Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


21:a söndagen efter Trefaldighet
Malå kyrka
12 november 2000
Tema: Samhällsansvar
Text: Matt 22:15-22


Ett av de stora problemen i samhället idag är att så många människor inte tar något ansvar. Det kan handla om alltifrån ansvaret för sina barn, sin egen framtid, sitt inre liv eller samhället i stort.

Det är allt färre som ställer upp till uppdrag inom politiken, inom idrottsföreningen eller i kyrkan. Om man väl gör det ska man ha rejält betalt. Det ideella engagemanget har nästan försvunnit.

Människor orkar inte med ansvaret, eller struntar i det. Att ha ansvar känns alltför betungande. Det blir bara mer och mer egoism och man tar ofta inte ens ansvar för sina egna barn. Det är djupt märkligt – och skrämmande.

Vi ska idag stanna till inför det dubbla ansvaret vi har när det gäller samhället och vårt eget inre liv. Vi läste i texten nyss att Jesus vill att vi ska ta detta ansvar. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

Tänk egentligen så fantastiskt klokt svar Jesus ger. Motståndarna hade en perfekt snara. Jesus kunde inte komma undan. Hur han än skulle svara skulle han sitta fast. – ”Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?

Hade Jesus svarat ”Javisst, självklart är det rätt att betala skatt till kejsaren” då hade han fått hela folket mot sig. Skatten var nämligen ett tecken på att Israel var förtryckta av romarna och detta avskydde folket över allt annat. Men hade Jesus i stället svarat ”Nej, det är fel att betala skatt till kejsaren”, då hade romarna arresterat honom som uppviglare.

Jesus insåg faran och snaran och bad i stället om ett mynt som man brukade betala med i skatt. Vems bild är det här? Kejsarens… Ja, ge då till kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud.

Så klokt! Så imponerande!

I samma mening hjälper Jesus även oss på vägen när det gäller vårt ansvar. Det är ju så att vi kristna lever i två världar, i Guds rike och i ett jordiskt rike. Vi är satta ”att leva i världen, men inte av den” - ”att leva i världen, men inte av den”.

Det är en svår balansgång. Ofta hamnar vi i ena eller andra diket. Att leva i världen innebär att vi lever under samma villkor som alla andra människor. Vi har samma skyldigheter och samma förmåner. Vi har alla samma ansvar för den värld vi lever i. Vi förväntas att lojalt lyda överheten, men samtidigt finns det en gräns och det är när det jordiska övertar Guds plats, när samhället kräver att vi ska gå emot det som uttryckligen är Guds ord och vilja.

Det finns de som har åsikten att vi ska anpassa oss till samhället. Vi kristna är som alla andra och bästa sättet att nå dessa människor med budskapet är att leva precis som de. Vi är inga töntar. Vi hänger med på allt och blir nästan värre än de icke-kristna. Vissa väljer att leva i världen fullt ut, påverkade av dess värderingar med tom kärlek, egoism, materialism, droger osv. De lever i världen, men lever också av den, tar till sig det negativa, det som står mot Gud. De ger kejsaren vad som tillhör kejsaren, men glömmer bort att ge Gud det som tillhör Gud.

Det andra diket är lika djupt. Det är lätt att dra sig undan från världen, att stänga in sig i kyrkan, att bara umgås med andra kristna. Samtidigt förfasar man sig över hur det ser ut i världen och hur människor lever, men tar inte sitt ansvar att försöka påverka dem. Det sista de kan tänka sig är att röra sig i deras kretsar, att möta de icke-kristna på deras hemmaplan för att på så sätt vinna deras förtroende. De vågar inte leva i världen. Men det är klart att det går att leva i världen, men inte av den. Jesus är urexemplet. Jesus sa ju dessutom: Gå UT och gör alla folk till lärjungar. För det är klart att det går att röra sig ute i världen: Man kan visst gå på puben och möta människor utan att själv smaka en droppe. Det är bara så man kan vinna deras förtroende och visa på alternativet.

De människor som inte vågar eller vill ut, de som lever i det här andra diket, tar inte heller vara på de demokratiska möjligheterna att kunna vara med och påverka samhällsutvecklingen. Det drar lätt iväg mot överandlighet, när man vänder sig bort från världen, politiken, sociala engagemang och endast inväntar himlen. De ger Gud vad som tillhör Gud, men ger inte kejsaren vad som tillhör kejsaren.

Det som Jesus lär oss är alltså att ta vårt ansvar för samhället OCH vårt inre liv. När vi försummar ena eller andra sidan hamnar vi snett.

Det är ju som vi sjöng i psalmen nyss (Sv Ps 96) att världen behöver oss. ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig”. Vi är kanaler för Guds kärlek. Vi har en uppgift, var och en och vi tillsammans, ett gemensamt ansvar för vårt samhälle och vår värld. Låt oss därför kämpa mot allt som är orättfärdigt, allt som är mot Guds vilja: kärlekslöshet, våld, orättvisor, ofrihet. Vi har uppgiften att vara jordens salt och världens ljus, men det kan vi inte göra om vi inte lever mitt i världen, utan att ta del av det negativa.

Myntet bar kejsarens bild. Vad är det då som bär Guds bild? Jo, människan. Vi är skapade till hans avbilder. Låt oss då ge oss själva tillbaka till honom, våra liv, Låt oss ställa våra liv och vårt engagemang i hans tjänst. Vi har en kallelse att bära ut hans budskap i världen. Men avstampet för detta måste vi ta i vår kristna tro.

Det finns ett bra talesätt: De levande fiskarna simmar mot strömmen, de döda flyter bara med.

Vi kan inte tillföra världen något om vi inte är levande. Vi blir aldrig trovärdiga om vi inte är levande. Vi kan inte vara jordens salt och världens ljus om vi inte har lämnat våra liv i Guds händer och varje dag lever med honom i en levande relation, där vi får ta emot förlåtelse, ledning och den Helige Andes kraft.

Ta alltså ditt ansvar för ditt eget inre liv och för samhället. Ge Gud det som tillhör Gud och ge kejsaren det som tillhör kejsaren.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016