Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


2:a söndagen i Fastan
Malå kyrka
12 mars 1995
Tema: Den kämpande tron
Text: 1 Kung 19:1-8


Har ni tänkt på vad konditionen är viktig för välbefinnandet. (Observera att jag inte sa konditori). Vi behöver kondition och uthållighet för att orka med det vi försöker göra, olika för olika uppgifter. Vi kan ta Vasaloppet som exempel. För att åka Vasaloppet behövs det ett bra flås, styrka i armar och ben, teknik och framför allt en mage som tål all blåbärssoppa. För att vara tillräckligt förberedd behöver man ha tränat mycket för att orka, för att bli skickligare och få ett allt bättre slutresultat. Kort sagt: Övning ger färdighet.

Vad skulle hända om man inte är tillräckligt tränad? Jo, då skulle man inte orka hålla distansen ut, då skulle man visserligen försöka valla om några gånger, pusta ut ett tag, men till slut ge upp i Mångsbodarna.

Vi läste om Elia i GT-texten. Innan vår text hade han haft en kraftig batalj med de profeter som tillhörde avguden Baal. Baals anhängare var många, medan Elia var ensam på Guds sida. Bataljen hade gällt vilken av deras gudar som var den starkaste. Baalsprofeterna byggde upp ett altare och tillredde ett offer, sen ropade de till sin gud Baal att han skulle tända elden på offeraltaret. När ingenting hände började de skrika allt högre och rista på sina kroppar så att blodet rann, för att om möjligt blidga sin gud, men ingenting hjälpte. Deras gud gjorde ingenting.

När det var Elias tur, tillredde han på samma sätt offret och altaret. Han staplade stenar, lade upp veden, styckade offerdjuret och lade det högst upp. Sen hällde han massor med vatten på altaret och runt om i ett dike som han grävt, allt för att det skulle vara totalt indränkt och mycket svårantändligt. Sen knäböjde han och bad stilla till Gud att han skulle tända elden för att visa de övriga vem som var den ende sanne Guden. Vad händer? Jo, Gud bevisar sin makt och sin suveränitet, tänder elden trots vattnet, och det bara frasar till så är vattnet, altaret, veden och offret uppeldat, alltihop, och folket förundrar sig. Sedan grips Baalsprofeterna och dödas.

Nu kan man tro att Elia skulle vara stolt och nöjd efter sin stora seger, men drottningen i landet, Isebel, som dessutom var Baalsprofeternas prästinna. ville ha revansch och försöker döda Elia som blir tvungen att fly. När Elia kommer ut i öknen tappar han all ork och ber att han ska få dö. Han blir trött i kampen och tröttnar även på kampen. Det ser så hopplöst ut. Trots allt han har gjort så finns ändå ondskans religion kvar. Det är lika bra att ge upp. Till och med Elia, som var Guds profet och väldigt rikligt välsignad och utrustad för sitt uppdrag av Gud, blir missmodig och orkeslös. Även hans styrka har gränser. Elia blir dödstrött, i ordets rätta betydelse.

Trons kamp är väldigt tung. det märker vi av allihop eftersom vi står alla mitt i den kampen. Vi slits hela tiden mellan det onda och det goda i tillvaron. Den kampen blir ännu svårare och tydligare när vi vill tillhöra Gud, för då vill vi ju vara goda, göra det rätta och så vidare, men vi märker desto tydligare att vi hela tiden frestas att göra fel. Vi misslyckas gång på gång och får komma till Gud med nedböjt huvud. Till och med Paulus uttryckte det så här: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag
(Rom 7:19).

Det är så hopplöst. Trots att vi kämpar trons goda kamp så verkar synden och ondskan ändå alltid finnas där och slita i oss och vilja få oss bort från Gud. Då är det inte konstigt att vi tröttnar på kampen som Elia gjorde, ger upp och lägger oss ner för att sova. Du kanske känner så just nu, att du är uttröttad som Elia, orkar inte kämpa längre. Vi läste att en ängel väckte Elia och gav honom att äta och dricka. På samma sätt vill Gud ge dig förnyad styrka. Låt oss därför lyssna till några av bibelns löften, som är mat och dryck för vår inre människa.

Du är min tjänare, dig har jag utvalt och inte förkastat, frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand.
(Jes 41:9b-10)

De ska varken hungra eller törsta, ökenhetten och solen skall inte skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor
(Jes 49:10)

"Ty jag är Herren, din Gud, som håller dig vid din högra hand, och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper dig” (Jes 41:13)

"Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud, han som har skapat jordens ändar? Han blir ej trött och utmattas inte, hans förstånd är outrannsakligt. Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla, men de som väntar efter Herren hämtar nu kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta."
(Jes 40:28-31)

Elia åt och drack av det som Herren gav honom, sen kunde han fortsätta på sin vandring och framgångsrikt fortsätta trons kamp mot ondskan. Så får vi också göra. Livet är inte lätt, trons kamp är svår, men vi är inte ensamma eftersom Gud är med oss.

Låt oss därför hämta ny kraft hos Gud för att orka vidare i livets Vasalopp, stanna till vid rastplatserna, dricka blåbärssoppan som Gud ger oss, och hålla ut, eftersom målet hägrar. Vi får gå ”I fädrens spår för framtida segrar”. Jesus gick först och många har vandrat före oss. Vissa har brutit loppet, men för de som håller ut väntar livets segerkrans.

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom” (Jak 1:12).

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden”(1 Petr 1:3-5)

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016