Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


Midfastosöndagen eller 4:e söndagen i Fastan
Högmässa i Backens
kyrka
11 mars 2018
Tema: Livets bröd
Text: Joh 6:1-15


Har du nån gång varit så inne i nånting att du alldeles glömt bort att äta? Jag tror aldrig det har hänt för egen del, för nog brukar magen säga ifrån förr eller senare och kräva sitt. Inte ens om jag råkat försova mig på morgonen skulle jag komma på tanken att hoppa över frukosten. Maten är så grundläggande, så det måste krävas nåt extraordinärt för att jag skulle glömma bort att äta.

Så jag undrar hur folket i bibelberättelsen egentligen fungerade. Jag förstår att de var rejält nyfikna på Jesus och hungrade efter brödet från himmelen (som manskören sjöng om alldeles nyss).

Texten ger oss svaret: ”Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka”. Ja, de hade sett vad Jesus kunde göra. De hade fått smaka på något gudomligt och de hungrade efter mer. Ja, de var svältfödda på det som de anade att Jesus kunde ge dem, han som redan dagen efter skulle sätta allt i sitt sammanhang. Jesus sa: ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv” (Joh 6:33). Sen preciserade Jesus vad han menade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh 6:35)

Det var därför de hade följt efter Jesus. Det var därför de nästan desperat hade släppt allt de hade och kopplat bort all självbevarelsedrift att åtminstone ta med sig en matsäck. De hungrade efter mer av Jesus och hade ingen plan B.

Åh, jag gillar den här desperationen, även om jag själv kanske hade brett ett par mackor för säkerhets skull. Samtidigt minns jag att Jesus också har sagt: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun” (Matt 4:4)

Ja, folket längtade efter det som kunde mätta deras inre hunger. De var så desperata att de till och med glömmer bort att de är hungriga.

Timmarna gick – åtminstone enligt Matteus version av den här händelsen – och när Jesus började tycka det var svårt att överrösta de kurrande magarna från mer än 5000 män + kvinnor och barn, frågade han lärjungarna: ”Hur ska vi lösa det här problemet? Var ska vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?”

Ja, hur skulle man lösa problemet? Man kan läsa texten på många sätt och plocka fram många olika perspektiv: Först och främst att Jesus visar sin makt genom att göra ett fantastiskt underverk. Men vi kan även läsa den symboliskt och till exempel se kopplingen till nattvarden. Eller också kan vi fördjupa oss i rättvis fördelning.

Allt det här hade vi ju förstås kunnat göra, men idag tar vi perspektivet problemlösning. Och problemet är ju att massor med människor kommit till Jesus, men att de inte klarar sig längre utan att få mat. Men varifrån ska de få mat? Det är problemet.

Folket var urusla problemlösare: De hade försummat att ta med sig matsäck och även om de hade blivit mättade av det himmelska brödet, så behövde de nu förstås även mat för sina skrikande magar. Och i den situationen är det för sent, då tänker man inte klart och det är fortfarande många år tills McDonalds öppnar i de där trakterna.

Filippos, en av lärjungarna, hade ingen aning, trots att han kom från byn Betsaida, inte långt därifrån. Han om någon borde väl ha känt till nån välvillig bagare eller nån fiskare som hade nåt över?

Andreas hade lite bättre koll. Han verkar vara en av de lärjungar som hade bäst förmåga att se andra, att se de små och deras resurser. Ja, det verkar vara som att alltid när han är med i händelserna, så leder han människor till Jesus. Han är ett föredöme, för mitt bland alla dessa 5000 män fanns en pojke, en av dem som sorgligt nog inte räknades, en pojke som var den ende som var förberedd på att det kunde bli en lång dag. Han – eller kanske mer hans mamma? – hade packat ner fem bröd och två fiskar. Det var inte vetebröd, utan kornbröd, fattigmat, men det spelade ingen roll. Det skulle ha gjort honom mätt.

Andreas och pojken var goda problemlösare, eftersom de gick till den störste av dem alla, för Jesus hade hela tiden haft planen klar för sig.

Jesus lyfter upp de fem kornbröden och bad den vanliga judiska bordsbönen: ”Jag tackar dig Gud, för att du låter bröd växa fram ur jorden.”

Sen fördelades maten och Jesu makt blev tydlig. Fem bröd och två fiskar räckte till 5000 män + kvinnor och barn. Alla blev mätta. Och det blev över. Tolv korgar fulla. Detta var ingenting annat än ett underverk, ett tecken från Jesus på vilka gudomliga resurser det finns hos honom.

Jag vet inte vad som hände med folket sen, om de lärde sig något av det som de hade fått vara med om? Men ännu viktigare: Vad har det lärt oss? Vad har du och jag lärt oss av detta brödunder? Vad har vi lärt oss om problemlösning?

Det är ingen tvekan om att vi behöver mat på flera plan. Givetvis behöver vi äta oss mätta och få näring så att vi orkar med allt vi behöver göra i vårt dagliga liv. Men bönen ”Ge oss idag det bröd vi behöver” handlar även om mat för vår inre människa.

För även där har vi behov – och kanske större behov än vi anar. Sannolikt var det just detta som folket kände av och följde efter Jesus. Jag tror nämligen att vi alla bär på ett tomrum, en inre hunger efter mening i vårt liv, en längtan efter trygghet och hopp, en djup glädje som bär genom sorgerna, en äkta kärlek som håller oss varma i den kyliga världen och behovet att bara få äta oss mätta av Livets bröd.

Jag tror vi behöver vara som pojken och aposteln Andreas, att vi går till Jesus med det vi har, såna som vi är, för Jesus ser våra behov och har redan svaret på vårt problem. Ja, han är svaret. Han är lösningen.

Så om du hungrar efter mer av Jesus, så finns han här. Han finns mitt i gudstjänsten. Det är en mötesplats med Jesus. Han finns på ett särskilt sätt i brödet och vinet här framme vid nattvardsbordet, för det har han lovat. Det kanske inte ser så mycket ut för världen, ett litet bröd och några droppar vin, men där finns det välsignelse, där finns frälsningen, där finns livet.

Och Jesus lovar avslutningsvis, med tydlig koppling både till nattvarden och till sin egen död på korset, det som är livet för oss: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. 55Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. 56Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (Joh 6:54-56)

Så därför kan vi lita på orden vid nattvarden: ”Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet”. Och vi kan lita på löftena: ”Du har tagit emot vår Herre Jesus Kristus. Han bevarar dig till evigt liv”.

Med andra ord: i nattvarden tar vi emot Jesus själv, Jesu kropp och blod, han som kan och vill stilla vår inre hunger. Så låt oss lyssna till våra kurrande magar – eller rättast sagt: våra kurrande hjärtan och komma till Jesus.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2018