Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


5:e söndagen efter Trettondedagen
Gudstjänst i Backens kyrka
10 februari 2019
Tema:
Sådd och skörd
Text: Mark 9:38-41


När jag läste den här texten började jag tänka på en historia jag har hört många gånger. Huruvida den är sann vet jag inte. Det var i alla fall en prästkollega som var uppe i fjällvärlden nånstans och besökte sina församlingsbor. Nu kom han hem till ett äldre par som bodde väldigt isolerat. Han knackade på och mannen i huset öppnade. Prästen sträckte fram handen och hälsade på den långe mannen. Mannen presenterade sig som Enok Nitti. Bakom honom tittade hans lilla fru fram. Hon hette Sirkka… Sirkka Nitti.

”Men så roligt att prästen hälsar på”, sa de och bjöd in honom på en kopp kaffe. När de satt och pratade undrade prästen lite försynt varför herrskapet inte besökte gudstjänsterna. Gubben tittade på sin hustru och sa: ”Jo, det beror på att vi är de enda rättroende här i bygden och vi vill inte beblanda oss med andra som inte tror på rätt sätt”. När gumman reste sig upp för att hämta påtår, viskade gubben till prästen: ”Men jag är tveksam till hur det egentligen är ställt med tron hos frugan”.

Det är lätt att skratta åt den här historien, men jag tror inte den är helt ovanlig, åtminstone i vissa kretsar. För nog har vi lätt att se oss själva som rättroende och se lite snett på alla som inte tror exakt som en själv eller som inte tillhör den egna gruppen.

Så var det absolut för lärjungarna. De hade sett en man som drev ut demoner i Jesu namn. Men de kände honom inte, så nog var det lite väl suspekt. De hade till och med försökt stoppa honom. Men Jesus säger ”Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss”.

Det är väldigt intressant i sammanhanget att tidigare i samma kapitel kan vi läsa att lärjungarna hade försökt med samma sak, att driva ut en stum ande, men de hade inte lyckats. Kanske låg detta misslyckande i bakgrunden när Johannes säger detta till Jesus.

Men bara för att man själv inte har fått gåvan att bota sjuka, betyder det ju inte att helandets gåva inte finns på annat håll. Det är en viktig sak att komma ihåg.

Jag tror att vi – särskilt inom Svenska kyrkan – är ganska avvaktande inför olika former av uttryck som förekommer i andra kristna sammanhang. Vi håller oss gärna i den trygga mittfåran och reagerar om någon sticker ut och blir för andlig, eller för högljudd, eller för glad, eller – i våra ögon – för konstig. Vår rädsla och osäkerhet gör tyvärr att vi alltför ofta kastar ut barnet med badvattnet och därmed missar outforskade dimensioner i det kristna livet. 

Men det Jesus gör när han uppmanar sina lärjungar att inte hindra mannen som drev ut demoner, är att han öppnar upp för andra grupperingar och andra sätt att uttrycka sin tro. Åtminstone så länge som det sker i Jesu namn förstås. Det är viktigt att understryka. Jesus är nyckeln till att det är rätt, att Jesus får äran.

Jag håller därför inte med påven Fransiskus när han och någon muslimsk storimam nyligen hade skrivit under ett dokument och hävdat att ”Mångfalden av religioner är Guds vilja”. Det tror jag inte. Mångfalden inom kristenheten: Ja! Men allt är inte Gud som glimmar ute i den stora världen. Det finns fortfarande bara en väg till himlen och det är Jesus, som ju säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Det kan vi aldrig komma runt. Därmed inte sagt att vi inte kan samtala, samexistera och arbeta för fred tillsammans.

Men mångfalden inom kristenheten är en annan sak. Jesus öppnar upp för andra kristna, öppnar för andra traditioner, andra sätt att till exempel betona den Helige Ande och leva i ett flöde av Andens gåvor i församlingen.

I den gammaltestamentliga texten idag kunde vi läsa hur Guds Ande föll över de sjuttio äldste och de greps av profetisk hänryckning, för första och enda gången. Tänk om vi fick se det här i Backens kyrka att församlingsrådet ställer sig upp och profeterar och låter den Helige Ande få en tydligare plats i vår församling. Det vore fantastiskt!

Eller för den skull du och jag, eller någon som inte hade möjlighet att komma till kyrkan idag. Tänk om vi alla kom i profetisk hänryckning och förkunnar Guds frälsning, så att alla vi möter blir berörda av budskapet, både innanför kyrkväggarna och utanför.

Jag blir så glad över det som Mose säger. Han säger ungefär som Jesus: Hindra dem inte! Och han lägger till ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla

Och möjligheterna finns! Moses önskan uppfylldes på Pingstdagen, femtio dagar efter Jesu uppståndelse, när den Helige Ande utgöts över alla som var församlade och det har sen dess spridit sig ända hit till Backens kyrka. Hur kan jag säga det? Jo, för att annars hade du inte kunnat tro. Det är den Helige Andes verk, Livgivaren, som ger tro till våra liv och liv till vår tro.

Samtidigt har vi alltför ofta satt den Helige Ande på sparlåga i våra liv, när hela våra liv skulle kunna vara flödande av det levande vattnet, smorda av Andens närvaro. Många av oss längtar efter nåt mer – kanske även du. Och jag vill säga till dig som längtar efter något nytt och levande i din tro och i vår församling: Be! Sök den helige Ande, som är nyckeln till detta. Ja, låt det bli vår bön för vår församling, att Gud låter sin helige Ande komma över oss alla. Det vore fantastiskt!

För tänk om ”hela Herrens folk vore profeter”, som Mose sa. Tänk om hela paletten av Andens gåvor vore i funktion, så att det var en självklarhet i våra sammanhang med profetior, som träffar människors liv, till upprättelse och nytt liv, helande till kropp och själ, förmågan att skilja mellan andar, så att det inte barkar iväg – bara för att nämna några av Andes gåvor.

Sen måste jag till sist prata lite om tjänande, för det är det som allt syftar till, att vi får tjäna Gud med våra gåvor, tjäna Gud och våra medmänniskor. Även på det området öppnar Jesus upp i dagens evangelietext. Han öppnar upp för andra kristna traditioner och erfarenheter, öppnar upp för den Helige Andes verk i församlingen, det som vi får ta emot, men även för vårt tjänande, det som vi ger ut.

Vi har ju så lätt för att sätta oss i kyrkbänken och konsumera, att bara ta emot och samtidigt överlåta tjänandet till de anställda: präst, musiker, diakon, pedagog, husmor och vaktmästare. Men det är inte tänkt så. Visst har vi som anställda en viktig roll i detta, men du är personligen ovärderlig som volontär i smått och stort.

”Men vad har jag att komma med?”, tänker många.

Texterna nämner tjänandet i form av profetior och demonutdrivning, men jag tror inte att det stannar det. Jag tror inte det är allas uppgift att syssla med sånt. Men lyssna nu: det är orden i slutet jag särskilt tänker på. Jesus säger: ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Krisus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön

Tala om att Jesus öppnar upp och befriar oss även i vårt tjänande! Även att bara visa omsorg genom att ge en annan människa ett glas vatten är nånting som Gud ser och gläds åt. Du ska inte gå miste om din lön.

Så låt inte dina egna tankar och andras åsikter begränsa dig i vad du kan och får göra. Lyssna till vad Jesus säger, ta emot hans befrielse, var öppen för den Helige Andes ledning och dela sen med dig av det du har fått, även om det så bara är ett glas vatten till nån som är törstig.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2019