Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


1:a söndagen efter Trettondedagen
Piteå kyrka
11 januari 2015
Tema: Jesu dop
Text: Matt 3:13-17


Det sägs att man märker bäst på barnen att tiden går. De blir fort vuxna, fortare än man anar och själv är man fortfarande bara drygt 20 år, eller hur?

När det gäller Jesus går det ännu fortare, åtminstone i vårt kyrkoår. Vi firade nyss Jesu födelse och nu, ett par dagar innan tjugondag Knut är han vuxen, omkring 30 år, och inleder sitt uppdrag genom att bli döpt i Jordanfloden av Johannes döparen.

Det finns många vinklingar man skulle kunna ta upp i denna relativt korta, men innehållsrika händelse. Det är allt ifrån innebörden i Jesu dop, kopplingen till vårt eget dop, till ett tydligt tecken på att hela dimensionen av vår treenige Gud är aktiv vid detta tillfälle. Det handlar också om bekräftelsen att Jesus är Guds son, Guds älskade son – en bekräftelse både för Jesus själv och för oss som tar emot budskapet.

Jag fastnade dock mest för Jesu ord, när Johannes döparen hade invändningar mot att döpa Jesus. Johannes sa ju: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig”. Då svarar Jesus: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”.

När jag under veckan funderat på vad detta kan betyda fick jag en så märklig tanke från Gud, nämligen att jag skulle predika om skidåkning. Det är nämligen en väldigt bra bild, tycker jag i alla fall, på vad den kristna tron innebär, allt från Jesu dop och allt han gör, till vår eget dop och hur vi är kallade att följa Jesus. Ja, det handlar faktiskt om ”allt som hör till rättfärdigheten”.

Först och främst: Tänk om det inte fanns skidor. Tänk om våra förfäder i väglöst land hade varit tvungna att pulsa fram genom skogarna till fots. Självklart hade de trampat upp stigar ändå sen den första snön, men tänk om snön vräkt ner som den gjort här det senaste dygnet, då skulle förfäderna ha haft åtskilligt svårare att ta sig fram. Nej, jag tycker verkligen att den som uppfann de första skidorna borde ha varit prisbelönt för länge sen.

I dagens läge åker man ju oftast skidor i preparerade spår. Det gör det så mycket enklare. Och här kommer jämförelsen med Jesus: Om inte Jesus hade kommit till världen hade vi levt i meterdjup snö. Utan Jesus hade vi så att säga inte kunnat pulsa fram till Gud. Vi hade inte hittat vägen. Vi hade inte orkat.

Men Jesus kom till världen för att ”uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”, för att likt en pistmaskin och spårmaskin preparera spåret som leder ända hem till vår himmelske Far. Starten var här vid Jesu dop och allt fullbordades genom hans död och uppståndelse. När Jesus dött i vårt ställe på korset var vägen till Fadern öppen, spåret var välpreparerat och Guds härlighet och kärlek gnistrade mot oss som snön i vårsolen.

Så långt är ju allt frid och fröjd, eller hur? Allt är förberett, allt är preparerat och klart.

Men…

Igår var jag och Elias ut och åkte skidor. Det var årspremiär och jag hade längtat länge. Elias, som är åtta år, var också pigg på att följa. Men vi fick problem när vi kom till spåret. Det hade ju redan snöat en del sen spåret drogs upp vid Pitholmsskolan. Det var visserligen en som åkt tidigare under dagen, men det var ändå rätt besvärligt, inte minst för Elias som ju är ganska ovan vid att åka skidor.

Medan vi åkte tänkte jag på kopplingen mellan skidåkning och kristen tro. En av tankarna som kom var att även om Jesus har preparerat spåret hem till himlen och att det finns en stabil grund, så har det snöat så mycket genom århundradena i samhället och inom kyrkan att det ibland är svårt att se spåren från Jesus.

Den enkla, tydliga väg som Jesus visar på – sig själv – har vi krånglat till genom att ifrågasätta Guds ord, genom att gå vår egen väg, genom vår synd, genom att anpassa oss efter den värld vi lever i. Detta är som den snö som vräker ner över oss. Ju mer snö som fallit, desto svårare är det att se spåren från Jesus: han som är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus (Joh 14:6), genom det han har gjort, genom att Jesus har ”uppfyllt allt som hör till rättfärdigheten”.

