Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


4:e söndagen i Påsktiden
Gudstjänst i Piteå kyrka
26 april 2015
Tema: Vägen till livet
Text: Joh 13:31-35


För snart 20 år sen sändes det en svensk TV-serie som hette ”Silvermannen”. Är det nån av er som minns den? Ja, det är nog inte så mycket att minnas egentligen. Det enda jag kommer ihåg är att den märkliga huvudpersonen, som spelades av Kjell Bergqvist, brukade rufsa sig i skallen och halvskrika: ”Jag vill inte vara arg. Jag vill vara glaaaad!”

Ja, vem vill inte vara glad? Vem vill inte känna lyckan bubbla inombords och få dela denna glädje med hela världen?

Bibelns budskap är fyllt av glädje. Glädje hör ihop med Guds värld. Det är en av Andens frukter (Gal 5:22) och Paulus skriver i Romarbrevet: ”Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”. (Rom 14:17)

Glädjen fanns redan i skapelsen, glädjen i att leva i en nära gemenskap med Gud. Nåt annat fanns inte. Men när människorna vände sig bort från Gud drog de sig också bort från den sanna glädjen. Första tecknet var när de gömde sig för Gud i lustgården av rädsla (1 Mos 3:8-10). De kände inte längre en spontan glädje över att träffa Gud. Ända sen dess har människan försökt återskapa den ursprungliga glädjen, på samma sätt som vi också har försökt ersätta Gud och Gudsgemenskapens frukter på andra områden.

Det är inget fel i att känna glädje när vid idrottsframgångar, när vi är på fest, när vi träffar gamla vänner, när vi gör nåt shoppingfynd, eller nåt liknande. Inget fel i det. Men vi ska vara medvetna om att det är en relativt kortsiktig glädje, en glädje som går över och kanske då ersätts av en ny jakt på glädjekickar. Som gamla journalfilmer uttryckte det: ”Men säg den glädje som varar beständigt”

Sofar, en av Jobs vänner konstaterar: "Vet du inte detta: Sedan urminnes tid, sedan människan blev satt på jorden, varar de ondas jubel en kort stund, den gudlöses glädje ett ögonblick." (Job 20:4-5)

Och i Ordspråksboken står det: "En väg som tycks vara den rätta kan ändå föra till döden. Också när man skrattar kan hjärtat värka, och glädjen kan sluta i sorg." (Ords 14:12-13). Den mänskliga, själiska glädjen är alltså begränsad.

Men hos Gud finns denna fullkomliga glädje kvar och han välsignar dem som söker honom med glädje, bestående glädje. Han är glädjens källa och hos honom får vi del av den. Det är som David skriver i Psaltaren 4: ”7Många säger: ”Vem kan ge oss lycka?” Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd.” (Ps 4:7-8)

Som sagt: ”Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden

I Psaltaren 87 står det: ”Under sång och dans skall man säga: ”Alla mina källor har jag i dig.”(Ps 87:7 – Svenska Folkbibeln)

Det här är grunden, att glädjen finns hos Gud. Han är glädjens källa, den som vill ge oss den djupaste, bestående glädjen, grundglädjen, som faktiskt kan flöda, även om livet ibland är tungt och jobbigt. Men det kommer vi tillbaka till.

Denna glädje hade Jesu lärjungar fått smaka på medan de hade följt Jesus under några korta år. Men, som vi förstår av texten, hade nånting hänt. De var mest bara förvirrade. Jesus hade nämligen förklarat för dem att han skulle lämna dem, att han skulle utlämnas och dödas, men han poängterade att detta ändå inte var slutet för deras gemenskap. De skulle mötas igen.

Lärjungarna hade dock fastnat vid detta att Jesus skulle lämna dem och de var verkligen fyllda av sorg, vilket bara fördjupades när Jesus greps, korsfästes och dog. De hade inte hört och förstått att han förutsagt även sin uppståndelse. Och egentligen: vem kan klandra dem? Är man död så är man död! Det säger ju precis all erfarenhet.

Men Jesus bryter detta, både sorgen och dödens makt. Han bevisar det genom sin egen uppståndelse. Han vänder död till liv, både för sig själv, sina lärjungar och för dig och mig. Vi bär på ett hopp om ett liv efter döden. Men inte bara det: vi bär också på ett hopp om ett liv före döden. Jesus visar oss vägen till livet. Ja, Jesus är vägen till livet. Eller ännu tydligare: Jesus är själva livet.

Lärjungarna trodde att deras liv var slut när Jesus sade att han skulle lämna dem. Men Jesus säger: ”Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje”. Sen jämför han det med en kvinna som ska föda barn. Denna plåga glöms snart bort när det nya livet har fötts. Smärtan byts ut mot en bestående glädje. ”Nu har ni också det svårt”, säger Jesus, ”Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Lärjungarna trodde att deras liv var slut, men det var nu, i mötet med den Uppståndne, som det nya livet började.

Det här borde gälla oss också, vi som sitter i Piteå kyrka idag. Men ibland känns det som att det är oss Paulus riktar sig till när han skriver: ”Vart har nu ert jubel och er glädje tagit vägen?” (Gal 4:15a – enligt Bo Giertz översättning). Vi har alltför ofta tappat bort det som borde vara självklart och en naturlig del i våra liv.

Men livet går ju inte alltid på räls. Även om vi går på livets väg tillsammans med Jesus, så är det lätt att vi tappar den här närheten till honom, den som gör att livets och glädjens källa flödar och oron är som bortblåst. Det kan hända saker som gör att vår blick blir skymd av livets omständigheter, att vi glömmer bort att Jesus aldrig överger oss, utan ständigt är nära oss: uppstånden, kraftfull och levande.

Jag vet inte hur det är med dig, vilka sorger du bär på och vad du brottas med i livet. Jag vet själv att livet inte är enkelt. De senaste åren har, som en del av er vet, varit mycket jobbiga på det personliga planet, med skilsmässa, utmattningsdepression, längre sjukskrivning, medberoende, mycket oro för barnen, osv. Men ändå – och jag kan inte förklara det på nåt annat sätt än att det är Guds nåd och omsorg – ändå har det funnits kvar en grundglädje inom mig. Periodvis har glädjekällan bara sipprat, men den finns där och idag flödar det, trots att en del av mina familjeproblem ändå finns kvar.

Det finns nämligen inga problem i världen, som inte Jesus kan lösa. Det kanske inte sker när vi vill det eller på det sätt vi önskar, men Jesus, som har uppstått från de döda, har makten att bryta allt och vill ersätta den inre stormen med den frid som inte världen kan ge. Han är nära alla som längtar efter honom. Så ”känn ingen oro och tappa inte modet” (Joh 14:27), som Jesus säger. 

Eller som psalmen ”Blott en dag” säger: ”Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då?” Därför får vi be och överlämna våra egna liv, livets stormar och svårigheter, i Guds varma, kärleksfulla händer. Och när allt ligger i Guds händer, så behöver vi inte oroa oss.

Vetskapen om detta fyller mig med så stor trygghet och glädje i djupet av mitt hjärta, att allt det övriga i mitt liv – trots allt – inte kan hindra glädjen från att sippra, strömma och ibland forsa fram.

Och jag vet att detta kan gälla även dig!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016