Förrådet:

[Aktionsgruppen Håll Smöret Slätt]

[Att bli 30]

[Att bli 40]

[Att bli 50]

[Att va' singel]

[Dikter]

[En dag i Ivar Hanärsåvis liv]

[En livs-berättelse på "Melodi-festivaliska"]

[Ny församlings-strategi?]

[Familjen Elström]

[Nyheter från GT]

[Joke Light]

[Julpotpurri]

[Lågbudgetskämt]

[Tabellen]

[Vårtalet 1997]

 

A t t   b l i   3 0

Här kommer några tankar kring att fylla 30


Det här med att bli trettio år kanske inte är den lättaste åkomma man kan drabbas av. Det är ju lika ofrånkomligt som att tappa sina mjölktänder som barn, eller som att slå på TV:n när det är sport.

När jag fyllde 30 förra året föregicks det av en jobbig tid. Vi är ju itutade att när man är tretti är man gubbe, då är det kört, då befinner man sig bara i utförsbacken på väg till ålderdoms-hemmet. Ju närmare jag kom den ödesdigra dagen desto mer panik fick jag. Hade det funnits nåt mirakelpiller hade jag svalt det med hull och hår. Jag testade till och med att andas in helium för att åstadkomma en förpubertal röst. Men ingenting hjälper ju. Dagarna, veckorna, månaderna och åren rinner ju iväg lika fort som pengarna försvinner när man tankar bilen.

Låt vara ens egna farhågor inför åldrandet, men det är inte minst omgivningens förväntningar på en som är besvärliga. När man är 30 ska man ju vara mogen, vuxen och etablerad. Man ska ha fru och barn och allt som följer med det - dvs valp, villa och Volvo - givetvis kombimodellen med obligatorisk takbox. ”När jag nu saknar alla dessa trettiårsaccessoarer, betyder det då att jag slipper fylla tretti” frågade jag hoppfullt min spegelbild. Jag fick inget svar, bara en trött dumförklarande blick...

Men visst är man sent ute. Förra året hade jag en konfirmand vars mor är jämnårig med mig - då fattar man perspektivet - nånting har man visst missat. Några större utsikter till bättre utsikter har man väl inte heller. Det verkar som om brudarna för alltid har slutat titta efter mig - som om de nånsin gjort det.

Det är ju inte alla som drabbas av trettiårskrisen, men vi är många som funderar över vart livet tar vägen: ”Var det inte mer”. I krisens spår kan det följa mer eller mindre tydliga tecken på försök att krampaktigt bibehålla ungdomen: några exempel kan ni få:

  • många börjar motionera, vilket ju till och med läkarna rekommenderar. Det är klart att man måste se upp innan bilringarna blir traktordäck.

  • andra skaffar sportbil - dock inte jag. Jag nöjde mig med att hacka hål på ljuddämparen.

  • en annan bra grej är att när håret blir lite tunnare kan man kompensera det med att ha det på ryggen i stället.

Målet för de flesta åtgärderna tror jag är för ens egen skull, för jag tror inte att andra egentligen tänker på mitt åldrande. De är tillräckligt upptagna med sitt eget, åtminstone så länge som mina åtgärder inte blir löjligt patetiska.

När jag fyllde 30 hade jag väntat nån sorts pik från min lillebror - en käpp eller en keps eller nånting, men det enda jag fick var en ask Alvedon - ”ifall det gör ont att bli gammal”. När brorsan nyligen själv fyllde 30 gav jag honom en halv ask med orden - ”Det var inte så farligt”, för det var det ju inte. När jag väl fyllde släppte ångesten.

Men brorsan hade problem även han med att fylla gubbe, trots att han har hela kittet med villa, fru och barn. De bestämde sig i vintras för att köpa en skoter och när han gick runt i skoter-butiken frågade försäljaren givetvis vad han skulle ha den till. Brorsan kände sig tvungen säga: ”Ja, det blir väl mest att skjutsa runt familjen”, trots att han helst hade velat säga: ”ut å bränn!”

Vid ett annat tillfälle gjorde han ett misstag som jag skulle vilja varna er för: Fråga aldrig nån om hur gammal de tror ni är. Han ställde just denna fråga till ett par konfirmander och de svarade på fullaste allvar 46...

I början av sommaren var jag och brorsan och spelade tennis bredvid Tannens idrottsanläggning i Lycksele. När vi hade spelat klart fick vi för oss att dra ett 100-meterslopp. Okej, jag blev nöjd med min blygsamma tid, men brorsan var helt knäckt: en dryg sekund över tiden han gjorde för x antal år sen. Gissa om han blev lycklig när han upptäckte att han hade startat vid 110-metersmarkeringen...

Apropå friidrott har jag nu under semestern tittat en hel del på Friidrotts-VM och konstaterar till min fasa att flera av de tävlande är födda 1977 - småbarn!... och ändå är de 20 bast. Det är grymt. Då förstår man perspektiven. Men samtidigt är det skönt se tendensen att idrottsmännen håller på längre idag än för några år sen. Merlene Ottey, Sergej Bubka och Heike Drechsler har ju alltid varit med och åtminstone Ottey är ju snygg. Vem har sagt att man är slut för att man har passerat en magisk åldersnivå?

Det får man väl försöka ta till tröst själv också. Den erfarenhet vi har fått av livet får vi väl ta vara på. Jag skulle vilja uttrycka det så här: ”Stigande ålder ger vidare vy av samma verklighet”.

Jag hörde nåt väldigt klokt nyligen, en person som sa att det handlar inte om hur gammal man är utan hur man är gammal. Och visst är det så. Jag känner mig fortfarande som 23 härinne och det är väl det som räknas. Det är väl härligt att se en trettiåring med vansinnet, f’låt barnasinnet kvar. Sen får man glädjas vid de tillfällen när nån säger:”30 - det kunde man inte tro!”

Om man trots detta skäms för sin ålder kan man ju faktiskt säga att man är ”23 och några månader” och hålla tummarna för att de inte frågar ”hur många månader då?” - för då tvingas man ju svara ”84”.

Nej, hörni. Tiden lider och vi med den. Jag tror det bästa vi kan göra är att acceptera vår ålder, sjunga ”vår bästa tid är nu” och att helt enkelt leva. Att vara tretti är ingen fara - än så länge är jag faktiskt bara ”gubbe-light”

 

© Sven-Bertil Grahn 1997-2017