Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Annandag påsk
Högmässa i Backens kyrka
17 april 2017
Tema: Möte med den Uppståndne
Text: Joh 20:19-23


Olof var inte speciellt närvarande när det var Söndagsskola. Okej, han var där, men han hade stora problem med koncentrationen.

Hans söndagsskolfröken, Margareta, hade sen länge resignerat och ägnade sin uppmärksamhet åt de andra barnen i stället. Det hade varit Palmsöndag och hon hade skickat hem ett tomt påskägg i plast med barnen med uppdraget att fylla det med nånting som hade med påskens händelser att göra. De skulle sen redovisa det hela vid påskdagens samling. Margareta förväntade sig verkligen inte att Olof skulle ta med sig nånting, eftersom han aldrig lyssnade på vad hon sa.

Nästa söndag kom barnen tillbaka med sina påskägg. Stina hade en vacker vårblomma i sitt ägg. Erik hade ett litet kors i sitt och Robert hade en vacker plastfjäril i sitt påskägg. Fröken var överlycklig och gav små uppmuntrande kommentarer om vart och ett av de små sakerna och dess anknytning till påsken.

Margareta skulle just fortsätta att berätta om påskens händelser, när Olof plockade fram sitt ägg. Hon blev förvånad över att han ens hade kommit ihåg att ta det med sig, men precis som hon hade misstänkt var det tomt. Hon hade lovordat de övriga barnen för deras tankar och fantasi, men sa inte ett ord om Olofs tomma ägg.

Han blev ledsen och undrade: "Varför säger du ingenting om mitt ägg"?

"Ja, men Olof, du har ju ingenting i ägget. Det finns ingenting som påminner oss om påsken. Det finns ingenting att säga."

"Jaså", svarade Olof, "men… det är ju tomt, precis som Jesu grav".

I sin enkelhet är den här berättelsen genialisk. Graven är tom, eftersom Jesus är uppstånden och lever.

Berättelsen visar också på att vi kan berätta om Jesus och påskens händelser på så många olika sätt, utifrån våra egna tankar och upplevelser. Graven är tom, men vår tro är allt annat än tom.

Vi har ju gått på olika vägar genom livet. Ingen av oss har samma livsberättelse och det gör att Jesus också möter oss på olika sätt. För en del av oss har tron alltid varit självklar. En del av oss behöver skakas om för att riktigt fatta. En del av oss har tvingats gå en jobbig väg, genom många kriser, innan vi funnit friden hos Jesus.

För en del av oss är tron på Jesus lika glasklar som en sommardag. För andra kanske det bara är som ett gnistrande reflex vid vägkanten en mörk höstnatt. Inte mycket, men det räcker.

Ja, lärjungarna själva hade svårt att tro på vad kvinnorna berättade på påskdagens morgon. Det var först när de själva hade fått möta den uppståndne och levande Jesus som de förstod och livet fick ett nytt innehåll.

Plötsligt stod Jesus mitt ibland dem. De hade låst in sig. Han hälsade på dem som så många gånger förr, "Frid åt er alla". Han visade dem händerna och sin sida. De såg hålen och kunde inte annat än tro. Jesus var tillbaka.

Jag kan tänka mig att allt som Jesus sagt tidigare på nåt sätt spelades upp för dem igen. Allt han sagt om sig själv, om himmelriket, om det nya livet och den nya tiden – allt detta måste ju vara sant nu när de hade fått beviset genom hans uppståndelse. Tviveldimman skingras och den strålande glädjesolen tar över.

Det blir som Jesus säger i sitt avskedstal till lärjungarna, strax före påsken: "Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje" (Joh 16:20b) "Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er" (Joh 16:22)

Nu säger Jesus ungefär så här: Ni kan inte behålla det här för er själva. Gå nu ut och berätta för andra. Ge vidare det som ni har fått, men var inte rädda för att det ska ta slut. Det finns mer. Jag har liv i överflöd att ge er. "Som Fadern har sänt mig sänder jag er".

Det här kan man säga är Johannesevangeliets missionsbefallning, hans variant på "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" (Matt 28:19). "Som Fadern har sänt mig sänder jag er".

Vi har samma kallelse, samma uppdrag, att berätta om vad vårt möte och vårt liv med den Uppståndne betyder för oss. "Men oj", är det lätt att tänka. Jag vill kanske, men jag kan inte och jag törs inte. Jag har inte orden, jag har inte den gåvan.

Jag förstår hur du tänker, men samtidigt har vi fått detta uppdrag för att befria våra medmänniskor, för att de ska få ta del av det som vi har fått. Hur ska de annars få veta? Hur ska de annars kunna få del av frälsningen om inte vi hjälper dem fram till Jesus? Om du tänker på din egen väg till tro, så är det antagligen någon eller några personer som har betytt extra mycket för dig, eller hur? Kanske du kan få vara en sån människa för nån annan?

Tänk på att du inte är utelämnad i den här uppgiften. I texten har vi faktiskt några ledtrådar. Utgångspunkten är inget annat än vårt eget möte med den Uppståndne. Han vill utrusta oss med vad vi behöver.

Jesus ger oss för det första sin frid. Han säger "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27).

Sen ger Jesus den Helige Ande till oss, sanningens ande som skall vägleda oss med hela sanningen. (Joh 16:11), som ska hjälpa oss att förstå, som påminner oss om allt som Jesus gjort för oss, som ger näring till vår egen tro. 

Tredje delen i vår utrustning är förlåtelsen. Den innebär först och främst att vi själva får förlåtelse och rening för allt som blivit fel och som hindrar vår gemenskap med Jesus. Glöm aldrig bort att vi ständigt får komma tillbaka till honom när vi misslyckats.

Det här är verktyg för vårt uppdrag att berätta för andra om Jesus. Men lägg märke till att dessa tre delar faktiskt först och främst är till för vår egen skull. Vi behöver friden, den Helige Ande och förlåtelsen för att själva bli hela som människor. Är vi inte fyllda av detta tror jag att alla våra ord är förgäves. Men när friden, Anden och förlåtelsen är en naturlig del av våra liv, så tror jag att det visar sig att det inte är våra ord som är det viktigaste i mötet med människor, utan våra liv, vår livsstil.

Om vi är fyllda av frid, Helig Ande och förlåtelse så kommer det att märkas på oss. Våra liv är då mer annorlunda än vad som är vanligt. Om vi är fridfulla, fredsstiftande människor, ledda av den Helige Ande och förlåtande, befriande personligheter så kommer det att tala mer än tusen ord… ja, mer än den här predikan (som för övrigt innehåller är 1189 ord, varav 45 stycken återstår)

Givetvis tror jag att orden också är viktiga, men ditt liv, utifrån din gemenskap med den Uppståndne Jesus Kristus, talar mer än orden. Ta därför emot det som Jesus vill ge dig idag och lev med friden, den helige Ande och förlåtelsen i ditt hjärta.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2017