Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


2:a söndagen efter Trettondedagen
Högmässa i Piteå kyrka
17 januari 2016
Tema: Livets källa
Text: Joh 4:5-26


Jag tror inte att någon människa kan förstå vitsen med Jesus och ta emot honom i sitt liv förrän man har fått ett personligt möte med honom själv. För ett par veckor sen hörde vi i gudstjänsten om Herrens härlighet och hur vi har löfte om att den ska bli uppenbarad för oss. Vår kyrka och vår gudstjänst är idag fylld av Herrens härlighet. Men det är inte säkert att vi upplever den. Det kan vi göra först när Jesus visar sin härlighet för oss, när vi får möta honom personligen var och en.

Det är på samma sätt med den kvinna som vi hörde om i dagens evangelietext, kvinnan vid Sykars brunn. Hon mötte Jesus vid brunnen. Hon märkte säkert direkt att det var en speciell man, men det dröjde ett tag innan hon förstod att han var Messias och att hennes liv skulle kunna få en helt ny dimension.

Kvinnan förstod, som sagt, säkert direkt att det var en speciell man eftersom han överhuvudtaget talade till henne. Hon hade kommit ut till brunnen för att hämta vatten mitt på dagen och bara det visar att hon var utstött. Det vanliga var att kvinnorna följdes åt för att hämta vatten på kvällen när det var lite svalare. Hon var alltså inte van vid att nån ville kännas vid henne. Att han dessutom var jude och hon från Samarien var ju ännu mer anmärkningsvärt. De skulle ju inte ha nåt med varann att göra.

Men Jesus tar initiativet och pratar med henne. Han ber henne om vatten – om en tjänst som hon kan göra. Han möter henne på hennes planhalva. När han så har fått kontakt erbjuder han henne det levande vattnet som Gud vill ge henne. Han berättar om vattnet som kan släcka törsten för evigt.

Kvinnan tror fortfarande att det handlar om vanligt vatten. Men Jesus vill ge henne nåt mer: det levande vattnet som blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv.

Då börjar kvinnan tänka: ”men… tänk om jag slipper gå hit varje dag för att hämta vatten” – Herre, ge mig det vattnet!! Det vill jag gärna ha…

Även om kvinnan säger så, så har hon ännu inte förstått vem Jesus är. Så tror jag det är med oss också. Det är först när Jesus talar in i vår speciella situation som vi förstår vem Jesus verkligen är, när det liksom träffar hjärtat.

För kvinnans del kommer det när Jesus ber henne hämta hennes man, men hon har ju ingen man. ”Nej, just det – fem män har du haft och den du har nu är inte din man”… Nu går det upp för kvinnan – det här är inte bara en speciell person – för hur kan han känna till det här? Vi har ju aldrig träffats! Han måste vara en profet.

Jesus avslöjar henne, men inte inför andra så att det blir pinsamt och nedtryckande. Nej, han har byggt upp ett förtroende och visar på det här sättet att han känner henne, vet vem hon är och vad hon har gjort, men att han ändå inte tar avstånd från henne. Han visar att han bryr sig om henne. Erbjudandet om det levande vattnet som ger evigt liv gäller henne ändå, trots allt hon gjort.

Så tror jag det är med oss också. Jesus känner oss. Han vet precis alla dumheter vi har gjort och alla dolda synder och laster vi bär på, sånt vi skäms för – men ändå älskar han oss. Han erbjuder även oss, dig och mig, det levande vattnet.

Men kvinnan reagerar som vi ofta gör när vi blir berörda av Herren. Vi börjar dra upp alla konstigheter för att värja oss, för att rikta vår egen uppmärksamhet mot nåt annat. Vi har ju, märkligt nog, en inneboende motvilja att ha med Gud att göra. Kvinnan undrar varför det inte duger att tillbe Gud på deras heliga berg, varför måste man fara till Jerusalems tempel för att göra det?

Vi reagerar kanske på samma sätt, men vi drar i stället upp aktuella saker: olika stridigheter inom kyrkan, kvinnoprästfrågan, frågan om samkönade äktenskap, dopsyn, det sätt som kristna människor ibland beter sig på och som vi inte förstår – sånt som hindrar oss från att vilja tro – religionskrigen och allt möjligt som vi tar som förevändningar för att inte tro.

Men Jesus säger ungefär att det är inte detta det handlar om: Det här är bara yttre saker. Det verkliga livet handlar om en levande relation med Gud, där vi endast kan tillbe honom ”i ande och sanning”, som Jesus säger.

Det här önskar jag att vi alla kunde inse. Det gjorde kvinnan. Hon tog till sig allt som Jesus sade. Hon blev berörd av honom på ett djupt inre plan och tog emot honom, trots de invändningar hon hade mot avarterna inom den kyrkliga sfären.

Men hur ska vi kunna komma i rätt relation med Gud då? Jo, hemligheten här ligger på exakt samma plan som för kvinnan. Jesus erbjuder oss det levande vattnet – den Helige Ande. Anden vill vara en källa djupt i vårt inre, där det levande friska vattnet får porla fram, strömma fram och ge våra liv en ny dimension. Detta vatten har ett flöde som ger evigt liv. Den som dricker av det ska aldrig mer behöva törsta efter nåt annat.

Det enda du behöver göra är att be i ditt hjärta: ”Jesus, ge mig av det vattnet. Jag är törstig efter mer av dig. Ge mig av det levande vattnet”.

Här vid nattvardsbordet erbjuds vi på ett konkret sätt det levande vattnet. Jesus möter oss här och ger sig själv till oss i brödet och vinet. Vi får ta del av det liv som Jesus har berett åt oss. Här fördjupas vår tro på vår Frälsare genom den Helige Ande. Här flödar det levande vattnet direkt från den stora källan och bildar en källa i våra hjärtan – källan av det levande vattnet som har ett flöde som ger evigt liv.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016