Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


6:e söndagen efter Trefaldighet
Piteå kyrka
3 juli 2005
Tema: Efterföljelse
Text: Luk 9:51-62


Dagens text är riktigt jobbig. Jag ville helst gå en krok runt den och ta nåt vanligt, lite tillrättalagt, utslätat budskap, men jag känner samtidigt att det vore fel, eftersom jag upplever att Gud har nåt viktigt att säga oss genom denna berättelse.

I dagens text möter vi tre typer av människor. Det är människor som möter Guds kallelse med orden "aldrig i livet", "Ja, men…" eller "Vad du än säger". Det är också de tre typer av människor som Gud möter varje dag och som också finns här hos oss i Piteå kyrka.

Låt oss titta på texten igen. Den berättar att Jesus var på resa till Jerusalem och gick genom Samarien. I grundtexten används ordet resa vid sex tillfällen i denna korta berättelse. Det måste tyda på nåt viktigt. Jesus är på väg nånstans. Han är ingen lösdrivare, igen kringvandrande luffare. Nej, Jesus har en plan, en tanke, ett mål för sin vandring. Han hade till och med sänt ut budbärare före sig, nästan som ett PR-team som skulle förbereda hans ankomst.

Men här kommer vi till den första typen av svar som Gud ofta får höra: "Aldrig i livet. Nej, nej, försvinn härifrån. Packa ihop och lämna oss ifred." Folket i den samariska byn ville inte ta emot honom. Och visst hör vi samma svar även idag: "Aldrig i livet, Gud. Du är inte välkommen här. Jag har ingen plats för dig. Det går så bra utan dig, så… stick!"

Titta nu på Jakob och Johannes reaktion. Den är märklig. Det är som om de har sett för mycket actionfilmer. "Herre, ska vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?". Jag undrar vad Jesus egentligen svarade dem. Vi vet bara att han tillrättavisade dem.

Först kanske man skrattar lite åt det som Jakob och Johannes säger, men sen är det som att skrattet fastnar lite i halsen. Vad är det de säger egentligen? Det är ju så absurt och löjligt att ens komma på tanken att föreslå en sån sak. Ja, tänk att inte ens de som var närmast Jesus hade en aning om vem han var. Det är lite skrämmande. Det är också sorgligt att se hur ensam Jesus var även bland sina närmaste. De förstod honom inte. Vi kommer tillbaka till det här i slutet av predikan.

Men Jesus är annorlunda. Han gör inte som nån kanske skulle förvänta sig. Jesus visar oss hur Gud bemöter dem som inte är intresserade av honom, såna som svarar "Aldrig i livet" på kallelsen. Jesus bara fortsätter. Han stannar inte. Han gör inget speciellt. Han straffar dem inte. Han tvingar dem inte. Han bara säger nåt i stil med "Okej, om det är så du vill ha det för tillfället, så låt det vara så", sen fortsätter han att gå.

Varför gör Jesus så? Jo, kom ihåg att Jesus är ute på en resa. Han har en plan. Han slår aldrig in dörren när han är oönskad. Jesus är en sann gentleman i berättelsen och är så även idag. Han tvingar sig aldrig på någon om han inte är välkommen.

Låt oss nu se på den andra typen av människor här i berättelsen. Vi kan kalla dem för "Ja, men"- människor, eftersom deras återkommande fras är "Ja, men...". Den här typen av människor känner Gud väldigt väl. Det verkar vara samma sak med Jesus i texten.

Det står: "När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.” Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.” Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." (Luk 9:57-62)

På ytan verkar de här tre vara potentiella lärjungar. De hade alla rimliga önskemål, men möttes alla med fullständigt orimliga svar från Jesus. Vi vet inte vad den förste hade i sikte. Vi vet bara att svaret blev att Jesus är hemlös och antagligen skulle det drabba honom själv också om han verkligen ville följa Jesus. Var mannen beredd att betala det priset?

