Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


23:e söndagen efter Trefaldighet
Gudstjänst i Backens kyrka
30 oktober 2016
Tema: "Förlåtelse utan gräns"
Text: Matt 18:21-35


Ibland kan jag bli så less när en människa för femtielfte gången gör om samma sak mot mig. Mitt tålamod tryter, särskilt om den personen vet hur mycket dennes ord eller handling sårar mig. Ni känner säkert igen er. Men allt kan ju bli bra igen om denne ber mig om förlåtelse. Självklart förlåter jag. Jag är inte den som avvisar en människa som ärligt ångrar sig och ber om förlåtelse. Men när det upprepas? Var går gränsen?

"Räcker det om man förlåter en människa sju gånger", undrar Petrus. Rabbinerna på Jesu tid skulle ha svarat tre gånger, men det bygger på en feltolkning av ett ställe i Amos bok (Am 1:3 – se gamla bibelöversättningen). Men Jesus svarar: "Inte sju gånger, utan 77 gånger.". I den grekiska grundtexten står det till och med 70 x 7 gånger. Och för er som nu funderar [plockar fram en miniräknare] 70 x 7 = 490 gånger.

Då ställer man sig direkt frågan: Vad händer den 491:a gången som någon gjort orätt mot en?

Ja, var går gränsen? Hur mycket kan man förlåta en människa som gör orätt mot mig?

För Jesus är svaret självklart: 70 x 7 gånger är inte ett exakt tal, utan ett tecken på den gränslösa förlåtelsen. Det är nämligen så hans förlåtelse ser ut. Han förlåter både den 491:a gången och den 512:e och den 3 miljonte gången. Jesu förlåtelse är gränslös.

Vi ska i dagens predikan rikta vår blick åt tre håll: först mot Gud, sen mot oss själva och till sist mot våra medmänniskor.

1. Se på Gud
Den här liknelsen som Jesus berättar i dagens text, handlar, som väl de flesta förstår, om hur Guds förlåtelse ser ut. När vi ser på kungens agerande mot sin tjänare så kan vi också se och förstå hur Guds gör med oss – vi som inte är något mer eller något mindre än hans tjänare i världen idag.

Guds vilja är förlåtelse, förlåtelse utan gräns. Det står i Jesajas första kapitel (och jag använder Svenska Folkbibelns översättning, eftersom den är lite tydligare med vad som är Guds vilja): "Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull." (Jes 1:18)

Jesus säger i liknelsen att kungen vill ha redovisning av sina tjänare. Guds avsikt är att ställa allt till rätta. "Kom, låt oss gå till rätta med varandra." Syftet med redovisningen är alltså inte att döma, utan att allt ska bli bra igen. Vi minns orden: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom” (Joh 3:16-17)

Detta är Guds vilja, Guds underbara tanke. "Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull."

Guds förlåtelse är helt utan gräns, inte bara när det gäller kvantiteten, antal gånger vi syndat mot honom, utan även när det gäller kvalitén. Det finns ingenting som han inte vill förlåta, kan förlåta och ska förlåta när vi kommer till honom.

Nu måste vi rikta blicken mot oss själva:

2. Se på dig själv
Det står att tjänaren i liknelsen fördes fram. Han kom inte frivilligt. Nej, det gör väl ingen som är medveten om sin stora skuld. Det står att han är skyldig 10000 talenter. En talent motsvarar 6 000 denarer, och en denar var den vanliga daglönen. 10 000 talenter motsvarar alltså 60 miljoner dagslöner eller 200 000 årslöner.

Om vi räknar om det i dagens penningvärde och en månadslön på låt oss säga 10000 kronor, vilket ju är relativt lågt räknat, så hamnar vi på 24 miljarder kronor. Det handlar alltså om en fullkomligt obetalbar skuld.

Men hur är det med dig? Har du egentligen nån aning om hur mycket du är skyldig? Vi kan givetvis inte räkna om det i pengar gentemot Gud, men jag skulle bli mycket förvånad om du insåg hur stor din skuld är. Jag kan det i alla fall inte för egen del. Vi tycker nog allmänt att vi är rätt så goda människor, men hur ser verkligheten ut? När vi speglar våra liv i lagen och ärligt rannsakar våra hjärtan kan vi inte se något annat än det som Bibeln kallar synd. Om vi säger nåt annat, skriver Johannes: "Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss" (1 Joh 1:8).

När Jesus dessutom skärper lagen och lyfter fram att synden börjar redan i våra hjärtan och våra tankar, då är det ingen tvekan: Vår skuld inför Gud är så oändligt mycket större än vi någonsin kan betala. Det är detta som Jesus vill visa med den enorma skulden i liknelsen, att vi inte kan betala. Det finns ingen möjlighet – men det är samtidigt där som vår möjlighet ligger.

Paulus skriver i de verser i Romarbrevet som jag ofta kommer tillbaka till: "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror." (Rom 3:23-25a)

Genom Jesu död på korset är vår skuld betalad. Det innebär att när vi som skuldtyngda tjänare faller på knä i förtvivlan inför kungen och ber om nåd, så förbarmar han sig. Texten säger: "Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld." (Matt 18:27)

Det är detta som är evangeliet, både idag och alla dagar. Förlåtelsen känner inga gränser. Guds förlåtelse är gränslös. Vi kan höra Jesu ord till äktenskapsbryterskan: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer" (Joh 8:11).

