Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


14:e söndagen efter Trefaldighet
Piteå kyrka
28
augusti 2005
Tema: Enheten i Kristus
Gudstjänstens tema: Fyra, tre, två, ett i Kristus
Text: Joh 17:18-23


Dagens tema i många av våra kyrkor och samfund är "Enheten i Kristus". Men egentligen är det väl lite märkligt och snudd på ironiskt att vi just i denna stund samlas i runt 20 stycken kyrkor, kapell och bönhus bara i Pitebygden och pratar om enhet. Är det beviset på att vi har kommit snett, eller kan vi ha enhet mitt i mångfalden?

Som tema för min predikan har jag valt: "Fyra, tre, två, ett i Kristus", en nedräkning mot enheten. Och från enheten i Kristus tar vi sen avstamp och räknar upp igen. Så vet ni lite av strukturen på dagens predikan.

Den första delen, nedräkningen, handlar om hoten mot enheten och vi börjar med siffran fyra.

FYRA
Genom århundradena har det varit ständiga strider, bokstavligen eller verbalt, mellan olika delar av den världsvida kyrkan, ja även inom Sverige och inte minst i Pitebygden. Vi läste i episteltexten (1 Kor 1:10-13) att det fanns motsättningar redan i urkyrkan där vissa anslöt sig till Paulus, andra till Apollos eller Petrus. Och så har det ju tyvärr fortsatt genom historien.

Det är som om vi sitter och sjunger: "Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann".

För visst är det så att vi tycker så mycket, vi har åsikter om varann. Vi FYRAr av anklagelser mot varann, både mot andra samfund och trosriktningar och inom Svenska kyrkan. Någon är för konservativ, en annan är för liberal. Några är lite väl fromma och andra är alltför världstillvända. För en del är hela Bibeln Guds ord, för andra kan stora delar rivas ut och "kastas i historiens skräpkammare". Några stämplas som fundamentalister, medan andra inte verkar ha nåt fundament alls att bygga sin tro på. En del betraktas vara lite för entusiastiska och andra för stela och tråkiga. En del är överandliga, andra verkar sakna Ande. Vissa är för tydliga och andra för luddiga…
Ja, kort sagt: det finns ingen som är totalt rätt troende i allas ögon. Och skulle denne någon finnas, så skulle garanterat nån annan tycka att det är nåt fel på det också.

Nej, allt det här är ett hot mot enheten. När vi fyrar av anklagelserobotar mot våra kristna syskon så kommer det ingen välsignelse ur det, utan leder enbart till splittring av Guds folk. Då kommer misstänksamheten och de dåligt underbyggda argumenten, där våra egna känslor tar överhanden. Vi hamnar lätt i försvarsposition och gräver ner oss i våra skyttegravar.

Nu menar jag givetvis inte att det inte får förekomma debatt och samtal. Tvärtom, diskussionernas vågor får gärna gå höga, men det måste finnas en grundläggande kärlek i botten på allt för att det ska leda nånstans och denna kärlek kan vi bara få när vi tillsammans närmar oss Jesus.

TRE
Vi går vidare: Ett annat hot mot enheten är att vi gärna vill ha det så TREvligt inom Svenska kyrkan. Vi vill aldrig stöta oss med nån. Vi väjer för de svåra frågorna och accepterar allt. Gud är kärlek och inget annat. Alla ska trivas och må bra. Visst, tanken är god, men det är bara en del av sanningen och konsekvenserna är katastrofala. Det berör ju alltför sällan. Det bränner aldrig till. En möjlighet till en glödande, livsförvandlande predikan har alltför länge oftast bara varit ett sjuminuters allmänt kåserande om livet som sällan leder en människa till tro. Det leder till att vi nästan vaggas till sömns – och många av oss sover nog redan.

Om Gud bara är kärlek, så blir han lätt flummig, mesig och ointressant, både för oss själva och för människor utanför kyrkan. Steget är inte långt till att vi inbillar oss att det inte finns nåt som är rätt och fel i Guds ögon, eftersom han accepterar och förlåter allt.

Okej, att det sista stämmer, att Gud förlåter, men det innebär inte att Gud accepterar allt. För att vi ska kunna försonas på djupet med Gud, måste vi också förstå Guds helighet och inse att han fortfarande hatar synden och orättvisorna. Vi måste inse vår belägenhet, att vi fortfarande måste vända om, tillbaka till honom, böja knä i ödmjukhet och be om förlåtelse. Men tro aldrig för ett ögonblick att vi kommer att möta nåt annat än Guds öppna, kärleksfulla famn när vi kommer till honom.

Men det stannar inte där heller. Herren utmanar oss sen att lämna det Gudsfrånvända livet ryggen, det liv som leder till fördärvet, och att i stället leva i förlåtelsen och leva i helgelse med en djup vilja att bli mer lika Jesus. Vi får leva våra liv i Guds närhet och verka ute i samhället, fyllda av Uppståndelsens kraft och i det sammanhanget känns ordet "trevligt" bara så otroooligt fjuttigt.

