Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


9:e söndagen efter Trefaldighet
Lycksele kyrka
12 augusti 2001
Tema: Goda förvaltare
Text: Luk 12:42-48


Den här liknelsen som Jesus berättar har jag alltid haft lite svårt att förstå. Det är inte omöjligt att det är samma sak för dig. Men jag läste tidigare i veckan om den i en bibelkommentarer och insåg bland annat att vi har ganska lätt för att försöka tolka in för mycket i en liknelse. Alla detaljer behöver inte ha en speciell betydelse. Den rike mannen till exempel behöver inte handla om Gud. Det är nog där min tanke har gått snett tidigare. Jag har inte fått det hela att gå ihop. Inom judendomen var det nämligen förbjudet att ta ränta när man lånat ut något och enligt en av kommentarerna jag läste var det just räntan som förvaltaren tog bort från de som var skuldsatta hos den rike mannen. Den rike mannen hade alltså även han tänjt lite på gränserna för vad som var tillåtet. Därför hade han ingenting att säga gentemot förvaltaren.

En som däremot hade nåt att säga är Gud själv. Det står att ”Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt”.

Här lämnar Jesus själva liknelsen och börjar prata om hur vi använder våra pengar, hur vi helt enkelt förvaltar det ansvar vi fått för hela livet och alla de gåvor vi fått från Gud och som han dagligen vill välsigna och förnya.

Och nog pågår det en kamp mellan Gud och mammon i våra liv, mellan att söka vår trygghet hos Gud eller i våra pengar och ägodelar. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Jesus. Pengarna får aldrig bli nåt annat än ett medel för att nå högre värden, till att investera i sånt som är långt viktigare i livet.

Även om den ohederlige förvaltaren i liknelsen går över gränsen när han skriver ner skulderna för de skuldsatta, så gör han rätt prioriteringar: han använder pengarna till att skaffa vänner, att få viktiga relationer för framtiden.

Under mina förberedelser inför denna predikan har det varit just relationer som har varit textens tydligaste poäng. Andra kan säkert läsa ut andra saker, men jag har tänkt mycket på hur viktiga våra relationer är, relationen med oss själva, med varann och med Gud.

Vi människor är ju skapade till relationer, till gemenskap. Vi behöver varann. Vi behöver goda relationer för att livet ska vara levande. Det är en gåva från Gud som vi får förvalta på bästa sätt.

Men hur ser våra relationer ut? Hur förvaltar vi relationen till oss själva?

Jag tror att vi försummar oss själva ibland. Vi ger inte vår inre människa det utrymme och den tid som den behöver för att vi ska må bra. När bjöd du dig själv på en kopp kaffe senast? När tillät du dig att bara sitta ner i lugn och ro och titta på molnen, att blunda och njuta av att bara finnas till, att se det goda i livet, att låta tankarna komma och fara, att räkna välsignelserna?

Tyvärr tror jag inte att jag är ensam om att försumma relationen med mig själv. Det är så lätt att låta sig översköljas av alla intryck som kommer från alla håll. Det är så lätt att lyssna mer på alla andras tankar och åsikter än på vad jag själv innerst inne tycker och tänker. Allt detta gör att jag krymper som människa, förtorkar inombords.

Och då är frågan: vad tror du ger dig mest för ditt inre liv: Gud eller mammon?

Det är inte ovanligt att människor shoppar för att döva den smärta som finns inuti, som om pengar och ägodelar har nåt bestående värde? Nej, låt aldrig mammon tala till ditt inre.

Men Gud, däremot, möter oss på ett helt annat plan. Han vill inte döva och förtränga smärtan och de destruktiva tankarna. Nej, han vill möta dig som du är, han vill trösta dig, han vill ge dig hopp. Han ser dina sår och vill hela dig och upprätta dig längst innerst inne. Han älskar dig och vill inget hellre än att du ska få lära känna honom på djupet, leva med honom och själv få växa som människa, att du blir trygg i dig själv, har en god och sund relation till dig själv, med en ljus självbild som är marinerad av hans kärlek.

En annan viktig del i livet är vår relation med andra. Hur förvaltar vi den gåvan? Den är lika viktig som vår relation med oss själva. Vi behöver varandra. Vi är ju skapade för gemenskap.

