Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


3:e söndagen efter Trefaldighet
Piteå kyrka
12 juni 2016
Tema: Förlorad och återfunnen
Text: Luk 15:8-10


Jag tror att vi alla har erfarenheter av att förlora något och då menar jag inte något så simpelt som senaste fotbollsmatchen eller en vadslagning eller liknande. Nej, jag tänker mer på att vi kan tappa bort oss själva, tappa självförtroendet, tappa orken på ett djupare plan än vanligt, att förlora hälsan.

Eller ännu djupare: att förlora tron, hoppet och kärleken; förlorat den tro som burit oss större delen av livet, tappat hoppet om att livet nånsin ska ordna upp sig eller att kärleken lämnat oss, genom att döden eller någon annan kommit emellan och att livet efter denna förlust bara är tomt, så tomt.

Ja, en förlust kan smärta så djupt och ta över våra liv. Den kan bedöva oss. Det går inte koncentrera sig på nånting annat.

Ett ganska simpelt exempel: Det kan bli som när det var strömavbrott här i veckan. Jag tänkte på det faktiskt, att alla tankarna snurrade kring frånvaron av ström: Hur länge ska strömmen vara borta? Vad gör jag om det dröjer länge? Nu är det ju mer eller mindre sommar, så jag skulle väl inte behöva frysa i alla fall. Men vad händer med matvarorna i kylen och frysen? Och så vidare. Jag fick ingenting annat gjort. Allt blev liggande tills strömmen kom tillbaka efter nån timme. Och så kan det verkligen vara när vi drabbas av förluster av olika svårare slag.

Tänk om det är precis så för Gud också. Tänk om han blir alldeles förstörd när vi kommer bort från honom. Tänk om han inte får nånting annat gjort förrän han funnit oss igen.

Jo, jag tror faktiskt att det är så. Men med den skillnaden att Gud i alla fall inte blir handlingsförlamad. För Gud gör nånting åt situationen. Han är som kvinnan som sopar hela huset tills hon hittat myntet hon tappat. Ja, Gud har gjort allt för att vi inte ska vara förlorade och borttappade för evigt. Gud har gjort allt, till och med blivit människa och offrat sig själv på korset. Han har gått in i döden frivilligt för att vinna oss tillbaka till hans närhet.

Sån är Gud och tro aldrig att du kommer att vara förlorad för evigt, tro aldrig att han vill lämna dig i din situation. Han har en lösning, en plan för ditt fortsatta liv och den planen börjar hos honom, i hans öppna famn.

Den här korta liknelsen som vi läste nyss är en del i Lukasevangeliets femtonde kapitel, ett kapitel som visar på olika sätt att vara förlorad. Vi kan i början läsa om det förlorade fåret – där fåret springer iväg, bort från herden och där herden söker reda på fåret. I slutet av kapitlet finns liknelsen om den förlorade sonen, där sonen medvetet lämnar fadern och hamnar i en rejäl kris och sen återvänder till fadern som tar emot honom med öppna armar. I mitten finns då dessa tre verser om kvinnan med det förlorade myntet, eller ”tanten med slanten” om vi så vill.

Det är ingen tvekan om att vi alla kan komma bort ifrån Gud, att vi alla kan vara förlorade under delar av våra liv, att vi omedvetet kommit bort från Gud, att vi medvetet tagit avstånd från Gud, eller att vi mest känner oss borttappade.

Men det viktigaste är inte orsaken till att vi kommit bort. Det viktigaste är inte heller hur länge vi varit borta från Gud. Nej, det viktigaste är att Gud ständigt längtar efter oss och söker efter oss tills han hittar oss. Han är som herden som lämnar allt för att söka reda på det bortsprungna fåret. Han är som kvinnan som sopar tills han hittat det borttappade myntet. Han är som fadern som tar emot oss med öppna armar när vi vänt om till honom.

Kyrkofadern Augustinus har skrivit: ”Gud, du har skapat oss till dig, och våra hjärtan är oroliga till dess att de finner vila i dig.” Och visst är det så. Hur oroligt kan det inte kännas inombords ibland, ända tills vi inser att det är Gud vi saknar. När vi sen sätter oss ner i stillhet med Jesus – tar en liten stund med Jesus, som psalmen säger – så kommer den här förunderliga friden in i hjärtat igen, den frid som ingen annan än Jesus kan ge. Den kalla tomheten fylls av en gudomlig värme som påverkar hela mitt liv.

Man skulle också kunna vända på Augustinus ord och säga: ”Gud, du har skapat oss till dig och DITT hjärta är oroligt till dess att vi finner vila i dig”

Ja, Jesus är ute och söker, som vi sjöng i psalmen nyss, inte bara för vår skull, utan även för sin egen skull, av djupaste kärlek och längtan efter oss. Jesus är ute och söker efter alla som är förlorade utan honom, ute och söker till dess att vi kan vila ut i hans famn, sargade – men i den store läkarens vård, förlorade – men återfunna!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016