inte speciellt gammal. Jag är bara lite äldre än den tecknade legenden Homer Simpson. Han lär vara 39.

En del hävdar att jag lider av åldersnoja, men jag vill inte riktigt hålla med. Jag har under ett par års tid presenterat mig som 40 minus, främst för att förbereda mig i tanken. Men jag lyckades nästan för bra i mina tankar förra sportlovet. Jag hade nämligen provat att åka trickskidor igen för första gången på typ 20 år och det gick faktiskt rätt bra – jag märkte att takterna satt i. Men jag tänkte samtidigt: Ja, inte är man ju så förskräckligt gammal ändå, när man klarar av sånt här när man fyllt 40 – och då hade jag ändå inte ens fyllt 39. Det var väl lite väl tidigt, eller hur? Men jag förstod i alla fall att jag var beredd på den här dagen.

Men det är klart att när man börjar tänka på att nu är man närmare 50 än 30, närmare 60 än 20, närmare 70 än 10, närmare 80 än födseln – och då kan man ju börja fundera.

Jag hörde en gång Brasse Brännström säga så här: Man vet att man blivit gammal när det som kommer in genom fönstret inte är frisk luft, utan drag.

Hur ska man kunna stå emot åldrandet? En del hävdar att bästa sättet att hålla rynkorna borta är att äta ordentligt så att man på så sätt hållet skinnet spänt. Andra hävdar motsatsen, att man ska motionera och hålla sig i trim. En del äter vitaminer. Jag kollade i häromdagen i hyllan på apoteket. Där fanns "Mitt val barn", "Mitt val kvinna" och mycket annat, men hur jag än letade hittade jag inte "Mitt val gubbe", så det fick vara.

Hur det än är så handlar åldrandet om människovärde. Ju äldre man blir, desto viktigare är det att hålla låga värden.

Jag har kommit till den åldern när man inte har speciellt mycket att visa upp. Jag har väl aldrig spänt mig på stranden och så där, men numera handlar det snarast om att jag inte vet åt vilket håll jag ska vända mig när jag byter om. Borde jag dölja magen eller håret på ryggen?

Det är kanske dags att sluta kalla sig för "Gubbe Light" och acceptera att man träder in i den gyllene medelåldern, men egentligen: så speciellt gyllene är den väl inte? Det handlar väl mer om silver i håret, eller hur? Möjligen bly i benen.

Tänk om man, likt datorer, kunde uppgradera sig själv, så att man nu kunde vara SvBG 2.0. Lite snabbare, lite smartare, lite snyggare.

Jag inser att det är för sent att göra nån sportkarriär, även om det ju finns ett fåtal andra gubbar och gummor som håller på. J-O Waldner till exempel. Och den här amerikanske hockeyspelaren Chris Chelios som är 44, men som fortfarande platsar i NHL och i USA:s landslag. Annars är det inte så många som fortfarande sportar på elitnivå efter 40-årsdagen. Det skulle väl vara golfare då. Så golf är väl då det man kallar för en gubbsport, eller hur?

Nej, nu är det dags för en ny fas i livet. Nu har jag varit trött i tio år, men nu lämnar jag tröttiårsåldern för att gå i 40dspension.

Ni har väl alla sett en sån här ålderstrappa där människans åldrar beskrivs som trappsteg. Först går det uppåt, men sen vänder det. Men var tippar det över egentligen? Vid vilken ålder? Jag tror att originalet är att det vänder vid 50, men jag har även sett nutida varianter där 40 är höjdpunkten och att det sen vänder nedåt igen. Det spelar ingen roll egentligen. Det är ju inte speciellt lockande att ständigt ha motlut i livet. Än värre måste det ju vara att befinna sig i en enda lång utförsbacke. Konsten måste ju vara att surfa på den här vågen, att ständigt befinna sig på högsta punkten, att ta vara på livet och den tid man lever i just nu.

Slutligen måste jag konstatera: Nej, jag har inte drabbats av nån större åldersnoja. Det visade sig faktiskt bara vara ett ålders-nåja…

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2017