Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


4:e söndagen efter Trefaldighet
Gudstjänst i Backens kyrka
9 juli 2017
Tema: Att inte döma
Text: Luk 6:36-42


Jag måste erkänna att den här söndagens tema och texter inte tillhör mina favoriter. Det handlar om ”Att inte döma”. Under veckan har jag funderat på varför jag känner så här. Jag tror jag alltid har känt så inför denna typ av texter. Men varför?

Jag har kommit fram till att den första orsaken är att jag känner mig träffad och blir lite illa till mods. För det är klart att jag har en bjälke i mitt öga, som inte borde vara där och att jag har alltför lätt för att granska andras förehavanden och bedöma dem i mitt inre, även om det bara handlar om en liten flisa i jämförelse med mig själv.

Ta bara ute i trafiken. Det är klart att jag kan kommentera om någon gör nån dumhet, nån obetänksam omkörning eller liknande. Men jag har svårare se när det är jag själv som klantar mig. Det finns ju alltid förmildrande omständigheter, anser jag. Och om inte annat: varför har jag så lätt för att trycka för hårt på gaspedalen?

Jag är inte bättre än andra. På vissa plan är jag kanske till och med värre än många andra. Jag är verkligen inte den som ska kasta första stenen. Ändå gör jag det lite för ofta.

Och när det gäller trosfrågor. Visst har vi lite för lätt för att döma ut andras sätt att utöva och uttrycka sin tro? Är de inte för liberala, så nog är de för konservativa. Är de inte förbjudande, så är de alltför tillåtande. Det är aldrig riktigt, riktigt bra. Antagligen är det bara jag som har den rätta tron. Och så säger Jesus så här…

Ja, jag känner mig träffad av Jesu ord. De gäller mig – och kanske gäller de dig också?

Andra orsaken till att jag inte gillar temat ”Att inte döma” tror jag handlar om att jag tycker det är ord som kan missbrukas. Hur många gånger får vi inte höra orden ”Döm inte!” Det citeras gärna när man upplever att man blir dömd av andra för sina handlingar och sin livsstil: ”Döm inte! Vem är du att döma? Du ska inte döma!”

Visst är det rätt, sant och riktigt. Det är inte vi människor som ska döma. Det kan bara Gud själv göra. Tack och lov för det! För vi bär nog alla på ett hopp om att ska det dömas, så ska det ske med både kärleksfull rättvisa och med barmhärtighet. Och vem kan det utom Gud? Som psalmen säger ”All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet” (Sv Ps 217:4)

Ja, det är Gud som dömer, men genom att med eftertryck uppmana varann att inte döma, så finns det en risk att vi lägger locket på och inte längre vågar diskutera vad som är rätt och fel. För visst finns det gränser och visst passerar vi dem lite för ofta, både som enskilda och samhället i stort. Vi behöver ett sunt samtalsklimat kring moraliska frågor.

Jag tror att vi har glömt bort att vi inte heller ska backa från det viktiga uppdraget att undervisa, förmana och vägleda våra medmänniskor. Vi kan alla hamna snett och hur ska vi komma tillbaka till den rätta vägen om vi inte får hjälp och stöd från andra?

Paulus skriver i dagens episteltext: ”Om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:1-2)

Nyckeln är förstås att förmaningen bara kan komma från en som är ödmjuk och kärleksfull och inte fördömande. Och det är nog det som Jesus mest av allt vill komma åt i texten.

Tredje orsaken till att jag har svårt för temat ”Att inte döma” är att det blir för mycket lag. Jag har svårt att se evangeliet mellan alla pekpinnar.

Det är klart att vi behöver lagen, en moralisk kompass som visar oss hur vi ska leva. Men den ska inte vara en checklista för att vi ska kunna läxa upp andra, utan lagen är tänkt att vara en spegel, en spegel där vi kan betrakta oss själva och vårt liv, så att vi kan ställa oss frågan: hur är det egentligen ställt med mig och mitt liv, mitt inre och mitt handlande?

Men det får aldrig stanna där.

Då är det så lätt att vi dömer oss själva, att vi blir så nedtryckta av den spegelbild vi ser att det alldeles tar bort livsglädjen. Ja, jag har svårt att se evangeliet i den här och liknande texter. Det är ju sällan lagen befriar oss. Den ger oss bara insikt om vår skuld och vårt tillkortakommande inför Gud. Det är visserligen lagens uppgift, men då ska det inte stanna där, utan då ska lagen varsamt leda oss till Jesus, till förlåtelsen, till evangeliet, till den öppna famnen. Annars är lagen bara förtryckande.

Nej, vi behöver evangeliet, det glada budskapet, lösningen på problemet. Vi behöver hopp och framtidstro – och vem kunde ana att vi kunde finna evangeliet i Gamla testamentet den är dagen? För vad står det hos profeten Hesekiel?

Det börjar visserligen med orden ”Jag ska döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud”. Men sen kommer lösningen: ”Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.” (Hes 18:30-32)

Detta är ju vad Gud själv vill: Han önskar ingens död. Han vill att vi ska leva. Så därför uppmanas vi att vända om.

Men det stannar inte där. Gud har själv gått oss till mötes. När vi genom lagen har insett vårt behov av räddning, så fanns Gud redan där. Han var aktiv redan när vi speglade oss i lagen. Det var han som gett oss den. Han var aktiv när vi insåg att vi behövde honom. Det var han som gjorde det. Han var aktiv och hjälpte oss att vända om, tillbaka till honom, tillbaka till den Gud som själv blev människa för att lösa oss från domen, för att skapa ett nytt hjärta i oss och ge oss en ny ande.

Vi har en levande och verksam Gud, som Fadern, Sonen och den Helige Ande, som Skaparen, Befriaren och Hjälparen. Och allt som Jesus gjort för oss på korset har resulterat i det som Paulus skriver i Romarbrevet: ”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus” (Rom 8:1). Det är därför vi behöver vända om till honom.

Nej, det blir ingen fällande dom, eftersom Jesus redan tagit på sig straffet. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (Joh 3:16-17)

Så öppnar sig evangeliet i dagens text även för mig till sist, där jag ser och förstår att tyngdpunkten inte ligger i på mina egna ansträngningar eller misslyckanden i dessa frågor, utan på de möjligheter som öppnat sig genom Jesu död och uppståndelse. Därför lyder dagens glada budskap så här:

  • Döm ingen annan, för Jesus har gjort så att du inte blir dömd.
  • Förklara ingen skyldig, för Jesus har förklarat dig oskyldig.
  • Frikänn, för Jesus har frikänt dig.

Du har fått så mycket, därför kan du ge vidare. Det finns mer att få. Så ge frikostigt till andra, för det finns hela tiden mer att få hos Jesus.

När du har Jesus i ditt hjärta, så kan du se flisan av Jesus i andras hjärtan. Hjälp dem att upptäcka det.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2017