Andaktsrummet:

[Predikan]

[Postillan]

[Predikoarkivet]

[Guldkorn ur Bibeln]

[Bibelord]

[Påskdramat]

[Vägen]

 

 

P o s t i l l a n

[Tillbaka till postillans huvudsida]


11:e söndagen efter Trefaldighet
Piteå kyrka
21 augusti 2003
Tema: Tro och liv
Gudstjänstens tema: Det är hjärtat som räknas
Text: Luk 18:9-14


Här möter vi två människor. De liknar varann litegrann: de har båda kommit till templet för att be, men samtidigt skiljer de sig väldigt mycket från varann. Farisén är högt aktad i samhället. Han gör goda saker: ger tionde, fastar och andra yttre saker som ger honom ett gott anseende. Tullindrivaren däremot är föraktad. Han samarbetar med romarna och tar upp en tullavgift vid någon av de portar som leder in i staden. Ofta brukar såna som han stoppa lite i egen ficka också och det gav dem, med rätta, ett ännu sämre rykte.

När vi ser på den här scenen måste vi först konstatera att skillnaden mellan dem inte är betydelselös. Det är självklart att det är bättre att göra gott än ont, att det är bättre att leva rent än att vara nerlusad av ett felaktigt leverne som är mot Guds vilja. Men det är inte det Jesus vänder sig emot genom att berätta denna liknelse. Felet var att farisén trodde sig vara rättfärdig genom det han gjorde eller lät bli att göra. Tullindrivaren däremot var fullt medveten om att han hade gjort fel. Han kom inför Gud och bad uppriktigt om förlåtelse och ville bättra sig. Denna skillnad är livsavgörande. Och glöm inte bort att det är hjärtat som räknas…

Det skiljer alltså en del mellan dessa två män, men samtidigt kan det under tullindrivarens mantel dölja sig en farisé. Det säger jag bara som en parentes. Det kan finnas såna som inte skryter med att han är bättre än andra, men samtidigt håller hårt på att han inte är sämre. Han menar att han hycklar inte genom att fasta, offra och gå i kyrkan ofta, och ibland är han till och med beredd att tacka Gud för att han är som han är och inte som de där fariséerna och frågan är om detta beteende är så mycket bättre. Tyvärr är det ganska vanligt och nånting vi måste passa oss för, men vi lämnar den biten idag.

Texten handlar mycket om att känna sig själv och veta vem man är. Farisén hade en felaktig självbild. Han hade sig själv och sina gärningar i centrum. Han hade fastnat i det yttre, i budens yttersida och hade glömt att det är innersidan, hjärtat, som räknas. Farisén hade helt enkelt blivit högmodig.

Nu ska jag berätta för er en händelse som har lärt mig vad högmod är: Det var när jag bodde i Uppsala under studietiden. Då hade jag ingen bil utan cyklade året runt överallt dit jag skulle inom stan. Jag hade haft cykeln i fem, sex år nånting och jag hade aldrig haft en enda punktering. Det var faktiskt en prestation, för efter varje helg var det krossat glas utspritt i åtminstone några gathörn.

Jag cyklade som vanligt och väjde skickligt undan för varje glassplitter jag såg och slapp få punkteringar som många av mina studiekamrater fick titt som tätt. Men det var då mitt högmod dök upp. Det gick nämligen så långt att jag till slut började tänka att mina cykeldäck inte kunde gå sönder. Jag hade blivit nån sorts stålman och jag slutade att väja när jag såg glassplitter på gatan.

Hur tror ni det gick? Jo, det gick ganska bra ett tag, nån vecka, men till slut hände det: Jag cyklade genom glaset och så hörde jag hur det började pysa ordentligt. Först förstod jag inte vad det var, men jag kände ju hur däcket blev platt.

Det lärde mig vad högmod är. Jag litade för mycket på mig själv och trodde mig vara så bra och, ja, nästan odödlig, och då glömde jag bort verkligheten och när man gör det så kommer det inom kort något som sticker hål på bubblan så att man kommer ner på jorden igen med ett brak.

Jag tror att den stora faran med att vara farisé inte är att man gör goda saker, för det är ju alltid bra, nej, faran ligger i att man till slut bara ser på sig själv och sina egna förtjänster att allt detta hindrar en från att se sig själv i rätt ljus. I Episteltexten vi läste, stod det ju: "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud" (Rom 3:23). Det är det som är sanningen: Ingen människa kan berömma sig för att ha gjort så mycket gott att man förtjänar att få komma till himlen. Inför Gud är alla lika. Ingen människa duger i sig själv, eftersom vi av naturen är vända bort från Gud och att synden därför bor i oss alla. Det här hade tullindrivaren insett. Han var förtvivlad och ville bot och bättring. "Gud, var nådig mot mig syndare". Han tänker inte ens på att berömma sig av sin egen ödmjukhet. Det enda han kunde säga var "Herre, förbarma dig, förlåt mig, rädda mig".

Jesus säger att det var tullindrivaren som gick hem rättfärdig, snarare än farisén. Men hur kan det komma sig då? Det stod ju att "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud"?

Jo, jag tror vi läser en bit av episteltexten igen: "Nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen (alltså det som farisén försökte uppfylla), men som lagen och profeterna har vittnat om - en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus för alla dem som tror".

Det som vi inte klarar av det har Jesus alltså gjort. Han levde ett helt rättfärdigt liv och fullgjorde det vi skulle ha gjort och alla som tror på honom, kommer till honom, litar på honom, ska få denna rättfärdighet som en gåva från Gud.

Vi fortsätter läsa: "Här görs ingen åtskillnad, alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt oss genom Kristus Jesus." Det är det som är det glada budskapet och det vi får glädjas åt och jubla över även idag. Om du tror på Jesus och kommer till honom så ger han dig allt som krävs för att få komma till himlen, rättfärdigheten.

Då spelar det ingen roll om du har syndat som tullindrivaren eller gjort goda gärningar som farisén, du har det som krävs. Om du inte tror på Jesus har du ingen chans, även om du skänkt tusen kronor till svältande barn i Afrika.

Temat för söndagen är ju egentligen "Äkta och falsk fromhet" (enligt den gamla evangelieboken). Och vad är det då att vara from? Jo, det är att söka Gud av hela sitt hjärta – det är ju hjärtat som räknas - att vad som än händer klamra sig fast vid sitt enda hopp om räddning, att leva ödmjukt i vissheten om att det bara är genom det som Jesus gjorde för dig som du kan komma till himlen. Själv kan du inte lägga till eller dra ifrån nånting från detta faktum att "Jesus är vägen, sanningen och livet och ingen kommer till Fadern utom genom honom" (Matt 14:6). "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd".

Låt oss därför ödmjukt komma inför honom och be om att få den äkta, sanna fromheten och rättfärdigheten som leder oss rätt.

 

© Sven-Bertil Grahn 1999-2016