Och än värre: Om vi lämnar denna klassiska kristna tro, genom att enbart vilja ha allmänt trevligt i kyrkan, då är det ett svårt hot mot enheten i Kristus. Ja, frågan är väl om vi till slut ens kan kalla oss för en kristen församling.

TVÅ
Vi har hittills pratat om att ett av hoten mot den kristna enheten är att vi har så lätt för att FYRA av anklagelser mot varandra och att det ligger en stor fara i att bara vilja ha TREvligt i kyrkan.

Men nu kommer vi in på ytterligare en sak som faktiskt inte ligger så långt från de tidigare siffrorna i vår nedräkning. Jag sa tidigare att diskussionen och debatten måste få finnas, åtminstone så länge som kärleken finns i botten. Samma sak är det med förmaningen, en sorgligt bortglömd del i vårt uppdrag som kristen församling.

Självklart finns det saker som gör att en människa kan hamna snett i livet och i tron. Även en församling eller ett helt samfund kan hamna snett i sin teologi. Och i detta läge måste förmaningen få plats, en kärleksfull vilja att hjälpa personen eller församlingen att hitta rätt väg igen. Vi har ett gemensamt ansvar för att enheten i Kristus ska bevaras.

Men ofta gör vi som Pilatus gjorde när Jesus anklagades av översteprästerna och de skriftlärda: han tvättade sina händer som ett tecken på att han var utan skuld till den dom som Jesus fick. Hur ofta är det inte som vi gör samma sak: Vi TVÅr våra händer när vi ser hur något orättfärdigt händer. Vi menar att det inte är vårt ansvar, att var och en ska sköta sitt.

Men vi får inte vara som Pilatus. Vi får inte vara som prästen och leviten som gick förbi den slagne mannen i berättelsen om den barmhärtige samariern. Vi får inte stoppa huvudet i sanden. Vi måste hjälpa våra kristna bröder och systrar, ja, behövande i hela samhället. Om vi ser nåt som är fel så måste vi ingripa.

Om en församling är på väg bort från den sunda läran, led dem tillbaka. Om en person i din församling är ute på farliga vägar, i sina handlingar eller attityder, förmana på ett kärleksfullt sätt. Se bara på Jesus, den gode Herden, som faktiskt lämnar de 99 fåren, för att leta efter ett enda som sprungit bort. Så viktiga är vi var och en i Guds ögon och den attityden måste även vi ha. TVÅ inte bara dina händer.

ETT
Det som är gemensamt med delarna i denna nedräkning, när vi FYRAr av våra anklagelser, enbart vill ha TREvligt och TVÅr våra händer och inte tar nåt ansvar, är att det leder bort från Jesu vilja att vi ska bli ett i honom. Det är hot mot enheten.

Jesus ber till Fadern: "Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig".

Det är hos Jesus som livet finns, för oss var och en, för oss som lokal församling och för hela den världsvida kyrkan. Från Jesus flödar Uppståndelsens välsignelser över var och en som vill ta emot honom. När vi har Jesus i våra hjärtan är vi kristna bröder och systrar, vilken församling eller samfund vi än tillhör. Ju närmare vi kommer Jesus, desto närmare kommer vi också varann. Det är från den kärlek som flödar ut från Jesus som enheten har sitt ursprung och sin näring.

Jesus fortsätter sin bön: "Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett."

Det är här det vänder. Enheten i Kristus riktas utåt igen. Lyssna: "Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig."

Det är därför som enheten är så viktig. Enheten blir ett vittnesbörd och ett instrument för att Guds kärlek ska kunna flöda ut även till dem som ännu inte kommit fram till en personlig tro.

Nedräkningen blir en uppräkning, men eftersom tiden springer ifrån oss ska jag ta det väldigt kort.

TVÅ
Tanken är att vi fortfarande ska vara nära Jesus och nära varann, men att vi tillsammans ska gå ut och göra alla folk till Jesu lärjungar.

Här handlar det också om att TVÅ sig, men nu tvättar vi inte våra händer i ett avståndstagande mot varann, utan som ett enande, en djup vilja att försonas för allt som trasats sönder genom årens lopp mellan församlingar och enskilda. Det är bara på så sätt vi kan gå vidare tillsammans.

TRE
Men vi får nog ändå inse och acceptera att vi är olika som människor och församlingar. Vi tänker olika och har olika behov. Det kanske till och med är bra att det finns olika församlingar med olika profil, eftersom vi på det sättet når olika människor. Men skillnaden är att när vi alla är nära Jesus får vi också kärleken till varann och kan välsigna varann och be för varann. Vi blir som ett TREtonsackord, som kompletterar, som ger djup och klang och vackra färgningar. Även detta blir ett vittnesbörd.

FYRA
Vi är kallade, som enskilda kristna och som församling, att vara salt och ljus i världen. "En stad uppe på ett berg kan inte döljas" säger Jesus (Matt 5:14). När vi är ett i Kristus kommer vi att lysa som FYRAr i vår värld och skinande av Jesu kärlek i enheten kan vi leda människor förbi livets blindskär fram till Jesus. Låt enheten i Kristus sätta FYR på världen!

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016