Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


5:e söndagen i Påsktiden
Högmässa Öjeby kyrka
22 maj 2011
Tema: Att växa i tro
Text: Joh 17:9-17


Vår identitet

Jag har de senaste dagarna funderat en del kring vad som egentligen är vår identitet som människor. Sen kom jag på att det faktiskt har en hel del att göra med dagens tema, som är ”att växa i tro”.

Ja, vad är vår identitet? Vad är min identitet? Jag tror att det finns några byggstenar som vi ofta tänker på:

För det första är det vårt namn. Jag heter Sven-Bertil Grahn. Det är inte världens vackraste namn, men det är jag. Jag hette förresten Karlsson fram till 17-årsåldern, när jag valde att byta till min mammas flicknamn. Grahn är ju finare, åtminstone i mina öron, och jag är glad över att få föra släktnamnet vidare. Men samtidigt: det ändrade inte min identitet nämnvärt. Hursomhelst är jag så mycket mer än mitt namn.

Vårt yrke är en annan sak som präglar oss. Tänk bara på forna tiders gravstenar där det kunde stå: ”Byggmästare Andersson”, ”Kyrkoherde Holmberg”, ”Hemmansägare Gustafsson”, och så vidare. Det är klart att mitt yrke är en del av min identitet. Jag är präst, vilket påverkar mig och min omgivning ganska mycket. Det är mitt kall. Jag är stolt över att få tjäna Jesus, men samtidigt är jag förstås inte förmer än någon annan. I vissa fall kan det till och med vara en belastning att vara präst. Men jag är ju så mycket mer än så.

Vår identitet kan också vara präglade av våra personlighetsdrag, det som andra ser hos mig och förknippar med mig. I mitt fall tror jag många tänker på ett visst mått av humor. Vissa kallar den sjuk – och det kanske den är. I alla fall småkrasslig. Andra tror jag ser mig som en snäll människa, kanske för snäll ibland. Men jag är ju så mycket mer än så.

För en del är det vårt yttre som är vår identitet. Självklart påverkar utseendet oss, annars skulle inte så många spendera så mycket tid på sitt yttre. Många av oss har komplex för olika saker. Jag vill förstås inte känna mig som flintskallen, fetknoppen eller glasögonormen. Jag vill inte att dessa yttre skavanker ska prägla min identitet, men ibland gör det det. Ni känner säkert igen er. Men jag är ju så mycket mer än så!

Sista saken jag tänkte ta upp är vårt inre. Jag ser att det finns vissa saker inom mig som påverkar min identitet. Så är det säkert för er också. Visst påverkar det mig en hel del att jag stammar och att jag är lite blyg i vissa lägen. Sen måste jag erkänna att jag många gånger fastnar i att jag är en syndare. Jag brottas med saker som kanske ingen annan än Gud vet om. Men jag är ju så mycket mer än så!

Allt det här – vårt namn, vårt yrke, våra personlighetsdrag, vårt yttre och vårt inre – är sånt som präglar vår identitet. För en del kan det lyfta oss och för en del blir det nånting som tynger ner oss.

 

Vi är så mycket mer!

Men jag vill understryka en sak som är väldigt viktigt: Vi är så mycket mer än detta! Vi är så mycket mer än de saker jag har nämnt, särskilt när det får omslutas av Guds kärlek och omsorg, särskilt när vi påminner oss om att vi är Guds barn, Guds älskade barn. Vår identitet går djupare.

När det gäller vårt namn så säger Gud genom profeten Jesaja: ”Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.” (Jes 43:1b – Bibel-82). När vi döptes fick vi Guds namn uttalat över oss: ”Anders Sven-Bertil, jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” – och i hans namn ska vi segra!

När det gäller vårt yrke så spelar det ingen roll vad vi arbetar med, vi kan tjäna Gud på så många olika sätt. Alla jobb får en helt annan lyster när vi gör det för Gud och våra medmänniskor.

När det gäller våra personlighetsdrag så har vi många gåvor som vi kan använda i Guds tjänst. Det finns ingenting som är för litet eller för obetydligt för att inte Gud ska kunna använda oss. Det kan till och med vara så att det som vi tror bara är svagt och oanvändbart kan bli vår största tillgång.

När det gäller vårt yttre kan man givetvis göra en del åt vissa saker: jag borde till exempel banta. Jag har svårare att göra nåt åt flinten. Men egentligen handlar det om att inse att Gud älskar dig som den du är och gärna vill hjälpa dig att kunna acceptera dig själv och älska dig själv, trots dina skavanker.

När det gäller vårt inre så vill Gud visa oss så mycket omsorg. Han vill förlåta den synd som gnager i oss, lyfta bort de bördor vi bär på, hela de sår som finns inombords, och förädla den människa du är skapad till att vara.

För du är Guds barn ända sen ditt dop. Du kanske inte är medveten om det, du kanske inte lever som så, men Gud tar aldrig tillbaka det faktum att du tillhör honom, att han älskar dig och vill återupprätta dig som Guds barn.

 

Din viktigaste identitet

Detta är din viktigaste identitet. Detta är det som borde vara grunden för oss alla, som borde driva bort alla andra tankar om oss själva. För är vi Guds barn, så är vi också arvtagare till himmelriket.

Det handlar om att lyssna till vad den Helige Ande vill säga till oss var och en. Paulus skriver i Romarbrevet: ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.” (Rom 8:16-17)

Och som Paulus skriver till Timotheos: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” (2 Tim 1:7)

Nu kanske någon vän av ordning funderar på vad det här har med dagens tema att göra, ”att växa i tro”? Jo, det är ju just detta det handlar om, att återupptäcka grunden, att låta den Helige Ande börja vattna det frö som ligger planterat i vårt hjärta, så att vår tro börjar gro och växa. En del av oss har redan upptäckt detta, men även vi måste låta den gode trädgårdsmästaren rensa bort ogräs som finns i vår rabatt, i våra liv.

Det är också detta som Jesus ber om i den bön som vi läste om i evangelietexten. Den brukar kallas för ”Jesu översteprästerliga förbön”, eller ” Jesu förbön för dem som är hans”, alltså för dig och mig. Där ber Jesus om beskydd över oss så att vi inte ska gå under i en värld som är vänd bort från Gud. ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda

Jesu förbön handlar ytterst sett om att vi ska bevaras i vår identitet som Guds barn, att vi inte ska låta något yttre bryta ner oss, utan att vi i stället ska växa i tro och tillit till honom som gjort barnaskapet möjligt.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016