Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


22:a söndagen efter Trefaldighet
Högmässa i Piteå kyrka
31 oktober 2010
Text: Mark 4:26-29
Tema: Frälsningen


Jag ska börja min predikan med att läsa två bibelord från Gamla Testamentets mindre profeter.

Först läser jag från Sakarjas bok, kapitel 10 vers 1: ”Be Herren om regn vid tiden för vårregnet. Det är Herren som skapar molnen, han ger er strömmande regn, han ger gröda på marken åt alla.” (Sak 10:1)

Det andra bibelordet är från Joels andra kapitel: ”Ni som bor på Sion, jubla och gläds över Herren, er Gud: han ger er regn i rätt tid, han låter regnet falla som förr, både höst och vår. Så skall logarna fyllas av säd, pressarna flöda över av vin och olja.” (Joel 2:23-24)

Märkte ni vad som var gemensamt mellan dessa två bibeltexter? Jo, regnet. Regnet är en förutsättning för sådd och skörd. Nu kanske vi inte gillar regn, men hur lite vi än vill att det ska regna på sommaren, så vet vi ju att regnet är nödvändigt för att det ska kunna växa. Och ännu viktigare var det i Israels land på den här tiden. Utan regn, ingen skörd. Ja, ingen sådd heller, för den delen.

Vårregnet, som Sakarja talade om, var totalt nödvändigt för att kunna så. Under regntiden på våren förbereddes marken, kultiverades, för att man sen skulle kunna så. Sen behövdes regnet för att de sådda fröna skulle kunna börja gro. När såningsarbetet var avslutat var det bara för såningsmannen att vänta.

Det vittnar även Jesus om i dagens text: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet.”

Nej, vi vet inte hur… eller egentligen vet vi: Det är ju Gud som ger förutsättningarna, som ”ger er regn i rätt tid” som Joel skrev. Det här är likadant för alla människor. Glöm inte bort att Jesus säger att Gud ”låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:45)

Dagens text handlar ju inte bara om sådd och skörd på ett ytligt plan, utan ännu mer om den skörd som den slutliga frälsningen handlar om.

Även här gäller sanningen att det är Gud som ger växten och förbereder skörden. Men vi har så lätt för att ta på oss denna tunga börda. Ja, det blir ju en börda om vi försöker ta ansvar även för växandet, eftersom det inte är vår uppgift. Vår uppgift är att så, att berätta för andra i ord och handlingar om vad Jesus betyder för oss. Det är Gud som ger växten.

Det är ganska befriande insikt, eller hur?

Jag minns en kollega som en gång var bekymrad över att flera av de mest intresserade konfirmanderna gick med i Pingstkyrkan efter konfirmationen. Men i nästa andetag var han ju glad över att de funnit frälsningen i Jesus Kristus. Han hade fullgjort sin uppgift och nu ledde Gud dessa ungdomar till en annan kyrka för att få växa vidare där.

Vår uppgift är att så, sen sköter Gud resten. Det är alltså inte säkert att vi själva får skörda frukten av det vi sår. Växandet i tro och mognaden till skörd hos till exempel våra konfirmander kanske kommer först när de kommit upp i pensionsåldern. Det viktigaste är att vi sår och låter Gud sköta resten.

Samtidigt måste vi ju vara noggranna med att bara så ut den goda sådden, att det är Guds ord vi sår ut och att vi sen också skapar förutsättningar i vår församling för att växandet ska kunna ske.

Vi får sprida Guds ord och kärlek på ett glatt och ödmjukt sätt, med ett varmt hjärta, ärligt och personligt, i ord och handling. Om du gör det, med knäppta händer, så är du en fantastisk såningsman och såningskvinna. Nåt mer krävs inte av dig.

Profeten Hosea skriver: ”Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.” (Hos 6:3)

Gud säger genom profeten Jesaja: ”Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.” (Jes 55:10-11)

Det är så växandet sker. Även detta är så befriande ord, eller hur?

Sen avslutar Jesus dagens text med orden: ”När grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne”.

Skördetiden ligger på två plan. Först när människor blir frälsta och kommer till tro här och nu. Det är en glädjetid, både för den som sått, för den som gett växten och för församlingen som får ta emot skörden. Och självklart den som funnit tron på sin Frälsare.

Men skördetiden handlar också, ytterst sett, om tiden slut, när den slutliga och fullkomliga frälsningen blir uppenbarad för oss, när vi står inför tronen.

Johannes vittnar om detta i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.” (Upp 7:9-10)

Det är nåt att se fram emot! Tänk vilken glädjedag det blir!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016