Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


2:a söndagen i Advent
Gudstjänst i Margretelund
6 december 1997
Tema: Guds rike är nära
Text: Matt 13:31-34


Jag är bekymrad, på allvar bekymrad. Orsaken är att jag den senaste tiden har stött på en del hårda och märkliga ord och uttalanden och har sett hur några troende människor har bemött andra troende med en mycket (vad ska vi kalla det?) obehaglig attityd. Och det har hänt i vår församling. Det är av sån allvarlig art att jag har känt att jag måste ta upp det här i dagens predikan, vare sig det gäller just dig eller någon annan. Om inte annat kan det ju hända att du själv har blivit utsatt.

Det handlar om hur troende människor har nedvärderat andra kristna och tryckt ner dem och deras syn på hur tron kan upplevas och utövas. Det har varit i stil med att ”om du inte tycker som vi, så har du ingenting att säga till om, då hör du inte hemma här, då kan du söka dig nån annanstans”. Alltså att det bara är mitt sätt att tro och mitt sätt att fira gudstjänst som är rätt och riktigt, alla andra måste anpassa sig.

Jag vill verkligen poängtera att det här har skett från båda håll, så att säga, både bland människor jag ofta ser i kyrkan och bland de som inte går så ofta. Och det har skett i olika sammanhang. Så det är ingen engångsföreteelse.

När jag sen har tänkt mer på det här, så har jag insett att det är mer vanligt förekommande än jag trott och att det verkar öka, inte bara här i Piteå, utan över hela vårt land och hela vår värld. Det är därför jag är så bekymrad.

För vem är vi att värdera andra människors tro? Vem är vi att begränsa hur Gud kan möta människor? Vem är vi att döma?

Det jag saknar är generositet och öppenhet för både människors sätt att söka Gud och för Guds sätt att söka oss människor. Vi får inte glömma bort att vi är olika och ska vara olika. Du är unik och bär på just din egen ryggsäck av både förutsättningar och erfarenheter. Därför måste Gud också möta dig på ett unikt sätt i ett personligt möte just med dig.

För vi är alla kallade till gemenskap, till personlig gemenskap med vår Herre och till gemenskap med varann i Guds närhet. Johannes skriver i sitt första brev: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus” (1 Joh 1:3)

Utan att analysera de obehagliga orden och händelserna alltför mycket, så tror jag att en av huvudorsakerna är att vi – och nu säger jag vi – ibland eller ofta, känner oss hotade när vi inte känner igen vår älskade kyrka, vare sig vi är aktiva kyrkbesökare eller bara är här ibland. Vi känner inte igen oss och vet inte hur vi ska hitta tillbaka till den trygghet som kyrkan ändå står för.

Det handlar om otrygghet och om en själviskhet, att huvudsaken jag får vad jag behöver, så struntar jag i andra, hur stor längtan eller hur stort behov de än kan ha av en Gudsrelation. Det jag äger – eller tycker mig äga – vill jag inte dela med mig av till andra. Jag är inte beredd att avstå för att andra ska få.

Det här ligger faktiskt på samma plan som när flyktingar och invandrare kommer till vårt land och vår stad. I stället för att avstå från vår egen bekvämlighet och släppa in dem i vårt samhälle och våra liv, så låser vi våra hjärtan och stänger dem ute från våra liv och våra sammanhang.

Det är på det här sättet, genom kärlekslösheten och själviskheten, som både vårt samhälle och vår kyrka har kallnat – och vi är i ännu högre grad än tidigare i skriande behov av en Frälsare, en som kan rädda oss från… från oss själva!

För hur det än är, nog behöver vi en större portion kärlek till andra människor, för vet ni: det är vad Gud vill. Vi har en Gud som är helt annorlunda än det jag har pratat om. Vi har en Gud som är en öppen famn, en Gud ser dig och ser mig och som vill låta dig få veta hur dyrbar du är, hur älskad du är, hur mycket han är beredd att offra för att kunna innesluta dig i sin famn.

Ja, så älskade Gud världen, så älskade Gud DIG att han gav dig sin ende son för att om du bara tror på honom, om du sträcker ut din hand och tar emot hans utsträckta hand, så kommer du inte att gå under, utan du har evigt liv. (Joh 3:16)

Ja, Gud har offrat allt för att vinna dig. Gud har öppnat famnen genom Jesus Kristus. Gud har blivit en av oss, både för att bli en förebild för oss, men ännu mer för att rädda oss ur det kalla, kärlekslösa träsket, som vi alltför ofta lever i, rädda oss till ett liv i en nära gemenskap med Gud själv.

Guds rike är nära, för att nu landa i dagens tema och dagens text. Guds rike är nära. Det är i hans närvaro, i hans kärlek, i gemenskap med honom som Gud vill att vi ska få leva. Och Guds rike ÄR nära, för Jesus är här just nu.

Jesus sa: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat”. Det är denna djupa, sanna, innerliga kärlek som Gud vill ska genomsyra oss, både som enskilda och som kyrka – och även hela vårt samhälle och hela vår värld förstås. ”Till slut blir alltsammans syrat”. Det var så han ville det skulle vara från början.

Jesus jämför också himmelriket med ett senapskorn. Det är det minsta av alla frön, men tänk vilken potential det finns i detta lilla, lilla frö. När det växer upp blir det större än alla örter och blir ett stort träd.

Därför måste det frö som finns i våra hjärtan få möjlighet att gro och börja växa. Det behöver vatten och näring genom Bibelns ord, genom gudstjänsten och predikan. Det behöver sol och värme i en generös, öppen och varm gemenskap.

Så jag vill uppmana dig att aldrig underskatta någon enda människa eller dennes tro. Du vet aldrig vad Gud håller på med i dennes hjärta.
Jag vill också uppmana dig att aldrig överskatta någon enda människa eller dennes tro. Du kanske ser det stora trädet och blir imponerad, men du vet aldrig vad den människan brottas med, hur Gud just nu ansar trädet för att det ska bära mer frukt.

Så ställ dig aldrig i vägen för någon. Jämför dig aldrig, utan låt Gud verka i oss alla i den takt och på det sätt som är bäst för denne, för att fröet i hjärtat ska kunna gro och växa upp, eller för att trädet ska kunna ansas i syftet att kunna bära mer frukt.

Som slutligen psalmen säger – och vi får göra det till vår bön: ”Kärlekens Ande, hand i hand, lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader vår. Kärlekens Ande, led oss.”(Sv Ps 161:4)

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016