Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


23:e söndagen efter Trefaldighet
Högmässa i Piteå kyrka
8 november 2015
Tema: "Förlåtelse utan gräns"
Text: Matt 18:15-20


Det berättas om en fängelsepräst i den danska kyrkan, som skulle hålla sin första gudstjänst. I den danska kyrkan är det vanligt att en lekman ber inledningsbönen, men han hade glömt att be någon göra det. När kyrkklockorna ringt tog han boken med bönen, vände sig till en man på första bänken och frågade om han ville be. Det gjorde han gärna.

Efteråt gick diskussionens vågor höga. Det var en skandal som hade skett. Mannen som bad var nämligen en mördare. Kritiken mot prästen blev hård. Men han ville trots all kritik att en intern skulle få läsa inledningsbönen också söndagen därpå. Kunde man kanske hitta en som bara hade förskingrat lite pengar. Det var lite enklare, men gick det för sig? Till sist sa prästen: - ”Kanske det är så tursamt att det här finns någon som aldrig har gjort något galet och som därför är värdig att läsa inledningsbönen?” Det blev tyst. Undan för undan stod det klart att det inte fanns någon som aldrig hade gjort något galet.

Nej, så är det. Vi står alla på samma nivå inför Gud och inför varann. Om det inte vore för Jesus så skulle ingen av oss vara värdig de gåvor som Gud ger, ingen skulle få komma fram till nattvardsbordet, ingen skulle kunna komma nära Gud. Utan Jesus skulle vi inte ha något att hoppas på när livet är jobbigt. Utan Jesus skulle vi inte ha något ljus i vårt mörker.

Men Jesus är här, som den korsfäste, som den uppståndne och levande. Det är han som ger djup åt dagens tema, när det handlar om förlåtelse utan gräns. För det finns en gränslös förlåtelse som vill omfamna oss allihop, vem vi än är, vad vi än har gjort. Jesus är här i dagens gudstjänst, mitt i livet, för att förlåta och upprätta oss.

Det är han som gav mördaren upprättelse och mandat att be inledningsbönen i den danska kyrkan. Det är han som gav den danske prästen upprättelse och mandat att leda samma gudstjänst. Det är han som ger mig upprättelse och mandat att stå här framför er idag. Det är han som ger dig upprättelse och mandat att frimodigt komma fram till nattvardsbordet och ta emot brödet och vinet, Jesu kropp och blod, eller att bara sitta i bänken och ta emot hans kärlek och omsorg.

Genom Jesus är vi försonade med Gud. Vi får leva i denna försoning och vi förväntas att möta våra medmänniskor på samma sätt, så att vi ser varandra, förlåter varandra och upprättar varandra.

I den text vi läste nyss handlar det om när det uppstår en konflikt i församlingen. Det går säkert tillämpa på vilka sammanhang som helst, men det exempel som Jesus tar upp hör ihop med församlingen. Det kan ju i alla sociala sammanhang uppstå konflikter, oenighet och bråk, just för att vi alltför ofta har oss själva i centrum och ibland brister i våra relationer. Och så kan det förstås också vara i en kristen församling, så även i Piteå.

Det som Jesus berättar är ett exempel eller kanske snarare en manual för hur man kan och bör agera när det uppstår en konflikt mellan två människor. Och som sagt: här handlar det om två bröder eller systrar i församlingen, när Gud är en självklar del i de båda personernas liv.

För det första: Ta motparten avsides och prata med honom eller henne. Inte för att anklaga och vinna bråket, utan för att i ödmjukhet komma till en försoning. Ni kanske aldrig kommer att tycka och tänka på samma sätt, men man kan ända be varandra om förlåtelse och gå vidare tillsammans i kärlek.

Gå alltså inte först till dina närmaste och dina vänner, till prästen och familjen, för att prata ut och vräka ur dig allt. Det är ju ett fel vi ofta gör. Nej, gå till den personen det gäller först. Och gör det snart. Vänta inte tills de inre såren är infekterade. Var tydlig med att du gör det av kärlek och med en ärlig vilja att försonas. Anklaga inte, utan delge bara dina observationer, beskriv vad som har hänt, hur du känner och att du verkligen vill försonas och göra allt som krävs för att det ska bli bra igen.