"Gå nu, och synda inte mer" – Men vad är det första som tjänaren i texten gör? Nu kommer vi till tredje delen av predikan:

3. Se på din medmänniska
Man skulle ju önska att samma generositet hade präglat tjänaren. Hans skuldsedel på 24 miljarder kronor har just blivit riven i småbitar, men när han går ut, möter han en annan tjänare som var skyldig honom pengar – hundra denarer. Det handlar om hundra dagslöner, alltså ingenting i jämförelse. Det hade varit fullt möjligt att reglera den skulden. Men här fanns ingen nåd. Han grep honom om strupen och lät kasta honom i fängelse när han inte kunde få tillbaka sina pengar direkt.

Hade han inte lärt sig nåt? Har inte vi lärt oss nånting? Den här frågan riktas mest mot oss, för det är dig och mig det handlar om. För hur är det? Är vi lika nådefulla och generösa mot våra medmänniskor som Gud har varit mot oss? Vi vill förstås gärna bli skuldfria och förlåtna själva, men hur ser vi på andra? Har vi en förlåtande attityd mot dem?

Detta innebär inte att vi inte får och ska reagera när de gör fel. Men det viktiga är hur vi hanterar det. En biblisk princip som står några verser tidigare säger: "Om din broder har gjort dig något orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder" (Matt 18:15). Handlar du på nåt annat sätt så faller skulden tillbaka på dig själv.

Hursomhelst: När Jesus lär oss att be Herrens bön är en av raderna: "Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" (Matt 6:12) – eller med orden som ni kanske känner till bättre: "Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro". Detta ber vi ofta, varje dag kanske, men tänker vi på innebörden?

Det kommer ett förtydligande ett par verser senare: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser" (Matt 6:14-15)

Det här är nog en sak som många av oss har brottats med åtskilliga gånger: Kan inte Gud förlåta mig om jag inte förlåter andra? (Jag vet att jag själv har slirat många gånger när jag har försökt förklara den här bibelversen, inför mig själv och andra) Men, nej, det verkar ju inte så, vare sig i Herrens bön, eller i dagens text.

Kungens reaktion inför tjänarens oförsonlighet var enorm: "Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder."

Så hur är det med vår oförsonlighet, vår ovilja och oförmåga att förlåta våra medmänniskor? Hindrar den oss från att ta emot Guds förlåtelse?

Ja, det gör den, men kanske inte på det sätt vi tror. Guds förlåtelse är total och ovillkorlig, annars vore det inte nåd. Gud är inte beroende av att vi lyckas prestera en förlåtande attityd gentemot våra medmänniskor. Men samtidigt hindrar vår oförsonlighet oss från att leva ett liv i försoningens frihet. Det är nåt annat. Gud vill fortfarande efterskänka din skuld, men han kan inte, eftersom du aldrig har släppt taget själv. Redan här har du dragit på dig din skuld igen och är fortfarande i lika stort behov av förlåtelse och befrielse.

Det är där som avstampet måste ske, vid kungens fötter, vid korset, återigen i bön om nåd och förlåtelse. Där är grunden för din förlåtelse av andra. Paulus skriver i dagens episteltext: "Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus." (Ef 4:32)

Johannes skriver i sitt första brev: "Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder." (1 Joh 4:19-21)

Du visar alltså i din attityd mot andra hur du själv har det ställt med Gud. Visa samma kärlek och generositet mot andra som du har mött hos Jesus. Förlåt som du har blivit förlåten. "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus" (Fil 2:5), som Paulus skriver.

Men det finns en dimension som vi inte får glömma bort – och det är det sista jag ska säga. Det är skillnad på att inte vilja förlåta och att inte kunna förlåta. Guds vrede drabbar den som inte vill förlåta, men den som inte kan förlåta vill han hela.

Det som hänt mellan dig och din medmänniska kan ha gett dig så djupa sår att du helt enkelt inte kan förlåta, hur mycket du än egentligen vill. Det smärtar så djupt och det kan göra att det blir rent fysiskt jobbigt att se personen, att höra personen. Du kan kapsla in såren, bli så förblindad av din smärta, så att du inte märker dennes tafatta försök att gottgöra, att försonas – om han eller hon ens är medveten om det du bär på.

Så vad ska vi då göra om vi befinner oss i den situationen? Först och främst får du lägga fram hela problemet inför Gud i bön. Han ser allt och vet allt. Du får be för dina egna sår och din smärta, men även för din motpart. Bönen gör underverk. Jag är övertygad om Gud hör din bön och kommer att hela de djupa såren, sakta men säkert.

Men om du känner att du har fastnat i detta, så råder jag att du ska prata med en själavårdare, med mig eller nån annan präst som du har förtroende för, så kan vi prata om det och bära bördan tillsammans.

För det är ingen tvekan: Gud längtar efter att ge oss förlåtelse utan gräns, så låt oss tillsammans söka den, ta emot den och dela den vidare. Med Guds hjälp är allt möjligt.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016