Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


1:a söndagen i Advent
Piteå kyrka
29 november 2009
Tema: Ett nådens år

Gudstjänstens tema: "Tänk att få jubla!"
Text: Matt 21:1-9


Idag är det alltså första söndagen i Advent, en söndag som så tydligt bryter av mot det som varit. Vi har i kyrkans värld haft en betydligt allvarligare period med vaksamhet och väntan inför att Jesus ska komma tillbaka. Vi har pratat om hur viktigt det är att vara beredd. Självklart måste vi hålla kvar det perspektivet i våra liv, vilket vi kommer att märka kommande söndagar under adventstiden, men samtidigt behöver vi få jubla, likt folket i Jerusalem gjorde när Jesus kom inridande i staden på en åsna.

Ja, tänk att få jubla!! Tänk att känna den här bubblande glädjen inombords och bara få släppa ut det.

Men vi jublar alltför sällan, eller hur? Det är egentligen bara i sportsammanhang som det händer. Trots att vi borde ha anledning till det, inte minst när det gäller livet med Jesus.

Folket i Jerusalem hade längtat så länge efter Messias, efter honom som skulle befria dem från romarna och göra dem fria igen. De hade sett allt som Jesus gjorde och hoppet hade tänts. Ingen har talat som den mannen gjort, ingen har visat sån makt och härlighet, ingen har gjort såna underverk. Ingen har nånsin visat sån kärlek och omsorg om de små. Det måste vara han. Jesus måste vara Messias!

Och nu var han på väg in i staden. Alle man ur huse! Nu ska vi fira och jubla tillsammans! Det kanske kan jämföras med när Sverige vunnit VM-guld. Människor åker omkring i sina bilar, tutar och jublar, viftar med flaggor. Sergels torg fylls, människor badar i fontänerna och vi blir helt plötsligt lite sydeuropeiska.

Vi är ju lite svältfödda – och det var nog folket i Jerusalem också. Men jag måste nog säga att de hade nåt djupare och mer bestående att jubla över. Ändå har det inte hänt än. De bär bara på en sån djup förväntan på vad som ska komma. Nu kommer han som de ska kröna till kung. Låt vara att det är lite mesigt att han väljer en åsna som fortskaffningsmedel, men de tänker inte så mycket på det förrän efteråt. De jublar och ropar sitt hosianna, vilket betyder ”Herre, fräls!”, ”Herre, rädda oss!”. Hosianna var också ett hyllningsrop.

De är fyllda med sån förväntan, eftersom de har sett vilken makt Jesus har. Jag tror att förväntan är väldigt viktigt även idag när vi samlas till gudstjänst.

Jag tror det är svårt att komma hit till kyrkan och gå hem jublande om det inte finns nån form av förväntan. Förväntan öppnar nämligen våra hjärtan. Idag är kanske den största anledningen för många att få sjunga de välbekanta adventssångerna. Det handlar mycket om igenkännandets glädje. Vi har hört dem förut och de ger oss en speciell känsla inombords. Det är ett så gott skäl som något.

Men hur är det med jublet? Jag tror att om vi insåg vidden av det som Jesus gjorde för oss, så skulle det inte bara stanna vid en mysig och behaglig känsla när vi går hemåt.

Kanske är det så att vi är för vana. Det är ingen nyhet för oss att Jesus kom för att ge sitt liv för att vi skulle räddas och få frälsningens gåva. Vi har hört det förut. Det kanske är, för att återvända till sportens värld, som när Sovjet var totalt överlägsna i ishockey, så att de knappt rörde en min när de gjorde mål.

Ja, kanske är vi för vana, så jublet aldrig tar fart. Eller också är vi för hämmade och håller det inom oss – vilket jag tycker är synd – eller också har vi inte förstått vad vi har att jubla åt.

Nu ska ni få lite anledningar till att jubla, fem ingredienser som finns i livet tillsammans med Jesus.

1. Nåd
Paulus skriver till Titus: ”Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor.” (Tit 2:11) Jesus har tagit på sig straffet för våra synder, för vår bortvändhet från Gud. Även om vi är skyldiga så benådar han oss. Jesus säger: ”Gå nu, och synda inte mer” (Joh 8:11)

2. Kärlek
Jesus drivs av sin kärlek till oss. Allt han gör är överfyllt av kärlek. Det flödar över. Du är så älskad av honom. Därför gav han sitt liv för dig, för att du skulle få leva.

Paulus skriver: ”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39)

3. Närvaro
Även om Jesus lämnade jorden rent fysiskt vid sin himmelsfärd, så lovade han: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:20). Han är nära oss genom den Helige Ande. Han delar våra liv, delar vår smärta, vår sorg, vår kamp. Vi är aldrig ensamma. Han ser allt vi brottas med och han har makten att hjälpa oss.

4. Hopp
Jesus har gett oss ett hopp, hoppet att det finns nåt mer som väntar. Han har öppnat vägen till himlen och dit får vi alla komma, alla som vill. Det räcker med att tro på Jesus, alltså att vi lämnar våra liv i hans hand. Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh 11:25-26)

5. Frid
Den sista punkten jag vill ta upp här är frid. Vetskapen om detta: att Jesus ger mig nåden, kärleken, närvaron och hoppet ger mig sån frid inombords. Så blir Jesus den fridsfurste han förutspåddes att bli. Men friden är inte bara en känsla, utan det är fakta.

Paulus skriver i Rombrevet: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet” (Rom 5:1-2)

Nåd, kärlek, närvaro, hopp och frid – allt detta (och mycket mer!) får vi genom Jesus som rider in i Jerusalem, som är beredd att ge sitt liv för oss på korset. Folket förstod inte det här. De hade andra förväntningar, därför blev han korsfäst bara några dagar senare. Men Jesus visste att det var hans väg. Genom döden skulle han ge oss liv. Genom sin lydnad skulle han upphöjas till att bli kung, inte över ett jordiskt rike, utan ett himmelskt, bestående, evigt rike, fullt av kraft och möjligheter.

Det är korset det handlar om. Korset blir därför en symbol för det nya livet, det liv som fyller mig med jubel. Jag skulle gärna bli kallad för jubelidiot, för jag vet varför jag jublar i mitt inre. Det är som Paulus skriver: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.” (1 Kor 1:18)

Så låt oss vara jubelidioter!

Jag vill avsluta med att läsa några verser från profeten Sefanjas bok. De sammanfattar allt så bra: ”Jubla, dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel! Gläd dig, dotter Jerusalem, fröjda dig av hela ditt hjärta! Herren har upphävt domen över dig och undanröjt dina fiender. Herren, Israels konung, bor hos dig. Du har ingenting mer att frukta.” (Sef 3:14-15)

Woohooo! :-D

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016