Sen ska du bara lyssna och hålla din egen mun stängd, låta den andre tala till punkt och ge sin bild av vad som hänt. Ofta visar det sig att det faktiskt bara handlar om ett missförstånd.

Jag är övertygad om att de flesta konflikter kommer att lösas på detta sätt.

Nu finns det förstås en risk att det ändå inte tas emot på bästa sätt, eftersom förlåtelsens djupaste fiender är misstänksamhet, rädsla, stolthet och de djupa sår som skapats. Men gör åtminstone det som ligger på dig.

För det andra – om inte det första steget fungerar, om personen inte vill lyssna – så måste man enligt Jesu ta med sig en eller två personer till. Det handlar inte om att ha med sig biffiga torpeder, som trycker upp den andre mot väggen och hotar – förstås – utan om att tillsammans försöka lösa det. En utomstående, som inte har några direkta band till någon av er, en neutral person, som kan medla mellan er, hålla allt på rätt nivå, som kan lyssna och ge råd. Välj därför kloka personer, som har den förmågan.

Om inte heller det här fungerar, så ska man enligt Jesus, för det tredje, tala om det för församlingen. Det här låter drastiskt och jag vet många exempel på när unga människor ställts till svars inför församlingen efter något ungdomligt felsteg. Men här måste jag utfärda en varning. Det här är inte alls bra när det används som ett medel att trycka ner och att visa sin makt. Då saknas kärleken och omsorgen och då kan det sällan bli annat än djupa, oläkliga sår. Nej, det som Jesus menar är att det i församlingen, bland äldre kloka män och kvinnor, finns en vishet som Gud har gett dem, som kan hjälpa parterna till försoning. Hellre det än att dra motparten inför en världslig domstol.

Och det fjärde steget, om inte nåt av det tidigare fungerar, om motparten fortfarande inte vill lyssna, så återstår bara att, som Jesus säger, betrakta honom eller henne ”som en hedning eller en tullindrivare”.

Här är det lätt att tro att det handlar om att kicka ut motparten ur församlingen och aldrig mer vilja ha med honom eller henne att göra, men så är det inte. Det är faktiskt helt tvärtom (och här löste sig mina knutar inför texten). Så här lyder evangeliet: Tänk på hur Jesus betraktade hedningarna och tullindrivarna. Jo, Jesus var ju deras vänner också. Han försköt dem aldrig. Han drog dem till sig, umgicks med dem, förlät dem, upprättade dem och gav dem precis samma värdighet som alla andra – och kanske ännu mer, just för att de behövde Jesu stora kärlek och omsorg så mycket mer!

Sån var Jesus på den tiden och sån är Jesus även idag när han möter dig och mig: Kärlek, förlåtelse och upprättelse. Det är vad det handlar om. Jesu kärlek och förlåtelse är utan gräns. Den gäller alla, vilken bakgrund vi än har och vad vi än har med oss i bagaget, vad vi än har gjort. Hans kärlek och förlåtelse är gränslös.

Och Jesus ger oss ett uppdrag: Gör på samma sätt: lev i förlåtelse och kärlek. Vi kanske borde starta en rörelse, likt ”Läkare utan gränser”. Vi borde bli ”Förlåtare utan gränser”, med Jesus som förebild, att sprida hans gränslösa kärlek och förlåtelse.

För när vi är ”Förlåtare utan gränser”, så öppnar sig nya perspektiv. Jesus säger nämligen: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen”. Förlåtelsen oss människor emellan har alltså effekt in i evigheten.

Och ännu mycket mer: När vi är ”Förlåtare utan gränser”, så säger Jesus de underbara löftesord som avslutar texten, ord som vi oftast inte sätter in i förlåtelsens sammanhang. Jesus säger: ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

Jesus har försonat oss med Gud och när vi lever i denna försoning tillsammans med honom, när vi är ”Förlåtare utan gränser”, så blir vi också välsignade utan gränser i alla våra sammanhang.  Amen!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016