Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


3:e söndagen efter Trefaldighet
Örträsk kyrka
1 juli 2001
Tema: Kallelsen till Guds rike
Text: Luk 15:11-32


Vi är ju inne i Trefaldighetstiden och jag tycker att det är så intressant att följa söndagarnas tema, eftersom de hänger ihop. För ett par söndagar sen handlade det om vårt dop, om att varje människa som är döpt – ung eller gammal – har fått ta emot en present från Gud. Det är en gåva som sammanfattningsvis kan sägas innehålla fyra saker: syndernas förlåtelse, den Helige Ande, ett hopp och löfte om evigt liv i himlen, samt att vi blir en del av Kristi kropp, medlemmar i Guds världsvida kyrka. Frågan var då vad vi gör av den här presenten, om vi låter den stå oöppnad, eller om vi öppnar och använder oss av vår möjlighet till frälsning.

Förra söndagen gick vi vidare och vi fick möta Sackaios som även han hade fått kallelsen till Guds rike, men där han hade kommit bort från Gud. Men han fick möta Jesus. Jesus såg honom där han satt uppe i trädet. Han kallade honom på nytt och upprättade honom.

Idag möter vi den kanske mest underbara berättelsen som finns i Bibeln. Den kallas ju traditionellt för ”den förlorade sonen”, men den handlar ju nästan lika mycket om den andre sonen. Men det som ändå står i centrum är ju den enorma kärlek som Fadern trots allt har till sina söner, så egentligen borde den kallas ”liknelsen om Faderns kärlek”. För var någonstans kan vi finna en berättelse som ger oss en så klar bild av Gud och människan som just här? Gud som har en sån stor kärlek till sina barn och människan som antingen inte är nöjd hemma och därför beger sig hemifrån eller som stannar hemma utan att inse vad han har.

Nåväl.
Vi börjar med att titta lite på den förlorade sonen. Han krävde att få ut sitt arv i förskott. Tänk så fräckt att ställa ett sånt krav! Men Fadern delade sitt arv mellan sönerna, trots att han visste att sonen skulle försvinna och slösa bort sin förmögenhet, trots att han visste att detta skulle vara totalt förödande för sonen. Men varför delade Fadern ändå ut sitt arv? Jo, eftersom den äkta kärleken aldrig kräver ett gensvar. Man kan aldrig tvinga en annan människa att älska en. Fadern älskade sonen alltför mycket för att hålla honom kvar.

Men den yngre sonen tänkte aldrig på det här. Han var så oerhört själviskt och brände alla sina broar. Nu fanns det ingen väg tillbaka för honom, men det insåg han aldrig. Han var alltför självcentrerad. Nu skulle han ut i världen och leva livet.

Det är detta som Bibeln kallar synd – att vi människor har brutit gemenskapen med Gud, lämnat hemmet och Fadern, och gått vår egen väg. Det som händer sen är i och för sig inte heller bra för oss. Det ser vi på de katastrofala följderna för den förlorade sonen. Det kom två katastrofer samtidigt. Det berodde dels på honom själv – att pengarna tog slut och dels på att det blev hungersnöd i landet.

Med pengarnas hjälp hade han köpt vänner, kärlek och lycka, men allt var bara oäkta och ihåligt. För när pengarna tog slut avslöjades att allt var förgängligt och bara uppbyggt på falskhet. Nu fanns inga vänner som kunde hjälpa honom i hans nöd.

En intressant sak i sammanhanget är att det grekiska ordet för den bortslösade förmögenheten (ousía) egentligen inte handlar om pengar, utan om varandet, existensen, själva substansen i livet. Dvs: han slösade inte bort sin sina pengar, utan personligheten, sig själv. Den djupa nöd han hamnar i är inte enbart en ekonomisk nöd, utan en personlig livskris.

Det är en fråga som vi idag också måste fråga oss: Vad satsar vi våra liv på? Vad av allt vi har omkring oss kommer att finnas kvar när vi en dag står inför döden och vet att vi inte kan ta med oss nånting? Vad kommer att bestå? Jo, Bibeln säger att det bara är tron, hoppet och kärleken. Det är det enda som bär när vi är i nöd, den enda som håller inför döden. Det är det enda som håller att satsa sitt liv på.

