Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


3:e söndagen i Fastan
Högmässa i Piteå kyrka
11 mars 2012
Tema: Kampen mot ondskan
Text: 1 Sam 17:40-50


Jag tänkte idag predika utifrån dagens gammaltestamentliga text, den om David och Goljat. Men jag vill först sätta in den lite mer i sitt sammanhang. Det var så här att det var krig mellan israeliterna och filisteerna. Det står så här i 1 Samuelsbokens 17:e kapitel: ”Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: ”Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.” Och han fortsatte: ”Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.” När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.” (1 Sam 17:4-11)

Ingen vågade ställa upp i tvekamp mot jätten Goljat. Men så kom den lille herdepojken David dit. Han förundrade sig över att ingen vågade ställa upp. Men David ställde sig till förfogande, trots att han bara var en pojke. Han sa till kung Saul: ”Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.” Och han tillade: ”Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.” Då sade Saul till honom: ”Gå. Herren är med dig.” (1 Sam 17:34-37)

Men David ratar rustningen som kung Saul erbjuder honom. Han tar i stället sin käpp och går och letar reda på fem släta stenar i bäcken och stoppar dem i sin herdeväska. Sen går David med slungan i hand emot jätten Goljat.

Goljat höll på att skratta ihjäl sig när han fick se David. Men David säger: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat.” (1 Sam 17:45)

Vad händer? Jo, Goljat börjar går emot David och David springer snabbt emot honom, sticker ner handen i väskan och plockar upp en sten. Sen står det att han ”sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.” (1 Sam 17:49-50)

Det var vad som hände.

Den här berättelsen om David och Goljat har i alla tider gett hopp åt den lilla människan, hoppet om att ingenting är omöjligt, inte ens att besegra en jätte, trots att man själv är som en liten herdepojke.

Jag vet inte hur du känner dig, men jag känner ofta hur liten jag är och hur feg jag blir när jag hamnar i olika okända situationer. Jag drar mig gärna undan när det hettar till, gömmer mig bakom nån annan, nån som gärna är lite större än mig själv.

Men tänk vilket mod David hade. Ingen annan vågade stå upp mot Goljat. Man kan ju fundera på var han hade fått det modet ifrån, han var ju dock bara en herdepojke.

Jag tror att det berodde på två saker: För det första hade han mött vilda djur ute på betesmarkerna, lejon och björnar som varit ute efter fåren i hjorden han skulle vakta. Han hade herdestaven till hjälp för att mota bort dem och en stenslunga att anfalla med. David hade säkert övat många gånger med slungan för att bli riktigt skicklig. Med en välriktad sten kunde han oskadliggöra och till och med döda de vilda djuren. Han visste alltså att han behärskade stenslungan.

För det andra litade David på Gud. Han hade redan från barnsben fått lära känna Gud. De hade en nära relation vilket också avspeglar sig i de psalmer som David skrivit i Psaltaren. David litade på Gud. Han steg fram i Guds namn och litade på att Gud skulle beskydda honom och även ge honom segern.

David besegrade jätten Goljat och jag tycker det är en fascinerande berättelse. Men vad kan vi lära oss av den?

Ja, givetvis att vi inte ska behöva vara rädda för jättar. Gud beskyddar oss. Jag har i alla fall inte mött nån jätte… Nej, skämt åsido, vi kan ju ha andra jättar i våra liv, sånt vi oroar oss för, är rädda för och som hindrar oss från att verkligen leva.

Många av oss brottas med dåligt självförtroende och tror att vi inte duger som vi är. Men nu gör vi som David och slungar vi iväg en välriktad sten mot denna jätte och lyssnar på vad Gud säger oss genom Bibeln: "Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min." (Jes 43:1b)

Vi är skapade till Guds avbilder och är så otroligt älskade av Gud. Därför får vi sträcka på oss. Det spelar ingen roll vad andra säger om mig, för när jag är Guds barn så är jag någon. Gud ser mig och älskar mig för den jag är.

En del av oss lider av prestationsångest och blir som förlamade. Men vi tar ytterligare en välriktad sten, hämtad från Guds ord, och slungar iväg mot jätten: "Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud." (Mik 6:8)

Vi kan också ofta jämföra oss med andra. Vi tror inte att vi duger som vi är, att vi måste bli mer lik den och den för att platsa, för att duga nåt till. Men David kan lära oss att vi inte behöver spela nån annan. David ratade krigsutrustningen som kungen gav honom. Han visste vad han kunde och litade på att det skulle räcka. Nej, var den du är. Gud har lagt ner så många goda gåvor och användbara egenskaper i dig

En annan jätte som hindrar oss från att verkligen leva är den stress vi ofta lever i. Men Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila” (Matt 11:28)

Är vi inte stressade, så bär vi ändå ofta på en oro i vårt inre, men Jesus säger: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet." (Joh 14:27)

Många brottas med återkommande synder, sånt som verkligen kan bryta ner oss. Oftast har vi svårast att förlåta oss själva. Men då behöver vi påminna oss om löftet från bibeln: "Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh 1:9)

När vi är unga funderar vi ofta på: Vad ska jag bli när jag blir stor? Eller när vi blir lite äldre: Är det det här jag ska syssla med? Gud svarar: "Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå, jag vill ge dig råd, min blick skall följa dig." (Ps 32:8)

Många bär också på en rädsla inför döden, men Jesus säger: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” (Upp 1:17-18). Med dessa nycklar har Jesus låst upp dörren till himmelriket, så att alla som vill får följa honom dit, när tiden är inne.

En del har nästan gett upp i kampen mot ondskan, armarna faller ner i modlöshet och apati, men kom ihåg det som Paulus skriver: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” (2 Tim 1:7) Fäst dina ögon på Jesus, han som gett sitt liv för dig i kampen mot ondskan, hos honom finns den kraft och uthållighet som du behöver.

Och så här kan vi fortsätta. Jag tror nämligen att Jesus är med oss i kampen mot våra motståndare, mot våra jättar. Inget problem är för litet och obetydligt för honom och ingenting är för stort och svårt. Vi får göra som den lille herdepojken David skrev i en av sina psalmer: "Lägg ditt liv i Herrens hand, lita på honom, han kommer att handla." (Ps 37:5)

Vi ska om en stund få en inbjudan till nattvardsbordet. Det är Jesus som har berett nattvardsgåvorna. Han är själv värden. Vi minns kanske herdepsalmens ord i Psaltaren, där David skriver: ”Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.” (Ps 23:5) Ja, i den gamla översättningen stod det till och med att bägaren flödar över.

Nattvardsbordet dukas upp för oss. Jesus möter oss i vår längtan. Brödet och vinet är hans kropp och hans blod. Jesus säger: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” (Joh 6:54-56)

Tänk vilket löfte! Det är på dessa löften som vi firar denna måltid tillsammans. Det är på dessa löften som vi kan vara trygga i kampen mot ondskan och livets jättar. Jesus är med oss och Jesus är den som har makten över liv och död. Så du som längtar efter Jesus – kom till nattvardsbordet. Jesus säger till sist: ”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort.” (Joh 6:37b)

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016