För det är bara genom Jesu rättfärdighet som vi kan bli rättfärdiga. Det betyder att det bara är genom Jesus som vi kan komma i rätt förhållande inför Gud. Det är bara genom honom som vi kan ha gemenskap med Gud. När vi blir rättfärdiggjorda genom det som Jesus gör på korset, så har vi frid med Gud. Det är vad Paulus skriver i Romarbrevet: "Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus" (Rom 5:1)

För oss handlar det alltså om att hitta spåret från Jesus och följa honom. Det blev tydligt för mig under gårdagens skidtur. Vi började åkturen med att följa spåret från den ende som åkt före oss. Det gick väl sisådär. Han verkade ha sökt sig fram han med. Så efter en stund märkte jag att det ursprungliga, preparerade spåret, gick en bit vid sidan av hans spår, så jag började följa det i stället, även om det blev lite djupare snö. Med ens blev det mycket lättare att åka, inte minst för Elias.

Och då jag tänkte på hur viktigt det är att vi håller oss till Jesus när vi undervisar och vägleder andra, inte minst de unga. När jag och Elias åkte första varvet (vi åkte kanske en runda på ett par hundra meter) så var det mest klagan och han ville hem. Men när vi hittade det ursprungliga spåret gick det lättare och Elias höll aldrig på att vilja fara hem. Kanske är det en påminnelse för oss om att när vi i kyrkan verkligen har närkontakt med Jesus själv, det är först då som det blir riktigt intressant för oss. Det är först då som vi inte bara är insnöade.

Hursomhelst funderade jag en hel del till på jämförelserna mellan den kristna tron och skidåkningen och jag tänkte ta upp några av dessa.

Jag tror nämligen att skidan är som tron. Tanken är att skidan ska följa spåret, att tron ska följa Jesus ända sen vårt dop. Dopet är som bindningen på skidan, den som håller oss kvar vid Gud och den rättfärdighet som Jesus gett oss. Dopet hör ihop med tron, precis som bindningen hör ihop med skidan.

Det kristna livet handlar sen om att följa spåret efter Jesus. En del kanske tycker att vi är på glid, bort från verkligheten, men det är snarare tvärtom. Jag skulle hellre vilja säga att det är när vi följer Jesus som vi finner det verkliga livet, det liv vi är tänkta att leva.

Dagens skidåkning handlar mycket om materialet. Mycket har hänt sen våra förfäder vallade sina träskidor med tjära. Idag är det plastskidor som gäller och till det en hel vetenskap om vad det ska vara under skidorna. Det handlar om att använda rätt sorts valla, att använda sicklar och strykjärn, att rilla för att få rätt struktur under skidorna. Det handlar om paraffin, burkar, klister, fluor och pulver, fäste och glid. Ja, det en verklig villervalla i ordets djupaste bemärkelse.

När det gäller trons skidor bär många på ett arv från förr där det nästa känns som tjära. Det går lite tungt. Det är inte så mycket glädje i tron. Det var syndakatalog och ett stort allvar. Fokus var kontroll och trygghet, så att man, så att säga, inte skulle ha bakhalt, att man skulle ha fäste, rejält fäste vid Gud. Så för säkerhets skull valde man bort en hel del av glidet, av glädjen.

Men det finns så mycket mer. Jag tror nämligen att glädjen i tron är så otroligt viktig. Känslorna måste få vara med, eftersom det också är en del av ditt liv. Det handlar inte om ett lättsinne, utan om glädjen i tron, som den Helige Ande vill ge dig. Det var Guds Ande som sänkte sig ner som en duva över Jesus när han blev döpt, när Jesus blev bekräftad av sin Far: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. På samma sätt vill han bekräfta dig som Guds älskade barn, för det är du!

Samme Ande är verksam vid ditt dop och i ditt liv idag. Den Helige Ande är som vallan under dina skidor, glidvalla för glädjen i tron, för att hjälpa dig. Han vill ge dig glädjen i tron, så att det inte går så tungt att du ger upp under livets strapatser. Livets skidåkning är nämligen tänkt att vara en njutning i Jesu spår (för framtida segrar!) tillsammans med den Helige Ande, som en skidtur en strålande vacker vårvinterdag. Anden är också fästvallan för att du ska få grepp i livets uppförsbackar. Han vill hjälpa dig att hålla blicken fäst på Jesus, på korset, vid den öppna graven, fäst vid målet, vid himlen. Som psalmen säger ”Själen får ro och fäste allena i himmelen” (Sv Ps 212:2)

Så låt den Helige Ande, Guds suveräna vallateam, som aldrig misslyckas, ta hand om din tro, dina skidor. Han vill hjälpa dig att hitta rätt blandning av trons glädjeglid och trons fäste under trons skidor när vi följer Jesus, han som preparerat spåret som leder oss ända hem.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016