Men ibland måste det till hårda prövningar för att vi ska inse det här. Den förlorade sonen hamnade i rännstenen, bokstavligen. Han hade avsagt sig all kontakt med hemmet och nu väntade bara ett liv i djupaste förnedring. Han hade ingenting kvar. Han fick ta det enda jobb som fanns – att vakta svin. Det var det allra lägsta och mest förnedrande som fanns och han fick inte ens äta av grismaten. En samtida judisk skrift säger att ”Förbannad vare den man som föder upp svin”. Så djupt nere var han.

Det var först då, mitt i all nöd, mitt i livskrisen, som han började tänka på allt som han hade haft hemma. Han vaknade upp och insåg äntligen att till och med drängarna hemma hade allt i överflöd – och detta hade han slängt bort av ren och skär egoism. Jag tror att den insikten måste ha gjort honom förkrossad, både att inse vad han hade sumpat och hur svårt han måste ha sårat sin far.

Han beslutade sig för att trots allt vända om hemåt. Han hade inga illusioner om att bli förlåten, men han kanske skulle få vara slav och få mat för dagen.

Det är här som Faderns enorma kärlek blir uppenbarad för oss. Han hade hållit utkik efter sin son, väntat vid köksfönstret och spanat nedåt vägen. Han hade väntat, längtat och hoppats. Och så kommer han. Han ser honom långt borta och springer emot honom, kramar om honom. Sonen faller på knä och säger: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son”.

Men Fadern reser honom upp. Han förebrår honom inte för det som varit. Han är bara så lycklig över att sonen har kommit tillbaka. Han förlåter honom och upprättar honom fullständigt. Vi kan se fem tecken på denna upprättelse.

  • Kyssen som är ett uttryck för förlåtelsen.

  • Festkläderna som är en symbol för att han blir rättfärdiggjord.

  • Ringen som är ett uttryck för förnyat förtroende

  • Skorna som markerar att han inte är slav, utan fri.

  • Glädjefesten som är en bild för frälsningen.

Ja, de ställer till med en stor glädjefest, för som Fadern säger: ”min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen”. Glädjen är fullständig!

Det är en sån underbar berättelse som man kan prata om hur länge som helst, men det har vi inte tid till, åtminstone inte idag. Vi ska bara lite kort stanna till inför den äldre sonen, han som stannade hemma.

Jag tycker att hans reaktion när brodern kommer hem är så oerhört sorglig. Han blir inte ett dugg glad. Han blir arg och menar att det inte är rättvist. Han har minsann varit hemma hela tiden och gjort det han ska, men när brorsan, som slösat bort hela arvet, kommer hem, då minsann blir det fest. Det är inte rättvist.

Nej, nåden är inte rättvis. Nåden är alltid orättvis. Vi har alla Guds erbjudande, trots att vi inte har förtjänat det. När vi kommer tillbaka till Fadern efter ett liv i utsvävningar så drabbas vi inte av det vi förtjänar. Vägen tillbaka är alltid öppen, genom det som Jesus har gjort för oss.

Men inte heller den som alltid har varit Guds barn, som aldrig gått bort från honom, har förtjänat Guds nåd. Men ändå får han den. Glöm aldrig bort Faderns ord: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”.

Det är ju så lätt att vi glömmer bort det här. ”Allt mitt är ditt”. Samma löften, samma gåvor, samma upprättelse, samma frälsning, samma glädjefest, samma nåd, samma kärlek gäller för oss, vare sig vi är den förlorade sonen, eller sonen som stannade hemma. Och vi får allt av ren och skär nåd.

Sån är Gud. Han överflödar av nåd och kärlek, glädje och generositet. Så vem du än är av dessa två söner, glöm aldrig bort din himmelske Fader, glöm aldrig bort vem han är och vad han vill ge dig i överflöd. ”Herren är min herde, mig skall intet fattas” (Ps 23).

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016