Men det är inte bara du som behöver andra. Det är andra som också behöver dig, som den du är. Det är därför du inte ska förminska dig själv och din betydelse. Du är viktig för andra, din närvaro, dina ord, din omsorg, dina tankar, dina gåvor, ditt leende. Jag behöver dig och du behöver mig!

Även här kan vi ställa oss frågan om vad som hjälper oss mest i vår relation med andra: Gud eller mammon?

Använder du dina pengar och ägodelar för att skryta inför andra, att vara en lyckad lägg-märke-till-mig-människa? Eller ser du andra och kan använda dina pengar, dina gåvor och personliga färdigheter till att hjälpa dem som inte har det lika bra som du?

Gud vill hjälpa dig att se bort från dig själv, från egoismen, till att se andra och vara öppen och generös. Gud vill välsigna dina relationer till dina vänner, vill utveckla den vänskapen och även utvidga kontaktnätet till att även innefatta nya människor, inte minst såna som i våra ögon inte har det så bra. Det kommer att berika ditt liv.

Snart är det val i vårt land. Det är viktigt, men jag har en viktig fråga att ställa i sammanhanget, utifrån dagens ämne att vara goda förvaltare, där Gud och mammon står mot varandra. Frågan som vi måste ställa oss inför framtiden är vad som är viktigast: ekonomisk tillväxt i vårt land eller omsorg om alla människor? Det här är inget partipolitiskt inlägg, för jag är inte tillräckligt insatt eller bunden till någon partifärg – och framförallt skulle jag aldrig använda predikstolen för nåt sånt. Men jag upprepar frågan: Vad behöver vi: Ekonomisk tillväxt eller omsorg om alla människor? Jag vet vad jag föredrar och hoppas att du gör detsamma. Men jag har ingen aning om det finns nåt sånt parti som på riktigt, inte bara i ord, prioriterar den lilla människan.

Det var en liten parentes, men viktigare fråga än vi kan ana.

Vi går vidare: Jag läste i veckan om tio tips från påven Franciskus, tio råd som ska ge oss lycka. Låt mig läsa upp dem, utan några kommentarer.

1. Lev och låt leva
2. Ge av dig själv till andra
3. Rör dig varsamt genom tillvaron
4. Njut av fritiden
5. Söndagen är till för familjen
6. Hitta jobb åt ungdomar
7. Respektera naturen ta hand om miljön
8. Älta inte, utan släpp negativa saker fort
9. Respektera andras tro och religion
10. Arbeta för fred

Det är tio goda råd för att du ska bli en lyckligare människa. Det handlar mycket om din livsinställning och din relation med andra människor. Och ändå har påven utelämnat den andliga dimensionen, den viktigaste relationen av alla, nämligen relationen till Gud. Även detta är en gåva att förvalta.

Pelle Karlsson skrev en gång den kända sången ”När du går över floden”. Den är viktig på många sätt, för den sätter fingret på vad som egentligen är viktigast i livet: Gud eller mammon.

Texten är så här:

De korta åren går så snabbt,
snart lider det mot höst
Med din stund på jorden ville du så väl
Men vad hjälper det en människa
om hon vinner världen först
men ändå till sist förlorar sin själ

När du går över floden går du ensam
När du går över floden lämnas allt
Inga vänner följer dig, rikedomen räknas ej
När du går över floden lämnas allt

För det är ju så: en dag ska vi lämna jordelivet, en dag kommer allt att lämnas här. Om du inte insett det tidigare, så förstår du kanske då att det inte är mammon som kan hjälpa dig. Men där finns Jesus. Han sviker dig inte. Han är den ende som följer dig över floden. Sångtexten kanske därför ännu hellre borde vara ”När du går över floden går han med dig”, för det stämmer bättre med hans löften inför evigheten.

Och Jesus längtar efter en relation med dig, redan här och nu. Han vill ge dig del av himlens välsignelser redan här och nu. Det är på så sätt, tillsammans med honom, som alla dina relationer, alltså till dig själv, till dina medmänniskor och till Gud, att alla dessa relationer kommer i balans och kan berika ditt liv. Det är på så sätt du förvaltar livets gåvor på allra bästa sätt.

Jag upprepar till sist det som jag har funnit vara meningen med livet: att vara förvaltare av Guds gåva: livet, omvärlden, tiden och nåden. Vetskapen om detta gör att jag växer flera centimeter. Hoppas du gör detsamma!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016