Den andre killen hör Jesu kallelse, kort och tydligt: "Följ mig". Svaret blev "Ja, men… låt mig först gå och begrava min far". En rimlig önskan kan man tycka, men det är inte det som Jesus frågar efter. Men vi vet också, utifrån alla andra berättelser om Jesus att om killen hade valt att följa Jesus först och främst, så hade Jesus följt honom tillbaka till sin far och vem vet vad som hade hänt då. Märkliga saker har ju hänt tidigare när Jesus varit bland döda människor. Man skulle kunna säga att döda människor hade svårt att fortsätta vara döda när Jesus var i närheten.

Och Jesus var inte alls okänslig inför såna som var i sorg, tvärtom. Vi har så många exempel på hans djupa empati för behövande människor. Det står att han t ex grät med dem som sörjde när Lasaros hade dött, men det står också i nästa andetag att han gav dem hopp och vände deras sorg till glädje.

Den tredje mannen har också rimliga önskemål "Låt mig först ta farväl av dem där hemma". Det är också fullt rimligt. Jag menar: hur skulle du kunna förklara för din familj om du försvann i tre år, utan att ta farväl? Jesus ställer allt på sin spets. Vi är ute på en resa. Tiden är begränsad.

Jesus har en plan och kallelsen är nu. Det räcker inte ens med: "Ja, jag följer dig gärna, men låt mig gå hem först och fixa lite grejor". Antingen är du med eller också inte.

Lägg märke till hur dessa tre män med sina tvetydiga "Ja, men..." alla hade viktiga och fullt rimliga skäl till att tveka, men ändå märker vi att det inte räcker inför Jesus. Jesus är hård, det tycker vi nog alla. Ditt "Ja, men… " möts av ett "Om det är så du vill ha det, så… okej, det är ditt val. ".

Men varför är det så? Varför är Jesus så hård i sina ord? Jag tror att Gud vill säga oss nånting här. Han är inte intresserad av våra ursäkter. Han är intresserad av vår lydnad, av oss själva. Det handlar om att lämna hela sitt liv i Guds händer utan att lämna något utanför gemenskapen med honom. Inte så att våra liv är ointressanta för honom. Nej, tvärtom! När vi väl har lagt våra liv i Guds händer så vill han ta hand om allt, även om småsakerna, men det är bara vi som kan bestämma om vi vill låta honom göra det.

På ett sätt tycker jag att det är väldigt befriande. Det finns alltså ingenting i mitt liv som är för litet och för obetydligt för Gud. Jag får lämna allt, verkligen allt, i hans händer. Och han har lovat att omsluta allt i sin översvallande kärlek.

Egentligen är det väl så, handen på hjärtat, att vi undantar en hel del från vår överlåtelse till Gud. Vi har många "Ja, men…" i våra liv. Jag ska nämna tre områden som jag tänker på:

För det första: Hur har vi det med att helga vilodagen? "Ja, men det är ju enda dagen man är ledig, så då måste man ju passa på att klippa gräset". "Ja, men alla andra jobbar ju på söndagen, så då märks det inte så mycket om jag också gör det". "Ja, men för en gångs skulle så kan jag göra det".

För det andra tänker jag på tiondegivande, få av oss ger tionde, trots att Guds ord uppmanar oss att göra det. "Ja, det är säkert bra", säger vi, "men just nu tillåter inte min ekonomi det". "Ja, men vågar man verkligen göra det i dessa tuffa tider? Staten tar ju redan så mycket", "Ja, men vi har andra prioriteringar".

För det tredje måste vi ju erkänna att vi här i församlingen alltför sällan har bönestunder tillsammans med andra, trots att vi vet att vi borde. "Ja, men vi ber ju så mycket i andra sammanhang". "Ja, men det hör inte till vår tradition inom Svenska kyrkan". "Ja, men jag törs inte be högt". "Ja, men jag kan inte be högt". Ja, men… Ja, men… Vi hör hur det ekar.

Gud har knutit såna fantastiska löften till vilodagen, tiondegivandet, och den gemensamma bönen – bara för att nu nämna några få ämnen. Men är det här de svar som Gud vill höra? Han längtar ju efter att välsigna oss. Men på det här sättet går vi miste om en hel del av de välsignelser som Gud har i beredskap för oss. De delar av våra liv som vi inte överlåter till Gud kan han ju inte heller välsigna, eller hur?

Det är kanske bra att Jesus är så hård i den här texten. Förhoppningsvis får det oss att tänka efter hur vi vill ha det. Gud går inte att förhandla med. Han vill ha allt eller inget. Han är på väg och frågan är om vi vill lämna allt till honom och följa honom på vägen.

Jag sa i början av predikan att det var tre typer av människor i texten. Det finns en del som svarar "Aldrig i livet" till kallelsen att följa i Mästarens fotspår. Andra svarar "Ja, men…", men det finns också en tredje kategori människor, såna som säger: "Vad du än säger".

Vilka är det? Ja, vi tänker gärna att det måste ju vara de stora och kraftfulla Gudsmänniskorna, de som förstår universums alla stora mysterier, de verkligt andliga människor, som har insikt om Gud själv i själ och hjärta. Men det är det inte. Den tredje typen av svar som vi möter i berättelsen är de märkliga lärjungarna, alltså de som inte alls förstår vem Jesus är och vad han håller på med.

Nej, de har återigen missuppfattat Jesus. "Ska vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?". "Nej, nej, Johannes, inte alls". "Ska vi låta grilla dem över öppen eld? " Nej, stopp Jakob och sluta leka med tändstickorna!"

Jesus är helt ensam, till och med mitt bland sina närmaste vänner. De förstod honom inte. De hade ingen aning om vad det hela handlade om.

Men varför omgav sig Jesus med såna idioter då? Vi ser ju hela tiden märkliga händelser där Jesus måste tillrättavisa sina lärjungar?

Ja, vi har faktiskt redan hört svaret flera gånger. Att vara en lärjunge, att gå i Mästarens fotspår, att vara en sann efterföljare till Jesus, handlar inte om att förstå allt, utan om att lyda.

Lydnad är ett svårt ord idag. Vi har så svårt för att böja oss inför någon, inte ens för Gud själv. Vi ryggar lätt tillbaka, men ändå är det lydnad det handlar om. Jesus kommer aldrig att föra dig till sånt som skadar dig eller lämna dig i en återvändsgränd. Nej, han kommer att föra dig vidare genom livet. Ibland kan vandringen vara tuff, men han kommer alltid att föra dig igenom svårigheterna. Han kommer aldrig att lämna dig, inte ens när livet går genom dödsskuggans dal.

Jag vet inte hur det är med dig, men lärjungarna förstod inte vem Jesus var. De förstod inte vart han var på väg. De visste inte vad som väntade dem själva. Allt de visste var att Jesus var en man som hade en plan, som var på väg nånstans och att han hade kallat dem att följa honom. De hade lämnat allt i lydnad och följt med. "Javisst, Jesus, jag följer dig. Vad du än säger, så följer jag dig".

Det här är ett val som du och jag också måste göra. Lydnad och förtröstan - eller tvivel och ursäkter? Vad väljer vi? Är det nån som vill följa? Är det nån som gärna ser in i Jesu kärleksfulla ögon och säger till honom: Ja, Jesus jag vill följa dig, vad det än kostar. Jag vill följa dig, för jag ser och förstår att du är Messias den levande Gudens Son och det finns ingen annan för mig. Ta hand om mig!

Om det är nån här som vill följa Jesus, utan alla dessa ursäkter som vi vanligtvis har, en lärjunge som är villig att följa i Mästarens fotspår och följa och lyda det som Jesus lär oss i sitt ord, så be då gärna med i följande bön.

Jesus, jag vill vara din lärjunge. Jag vill göra vad du än begär av mig. Helige Ande övervinn alla mina ursäkter. Jag ber att mitt liv ska vittna om min tro. Jag vill lyssna och jag vill följa dig när du talar till mig. Öppna mitt hjärta och mina öron så att jag kan höra din röst. Jag vill följa dig, även om jag inte förstår allt. Förnya mitt lärjungaskap, Herre. Förnya mig. Skapa nåt nytt av mig. I Jesu namn. Amen

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016